Robinson i Synneröd

Okej. Idag får det inte bli någon Malou. Det fungerar helt enkelt inte. Jag kommer aldrig igång. Frukosten är äten, det bästa på hela dagen är avklarat, lite trist, men inget att tänka på. Alla mina kläder är smutsiga så jag får gå i för korta utsvängda mjukisbyxor. Dom ser.. inte så fina ut. Jag hade inte bara med mig smutsvätt hit men det rena har redan hunnit bli smuts, även det jag faktiskt inte ens haft på mig. Så himla konstigt, men så är det. Inget att tänka på. Det heller. Igår kom kusin Lina och hennes kamrat på besök. Dom skulle kolla på häst här någonstans. Jag kunde inte ställa så många frågor. För den enda skillnaden jag kan se på hästar är om det ena är ett föl. Och jag har faktiskt ridit ett halvår, haha. Pappa var tvungen att vara med varje torsdag för att leda hästen runt runt och även hjälpa mig med att borsta och fixa med dom där skorna dom så envist ska ha. Jättekonstigt att jag gick i dyr ridskola men fick ha min pappa som tränare. När jag tänker efter.

Igår satte vi upp en fläkt. Det kändes som en robinsontävling där jag mamma och pappa var ett lag som tvunget måste samarbeta för att nå resultat och alla kan inte få göra de roligaste och det som har mest status i arbetet utan man måste kunna backa också. Vi svettades som grisar. Pappa fick jobba med bar överkropp medan jag och mamma hade sporttoppar, nej det hade vi inte, vi hade vanliga kläder men man skulle haft en sporttop. Om jag vetat att det skulle bli tävling av det. Fläkten skulle upp under en sån där stor vit spiskåpa och den är inte helt ihålig utan har liksom ett hål där fläkten ska upp. Pappa stod med halva kroppen upp i hålet där och jag trodde han skulle fastna. Jag blev lite rädd men så hörde jag Paulo ropa att vi var väl inga mesar heller. Då skärpte jag till mig. Fläkten var tung och den var tvungen att vara i luften samtisigt som någon skruvade och någon lyste med ficklampan. Mamma var ficklampeansvarig och jag var vice. Pappa stod för styrkan att hålla fläkten svävande och jag var den tekniska i gänget som fick skruva. Vi grät nästan en gång också, när fläkten inte fick plats i hålet. Då skrek Paulo återigen något om att vi var väl inga tjejer heller. Klart vi inte är tänkte vi och kom på att den del av fläkten vi försökte sätta dit redan satt där från den gamla fläkten. Då gick det lättare. Efter några fler hinder och lika många geniala lösningar så kom fläkten på plats. Då kom pappa på att han glömt en kruvmejsel där uppe i hålet. Men nu sitter den där den sitter. Så den skruvmejseln kan han se sig i stjärnorna efter. Sedan, flera timmar efter tävlingen kom jag och mamma på att vi visst är tjejer, men Paulo var inte kvar så vi kunde inte fråga vad han egentligen menade.

Kommentarer
Postat av: Rebecca

hahaha tänk att ha paolo som står och skriker på en, vad mycket som skulle bli gjort. Tillexempel skulle jag städa klädkammaren.



När kommer du tillbaka?

2010-10-19 @ 17:15:30
URL: http://www.majlov.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0