världens.tråkigaste.dag
Jag är så sur. Och David är lika sur. Inte på varandra, inte på något vi kan komma på och det är frustrerande. Vi är bara så sjukt sura och irriterade att jag nästan skulle kunna skratta om det. Om jag inte vore så sur. Irritationen bara växer och jag får inte ur den. Jag har känt såhär titt som tätt det senaste pga av min lilla förändring som jag gjort och det är så jävla utmattande. Och man får inte ut något av det heller. Totalt värdelöst. Jag trodde jag skulle bli gladare om jag fick köpa två snurrfåtöljer, men nu vet jag inte längre. Jag kan ju inte ens ha dom i mitt egna bo. Deprimerande.
Nu läste jag igenom vad jag hade skrivit och fnissade faktiskt lite högt. Då vände sig David slött mot mig och frågade "vad är det?" som om jag gjort något konstigt. Jag sa "äsh". Man kan ju inte fnissa i allt elände om det inte finns något att fnissa åt. Eller? Jag brukar fnissa för mig själv ganska ofta. Det kan vara något fånigt som hänt för 15 år sedan eller en människa man ser och så tänker man den i jazzbyxor, ja det kan vara vad som helst, men svårt att förklara eller göra ett skämt av det som funkar inför andra. Däför håller man sin rolighet för sig själv men ofta sipprar det ut ett litet fniss och så ska man komma med den där fåniga förklaringen. Ofta förstörs allt i samma sekund som man säger det högt och det förlorar sin lustighet. Jag önskar jag kunde komma på en sån sak nu, men inte ens det roligaste tycker jag är kul. Fast något som jag tror att jag i vanliga fall skulle tycka var kul är att jag hela dagen spänt mina ögonbrynen som man gör när man ritar en sur gubbe. Så jag får ont i huvudet också. Vilken surbonus.
Första bilden på googlesökning: Sur
Nu läste jag igenom vad jag hade skrivit och fnissade faktiskt lite högt. Då vände sig David slött mot mig och frågade "vad är det?" som om jag gjort något konstigt. Jag sa "äsh". Man kan ju inte fnissa i allt elände om det inte finns något att fnissa åt. Eller? Jag brukar fnissa för mig själv ganska ofta. Det kan vara något fånigt som hänt för 15 år sedan eller en människa man ser och så tänker man den i jazzbyxor, ja det kan vara vad som helst, men svårt att förklara eller göra ett skämt av det som funkar inför andra. Däför håller man sin rolighet för sig själv men ofta sipprar det ut ett litet fniss och så ska man komma med den där fåniga förklaringen. Ofta förstörs allt i samma sekund som man säger det högt och det förlorar sin lustighet. Jag önskar jag kunde komma på en sån sak nu, men inte ens det roligaste tycker jag är kul. Fast något som jag tror att jag i vanliga fall skulle tycka var kul är att jag hela dagen spänt mina ögonbrynen som man gör när man ritar en sur gubbe. Så jag får ont i huvudet också. Vilken surbonus.
Första bilden på googlesökning: Sur
Kommentarer
Trackback
