Så sööt!
Jag älskar att bli äldre, det är verkligen en bra sak. Just nu kanske jag inte gillar det där med ålder så mycket eftersom jag fick fnatt på min utbildning och måste börja om. Men om man tar bort just det, så är det bara bra. Det är tydligt att utseendet har stor betydelse för hur man pratar med folk. Tyvärr. Jag minns att jag på slutet av gymnasiet tyckte det var så skönt att man nu såg lite äldre ut och kunde prata lite vanligt med en vuxen. Inte som om man var en människounge. För ser man ut som en unge så känner man någon konstig tvång att också bete sig så. För annars är man lillgammal. Så när utseendet har blivit lite äldre så blir det så mycket lättare att prata. Folk börjar lyssna mer på en och det man säger kan nu plötsligt vara sant och inte bara något skojeri. Detta gäller ju främst prat med främlingar. Familjen och annat folk man känner vet ju lite mer om en, skönt det.
På tal om främlingar så tror dom att dom kan säga och göra vad som helst bara man är ett litet barn. Dom kan prata med en och skoja med en och man ska tycka att allt är kul. Eller är man lite blyg, vilket är ganska naturligt, så kan dom skratta åt en. Dom brukar säga saker också som man inte har någon aning om vad man ska svara på. För det finns liksom inget att svara.
Det kan vara bra också, att man pratar med barn. Bara man inte säger något läskigt. Säger man något bra kan man minnas det för livet. Jag har åtminstone ett sånt främling-pratar-men-vad-ska-jag-säga-nu-minne.
Jag var 7 år och gick till bussen efter skolan. Jag hade på mig en väldigt hög mössa med en ännu högre tofs längst upp. Då möter jag två tjejer som är jättestora, dom går på högstadiet. Väldigt stora alltså. Dom går fram till mig och drar i min fina mössa, böjer sig, tittar på mig och säger åååh så söt! ...? Jaha. Jag var 7 år och tänkte ...vad ska jag säga nu? Jag la antagligen bara mina framtänder på underläppen och tittade försiktigt upp på dom. Sedan gick dom. Och jag fortsatte till bussen. Dom tyckte min mössa var söt, eller om det var jag i min lilla overall, eller något annat. Det spelar ju ingen större roll. Jag minns bara att det var så konstigt, att två tuffa tjejer gick fram till mig! Och jag minns fortfarande precis vad jag hade på mig.
På tal om främlingar så tror dom att dom kan säga och göra vad som helst bara man är ett litet barn. Dom kan prata med en och skoja med en och man ska tycka att allt är kul. Eller är man lite blyg, vilket är ganska naturligt, så kan dom skratta åt en. Dom brukar säga saker också som man inte har någon aning om vad man ska svara på. För det finns liksom inget att svara.
Det kan vara bra också, att man pratar med barn. Bara man inte säger något läskigt. Säger man något bra kan man minnas det för livet. Jag har åtminstone ett sånt främling-pratar-men-vad-ska-jag-säga-nu-minne.
Jag var 7 år och gick till bussen efter skolan. Jag hade på mig en väldigt hög mössa med en ännu högre tofs längst upp. Då möter jag två tjejer som är jättestora, dom går på högstadiet. Väldigt stora alltså. Dom går fram till mig och drar i min fina mössa, böjer sig, tittar på mig och säger åååh så söt! ...? Jaha. Jag var 7 år och tänkte ...vad ska jag säga nu? Jag la antagligen bara mina framtänder på underläppen och tittade försiktigt upp på dom. Sedan gick dom. Och jag fortsatte till bussen. Dom tyckte min mössa var söt, eller om det var jag i min lilla overall, eller något annat. Det spelar ju ingen större roll. Jag minns bara att det var så konstigt, att två tuffa tjejer gick fram till mig! Och jag minns fortfarande precis vad jag hade på mig.
Kommentarer
Trackback
