emelie sporre

Efter en värdelös pluggdag igår tar jag igen det idag. Det är konstigt. Det går bara inte vissa dagar. Man försöker, skriver kranie, kankse revben och försöker komma igång. Det vill sig inte. Man borde strunta i det och göra något roligt. Men det är ändå inte roligt när man egentligen ska vara någon annanstans. Idag har varit en sån dag man vill ha varje dag. Jag har sammanfattat skelettet och jag har otippat nog kommit fram till att det är min favorit. Det visade sig vara som en såndär människa man kanske inte har de högsta förväntningar på men som visar sig vara en riktig höjdare. Jag tycker det är så faschinerande att få läsa om saker som faktiskt berör mig själv. Så många böcker jag läst(?) och arbeten jag skrivit som jag inte kunnat relatera till. Nu är jag äntligen med. Det är verkligt, det finns på riktigt och det är ju högst närvarande hela tiden.

Jag tog en promenad med Johanna och man kan inte låta bli att klämma lite på låren efteråt och hoppas känna en liten ny muskel. Jag minns när jag insåg att jag hade en muskel i låret. Jag blev glad och var rädd att den skulle försvinna så jag sparade på den och slutade att gå. Nej. Men det skulle vara fint om det fungerade så.