friskistime
Jag kom till jympan på skratthumör. Har man ett sånt humör när man börjar så brukar det bli ett helfestligt pass. Det blev det. Och lite osammanhängande. Vi hade någon typ av tjurfäktningsrörelse. Två steg åt höger och så en bestämd rörelse med handen som om man ryckte med sin röda duk och så vände man håll. Då måste man ju skratta lite. Sen skakade vi alla kroppsdelar som kan skakas. Ni vet, ni som brukar jympa på Friskis, att ibland kommer den. Rörelsen då man går in mot mitten och skakar med överkroppen åt alla håll men det enda som skakas är brösten. Det är nog meningen att man ska rycka till med axlarna så den där svängen uppstår men jag bara skakar runt. Jag har varit på ett pass när det är en kille som leder det och har denna rörelsen. Jag tycker inte alls det är lika kul då. För hur svettig blir man egentligen av det där skakandet? Det känns ju mer som en rolig grej mellan allt hoppande och då undrar jag hur en killedare tänker. Vill han bara se guppande tuttar eller finns det någon bra muskel man tränar? Jag skulle faktiskt vilja veta.
Sen så är det ju alltid några stackars killar som har det lite svårt med kordinationen. Vi gick långa steg fram och tillbaka och upp med armarna i luften. Killen bredvid hade sina armar åt sidorna och jag tyckte lite synd om honom att han inte förstod att han skulle ha armarna upp. Tills jag tittade upp och insåg att alla gjorde fel. Även ledaren i mitten. Man får ju sina kompisar under passet också. I en konstig övning skulle vi hoppa fram och sträcka ut våra armar och jag och en herre slår med all kraft ihop våra armar. Vi säger förlåt och ler medan vi hoppar tillbaka. Det är okej. Men sen, när rörelsen återkommer, då måste vi varje gång fånle lite mot varandra som genom en tyst överenskommelse säga inte denna gång.
Hela passet avslutas med någon upphottad Per Gyntlåt. Den sista låten brukar ju vara någon schlagerdänga. Kanske Arvingarna. Men Per Gynt? Nu vet jag inte om det var det. Jag fick bara den känslan. Per hann jag tänka innan stutsandet tog över min koncentration.
Sen så är det ju alltid några stackars killar som har det lite svårt med kordinationen. Vi gick långa steg fram och tillbaka och upp med armarna i luften. Killen bredvid hade sina armar åt sidorna och jag tyckte lite synd om honom att han inte förstod att han skulle ha armarna upp. Tills jag tittade upp och insåg att alla gjorde fel. Även ledaren i mitten. Man får ju sina kompisar under passet också. I en konstig övning skulle vi hoppa fram och sträcka ut våra armar och jag och en herre slår med all kraft ihop våra armar. Vi säger förlåt och ler medan vi hoppar tillbaka. Det är okej. Men sen, när rörelsen återkommer, då måste vi varje gång fånle lite mot varandra som genom en tyst överenskommelse säga inte denna gång.
Hela passet avslutas med någon upphottad Per Gyntlåt. Den sista låten brukar ju vara någon schlagerdänga. Kanske Arvingarna. Men Per Gynt? Nu vet jag inte om det var det. Jag fick bara den känslan. Per hann jag tänka innan stutsandet tog över min koncentration.
Kommentarer
Trackback
