gomorn
I fredags kom hösten till Göteborg. Och jag fick hemskt dåligt samvete. För att jag tänkt att den är välkommen, för att jag sagt högt att det ska bli mysigt. Det är inte mysigt, den är allt annat än välkommen. När vi vandrade hem i natten var himlen svart och det regnade, det är vedervärdigt. Sånt ska inte förekomma nu. Jag tar tillbaka allt. Augusti är sommar. Jag struntar i nya kollegieblock och ny hårfärg om vi kan strunta i hösten bara en liten stund till. Jag brukar vara rädd för hösten för att det ledsamma har kommit då. Nu är jag inte rädd för sånt, förra hösten var den hemskaste någonsin. Jag kan tänka på den. Och gör jag det kommer allt bara bli bättre. Ganska fiffigt tycker jag nu och ni sa det till mig men det var faktiskt inte värt nåt just då, och man verkar inte lyssna, men man minns allt ändå.
Ledset folk går och går. Tänker att mår man inte bra kan man åtminstone bli smal. Och så blir man det. Och tänker att det var väl inte så jevla kul det heller. Så måste man tänka om. Och så kommer man på vad man blir glad av och gör det. Om allt går som det ska.
Så kommer man i den lilla tjusiga blåsan på julafton för att man spenderat hösten i sina gymnastikskor. När julmaten var uppäten och paketen äntligen skulle öppnas, springer jag i glädje till granen. Och där. Där och då går klänningen sönder. Den spricker över hela röven upp till dragkedjan i ryggen. Den säger ifrån på ett lite för brutalt sätt att detta är inte okej. Man kan se det som ett litet tecken, lägga in lite symbolik. Jag gör det, för då känns det bättre (för ingen vill ju egentligen äta sönder sina kläder). Och efter det har jag hållt mig borta från korvfodral i butikerna och låter röven ta den plats den gör.
Nu ska jag ut och gå, något kilo mindre hade ju ändå inte skadat..
'
Ledset folk går och går. Tänker att mår man inte bra kan man åtminstone bli smal. Och så blir man det. Och tänker att det var väl inte så jevla kul det heller. Så måste man tänka om. Och så kommer man på vad man blir glad av och gör det. Om allt går som det ska.
Så kommer man i den lilla tjusiga blåsan på julafton för att man spenderat hösten i sina gymnastikskor. När julmaten var uppäten och paketen äntligen skulle öppnas, springer jag i glädje till granen. Och där. Där och då går klänningen sönder. Den spricker över hela röven upp till dragkedjan i ryggen. Den säger ifrån på ett lite för brutalt sätt att detta är inte okej. Man kan se det som ett litet tecken, lägga in lite symbolik. Jag gör det, för då känns det bättre (för ingen vill ju egentligen äta sönder sina kläder). Och efter det har jag hållt mig borta från korvfodral i butikerna och låter röven ta den plats den gör.
Nu ska jag ut och gå, något kilo mindre hade ju ändå inte skadat..
'
Kommentarer
Trackback
