9 h kvar

Gå hem nu jag vill inte se dig här mer! Jag sa inte emot. Det var smått kaos. Och förvirringen total. Det brukar bli så när jag tror jag kan och tänker att skönt, nu behöver jag inte tänka mer. Men man får inte sluta tänka. Det borde jag ha lärt mig nu. Jag sladdade in i köket för att hämta något. Något ja. Då hör jag en röst. Ni lever rövare. Lever loppan. Men det får ni, ni får leva loppan, eller lockan som hon sa. Min gulletant som ska hoppa på mig för att jag ska ta hennes tandprotes från henne. Vilket är förståligt eftersom hon inte har tandprotes men vi glömmer det och pratar om annat. Dom är så förlåtande. Så fina. Det finns så mycket som vill ut och som inte kan komma ut i ord. Man hör att någon är rädd, men sen hör man inte mer. Någon gråter men man kan inte göra annat än att krama lite på dom. Dom säger tack. Oftast skrattar dom och då säger jag snabbt ett litet skämt så jag kan få tro att det är en själv dom skrattar åt. Då känner jag mig fiffig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0