emelie sporre

Nu ÄNTLIGEN är Parisresan bokad. Jag har tjatat om den så länge men först nu är det verkligt i verkligheten. Jag kommer fara dit på fredag och vara där fredag lördag söndag måndag tisdag och hem på min födeledag nästa onsdag. Halvroligt att åka flyplan ensam på sin födelsedag men eftersom jag igår berättade hur dumt det är att fylla år så kan jag liksom inte be någon att tycka synd om mig. Jag kom på att jag har ett önskemål inför resan och det är att åka till Claude Monets hus utanför Paris. Jag åkte dit när jag var liten och vad jag minns det som så var hans trädgård med den lilla bron och dammarna ganska så underbart. Jag tror minsann att jag ska ta med mig ett målarblock och vara där hela dagen. För jag kommer känna en sån enorm lust att måla plötsligt. Se på vackra tavlor vill jag också.

Vi kommer hinna allt tror jag. Dagarna kommer inte alls gå snabbt fast vi kommer ha roligt ändå. Vi kommer sitta i parker varje dag och dricka drinkar och prata viktigheter och smyga runt Eiffeltornet på natten. Det känns så välbehövligt för jag behöver verkligen åka på tripp. Det behöver man väl alltid kanske, lite mer eller mindre. Det känns som att jag ska åka själv på semester, som att jag är en självständig som bara köper ett billigt flyg för att jag behöver det just nu. Ja, lite så är det väl men det blir katastrof om inte Emelie står på flygplatsen och väntar. Och åka själv till flygplatsen nej nej, mamma får vinka av, jag kliver på, läser min tidning och äter min mat, sen kliver jag av och där står Emelie. jag känner mig som ett skilsmässobarn där mamma bor i Dalarna och pappa i Lund. Men jag känner att den självständighetstiden får räcka.


Jag längtar efter nattvandringar i Parre,
fast man får inte säga Parre jag vet