emelie sporre

Nu är jag frisk och glad. Matten går trögt framåt. Jag ringer mamma tio gånger och kommer på svaret bara genom att ha henne i luren. Synd att jag inte får ha en anhörig som sitter och glor bredvid mig i salen. Jag är trött på tentor, har gjort fler än fingrar och tår detta år. Så imorgon är det dags igen. Men jag stressar inte, har gjort det för mycket. Istället ska jag göra mig fin och gå på adventskalas. Det är en perfekt söndag. En dag när jag skrattar för mig själv även när jag inte tänker på något speciellt. Jag är van vid att söndagar är lite halvdeppiga. Vid denna tiden brukar jag ligga och tycka synd om mig själv. Rada upp mina problem men strunta i att komma på någon lösning. Att jag masar mig till duschen för att det är det man ska göra. Idag gjorde jag det utan tvång, jag har smörjt in mitt ansikte så att det inte ska falla av och jag överväger att leta upp min handkräm. Jag älskar att förvånas över mig själv. Jag tror det är för att jag har min nya pennkjol på mig. Jag vill inte att den ska behöva skämmas över att sitta klistrad runt min röv.

Nu har jag rast, jag tänker mig att klockan ringer in om 20 minuter. Nu tänker jag på min gamla vaktmästare som hade skägget på halsen istället för på hakan och kinderna, som är lite mer vanligt. Jag tror att det var han som tryckte på ring-inknappen, och jag tror att jag var inne hos honom och gjorde det någon gång. Jag hoppas att det är sant för det skulle ju vara väldigt roligt. Tänk att ha ansvar för den knappen. Om det är som så att vaktis inte har den uppgiften så behöver jag inte veta det.