emelie sporre

Jag kom på häromdan att jag fyller år om en månad. Jag älskar födelsedagar. Jag älskar att ha kalas, få presenter, bli sjungen för. Men för första gången känns det inte kul att bli äldre. För ett år sen ville jag bli äldre. På bara ett år har jag ångrat mig. Och jag är bara 24. Det är ganska litet ändå. Jag vet att det handlar om att jag börjat om. (Jag vet att det inte är att börja om utan fortsätta men det känns inte alltid så) Jag skulle ju haft min examen nu. Jag skulle ju jobba nu. Det var så det skulle vara. Det skulle vara annorlunda. Och jag inbillar mig att då, då hade jag tyckt 24 var precis lagom. Jag vill jobba som sjuksköterska nu. På östra. Vill läsa till barnmorska med Carita. Jag vill ju vara igång.

Jag tänker verkligen inte till innan jag skriver. För nu ångrade jag mig. Jag tycker ju att det är kul att plugga. Jag längtar till höstterminen och att bestämma över min tid. Att flytta hit har lett till många bra saker. Jag vet ju det. Emelie är expert på att få mig att se meningen i det. Den där meningen som jag så ofta har svårt att se. Faktiskt ganska omöjligt ibland. Men hon berättar vilka bra saker som hänt tack vare att det blev som det blev och vilka dumma saker som skulle hända om det inte blev just såhär. Och på något vis så låter det då så självklart. Man gör saker, saker händer, och man får aldrig veta hur det skulle blivit om man gjort annorlunda. Tyvärr är jag är ganska bra på att komma på dom sakerna själv. Och det är där som skon klämmer.

Ibland bryter man upp och börjar på en ny plats.
Då är det viktigt att veta vad som är pålitligt i livet
och värt att hålla fast vid.