från igår
Det var kul att se Floging Molly igår. Man blev fnissig. Det var så konstigt alltihopa så jag hade fullt upp med att kolla in publiken. En ensam karl i fotriktiga skor. En smalis i nya jeans med långt hår och skägg. En sur flickvän som var med för att det var bättre så än att han gick med kompisar. Ett barn med sin pappa som inte hade barnvakt. En tjej som gillar att hänga på liseberg bara. Och så jag. Som aldrig hade hört dom förr men bara ville hitta på något. Jag försökte verkligen släppa loss den stele saten i mig. Jag vaggade lite. Klappade när jag tyckte det var extra bra. Eller när han sa nåt i mellansnacket som skulle kunnat vara kul om jag hade samma humor. Försökte se vad bandet hade för frisyrer men intorkade linser gjorde mig lite isolerad. Så då övergick jag till publiken, för lyssna kan man ju göra ändå. Men det var kul. Kul med konsert.
Onödig extrafakta:
Och en kille i publiken.. Jag vet att det är totalt onödigt att börja beskriva honom för det kan ju inte gå, men för min skull, för jag blir alldeles fnissig av att tänka på honom. Man träffar såna männsikor ibland. Dom borde man ta ett kort på. Men det vågar man ju inte. Han var verkligen i sitt esse igår. Ni vet såna där ögon som bara lyser, på gränsen till obehagligt, av lycka. Han hade lite för långt hår för sitt eget bästa för han kunde inte sätta upp det utan det åkte konstant fram i ansiktet. Det svängde han vant bort med en liten nick, så jag gissar att det inte alls var för långt enligt honom, utan precis som han brukade ha det. Han hade bekväma skor, jeans och kortarmad skjorta. Lagom fin alltså för en konsert på Liseberg. Inte uppklädd men ändå prydlig. Skorna var helt rätt val för vad han dansade. Han var så glad, han kände sig lätt tror jag. Han var nog inte så lätt i verkligheten så det unnar jag honom. Han hade ett sånt tempo. Jag fick hoppa bakåt när han kom mot mig i en jättefart och dök ner framför mig. Jag tittade på Helena och vi insåg att nu, nu faller vi. Men vi stod kvar. Vi öppnade ögonen och där satt han och knöt sina skor. Och så slutade det ganska bra ändå.
Vilken berättelse va!
Onödig extrafakta:
Och en kille i publiken.. Jag vet att det är totalt onödigt att börja beskriva honom för det kan ju inte gå, men för min skull, för jag blir alldeles fnissig av att tänka på honom. Man träffar såna männsikor ibland. Dom borde man ta ett kort på. Men det vågar man ju inte. Han var verkligen i sitt esse igår. Ni vet såna där ögon som bara lyser, på gränsen till obehagligt, av lycka. Han hade lite för långt hår för sitt eget bästa för han kunde inte sätta upp det utan det åkte konstant fram i ansiktet. Det svängde han vant bort med en liten nick, så jag gissar att det inte alls var för långt enligt honom, utan precis som han brukade ha det. Han hade bekväma skor, jeans och kortarmad skjorta. Lagom fin alltså för en konsert på Liseberg. Inte uppklädd men ändå prydlig. Skorna var helt rätt val för vad han dansade. Han var så glad, han kände sig lätt tror jag. Han var nog inte så lätt i verkligheten så det unnar jag honom. Han hade ett sånt tempo. Jag fick hoppa bakåt när han kom mot mig i en jättefart och dök ner framför mig. Jag tittade på Helena och vi insåg att nu, nu faller vi. Men vi stod kvar. Vi öppnade ögonen och där satt han och knöt sina skor. Och så slutade det ganska bra ändå.
Vilken berättelse va!
Kommentarer
Trackback
