emelie sporre

Jag känner för att skriva saker. Åh verkligen. Jag lyssnar på finurliga texter som man nästan blir lite arg på att man hör, för hade man bara sluppit så hade man snart kommit på det själv. Tänker jag. Och då hade det känts mer på riktigt. Jag har ett dokument som jag skriver upp roliga ord på, eller bra ord. Eller urfåniga som jag absolut inte under några omständigheter får använda. Jenny träffar jag idag. Hon tycker om ordet vasinnig. Jag tycker om det också då. Jag kan vara en liten kappvändare när det gäller ord fast jag trott jag varit ganska bestämd. Det är jag inte. Vansinnig är dramatiskt. Det är bra. Man måste vara det ibland. Sen pratade vi om ko på isen. Det var något som inte var en ko på isen tyckte jag. Men om det är is på kon, då är det bråttom! sa Jenny. Annars blir kossan förkyld. Klok kompis!



Det hade varit skönt med en promenad i solen nu om jag inte hade gått hela dagen. Jag tog en nattpromenad i natt för första gången efter besök hos paret nere i dalen. Jag skulle hem för jag ville inte gå i mörkret. Och så kom jag hem, jag ville inte hem. Och det var inte alls mörkt.