nerver

Här sitter jag och är nervös. Försöker tänka att det är jobbet. Men det är det ju inte. Det är ju jobb, det kan man lära sig. Man kan fråga så man gör rätt. Man kan lära sig hur man ger medicin och man kan lära sig alla boendes egna små rutiner. Den riktiga nervositeten är för allt det andra. Som man inte kan fråga någon om. Som man kan få råd angående, men ändå inga svar. Jag ska sluta upp med hemligheter nu. Kom jag på igår när Emelie ringde och frågade hur det är, och jag började gråta. Då insåg jag att det inte funkar längre. Jag är ju egentligen inte så hemlig. Berättar allt för mycket om någon frågar, rakt ut. Men rakt ut är ju ganska svårt att fråga om man inte vet vad det handlar om. Så jag ska skärpa mig. Det blir lättare då. Suck. Samtidigt som jag skriver detta så vet jag att det inte kommer hända. Mitt huvud väger ton, det måste finnas någon som kan borra ett litet hål så det kan få sippra ut lite.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0