emelie sporre

Imorgon är sista praktikdagen. Jag gillar inte att vara ett rompedrag så det känns inte så sorgligt. Jag gillar inte att gå upp på nätterna heller så det kommer jag inte att sakna. Däremot gillar jag luncherna. Man går runt hela förmiddagen och även om man gillar sitt jobb, så finns ju ändå lunchtanken där, någonstans. Sen kommer den efterlängtade halvtimmen och man tar fram sin lilla låda och blir så glad att man får äta maten idag igen. Den värms och lunchrummet fylls av doften av min mat och man förstår att alla känner lite avundsjuka, även om dom inte säger något. Jag vill inte lägga upp maten på en tallrik. Den ligger ju så perfekt i sin lilla låda. Så njuter man några minuter tills det plötsligt förvandlats till det äckligaste som finns. En tom matlåda. Vedervärdigt. Fult, grisigt, snuskigt. Det är verkligen snusk. Det är sorgligt, hur något så fint kan bli så fult.