lite sömnig men glad

Jag skriver pretentiösa inlägg och suddar bort dom. Jag formulerar om och försöker låta lite mer modern. Jag läser det jag skrev för länge sen, för många år sen när man skrev i en liten blommig anteckningsbok. Jag har handen framför ansiktet och läser lite mellan fingrarna, hela tiden beredd. För jag vet inte hur jag ska reagera. Men hoppas du inte sa detta högt är väl det jag tänker mest. Jag är ganska säker på att jag inte gjorde det. Men då känns det lite sorgligt också. Varför så tyst. Aldrig kan man vara nöjd. Men nu, nu äntligen är jag ju det, nöjd över hur allt bara stämmer så bra.

Nöjd ja. Det är man kanske ändå aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0