emelie sporre

Imorgon är det skolavslutning men den är ju inte samma som förr. Vi gör en tenta till 18.30 men folk kommer trappa av en efter en. Jag kommer nog gå vid tre. Det känns lagom. Då har jag förhoppningsvis hunnit skriva på alla frågor plus tagit en kaffe och en bulle. Hem och svira om till min nya klänning och träffa klassisarna. Mina tjusiga blå dojor är tyvärr inte så praktiska för det finns inte mycket i min garderob som passar till dom. Dom är ju så.. blå. Jag har en vecka kvar till resan, knappt, men kanske hinner jag dra in magen lite mer permanent så jag kan låna nån blåsa av Helena. Det är ju så praktiskt det där med att låna.

Dock inte av Tarras. Man sträcker upp armarna i skyn och tänker att klänningen bara ska falla över en och lägga sig till rätta. Se sig i spegeln och tänka, den är gjord för mig. Inte en av hennes klännigar var gjorda för mig. Om det inte blir modernt att sätta kjolar på sina lår. För där skulle hennes snäva små turkosa pennkjolar sitta som gjutet. En klänning satt bra. Men den hade hon nog under slutet av sin graviditet.