emelie sporre

Kalas i dagarna två och det gick ju bra. Runt 45 personer har vi blivit i släkten på mammas sida och nästan alla var där. Vi lagade mat i flera dagar och jag såg många fina matlådor framför mig. Nej. Allt åt dom upp. Varenda köttbit slank ner i våra magar och ändå är vi hungriga idag igen. Så konstigt det blir. Vi kollade på filmer från våra släktkalas 20 år tillbaka. Jag var glad att jag bara var en liten människa då för moses vilka kläder alla hade. Vi kunde se att västar och jättehögt hår var modernt något år. Och att göra peacetecknet framför kameran och säga yeah filmstjärna! Också poppis.

I gåva fick nämnligen mamma att vi lagt över alla gamla vhs till dvd. Det finns hundratals timmar från 20 år tillbaka. När vi äter, när vi leker, när vi inte gör något. Väldigt mycket vardag och man fastnar lätt några timmar med detta. Och något som slår en är att man fick göra allt utan oro. Man gråter för att man ramlar men pappa fortsätter filma och då slutar man gråta ganska snabbt eftersom det ofta inte gör särskilt ont.

En dag är vi ute och åker skridskor. Pappa glömmer (?) att jag är typ 2 år och med vanliga skor och tar fart och åker ut.

Då går det inte helt otippat såhär.

Han glömmer också att även om man har skridskor och är några år äldre så kan man inte åka så snabbt när man håller handen. Då går det också så.