emelie sporre

En halvtimme för tidig var jag inför min träff med doktor urban. Ville ju inte missa. Så lite ville jag missa det att jag bekräftade min tid förra onsdagen. Det är nästa vecka ringde dom och sa. Men idag, då äntligen. Och oj vad trevligt vi hade. På riktigt. Han sa massa bra saker om min utbildning och vi pratade om vad jag kan tänkas vilja göra med den. Igår kom jag på att jag vill bli ambulansförare sa jag. I förrgår tänkte jag mig en psykavdelning och innan det barnmorska. Han skrattade, fast på ett snällt sätt. Och det festligaste; han sa att jag såg ut som friskheten själv! Ha ha ha. Då kanske man borde bli motiverad att bli lite mer friskig men istället gick jag och köpte lösgodis. Inte upphängt i taket men det funkade ändå.

Sen kom jag på anledningen till att han kanske var så trevlig. Alla gillar ju uppskattning och när folk blir impade av en. Och ja, jag kanske var det. Jag frågade om alla blodvärden och vad det betyder (för jag har ju lite tenta på sånt snart) och han mådde rätt bra av att peka på sin dator och förklara för en som inte fattade. Jag frågade om ett instrument han använde och det kan tom vara så att jag sa häftigt, sån har jag aldrig sett förrut. När jag tänker efter så sa jag faktiskt precis så. Han kollade hur jag kände av vibrationer på fingrarna och knäna och lyssnade på min rygg när jag andades. Andas in och då andades jag istället ut av ren nervositet.

En konstig sak hände också som jag fortfarande funderar över. Han öppnade dörren åt mig och jag sa thank you. Han hade väl sagt nåt på engelska och jag hakade på. Då svarar han med venöst! Venöst? Blod som rinner i venerna? Han såg nöjd ut och väldigt glad så jag förstod att det var roligt. Jag väntade lite för länge för att kunna fråga va, så jag skrattade. Skrattade för jag visste ju att vi hade samma humor. Jag ville inte riskera något.