emelie sporre

Det regnade idag och då får jag fixarsug. Ville avsluta mina städardagar med att klä om köksstolarna och sitta vid mitt köksbord och fika. Kanske baka något. Istället hamnade jag hos scientologerna. Jättelänge. Jag tog en annan väg genom stan för att hitta tygaffären och en kille fångar mig och slänger fram ett personlighetstest och frågan vill du göra ett sånt!? Öh. Jag hann inte fråga vad det var för något förrän jag var på väg upp i ett hus. Jag anade att det var någon stackars inkastare åt något företag som ville ha lite åsikter från lite blandat fölk. Kanske skulle man få en trisslott för besväret. Det är det ju värt. Det regnade ju trots allt.

 

På sätt och vis är det ju ett företag. Folk cirkulerade runt i våningen. Plancher och böcker överallt.

VAR ÄR JAG?

Scientologerna.

Och här börjar jag förstå. Jag vill inte. Det är ca 120 frågor jag ska svara på. Och jag blir arg. Jag vill säga att jag inte tycker det känns helt hundra. Jag tittar mot dörren, ser hur den öppnas och möter en blick utanför, från trappuppgången. Och jag längtar dit. Men sitter fast. Testet tar en kvart. Jag snabbar mig, men vågar inte göra annat än att gå igenom alla frågor. När jag är klar får jag återigen frågan om jag verkligen förstått eftersom jag var så snabb. Herregud. Nu ska testet analyseras. Det tar ytterligare en kvart och jag får se på en dvd. Om vikten av att ha ett rent sinne (typ) och att välja hur man ska se på sin omvärld (typ).

 

Nu har jag varit här en halvtimme och jag är inte arg längre. Det är ju spännande att plötsligt befinna mig här. Jag lovar mig själv att inte fly men inte heller köpa någon bok, eller gå med i någon grupp. En dam kommer och hämtar mig. Vi sätter oss i ett samtalsrum och hon har testet framför mig. Hon berättar hur jag är. Hon berättar om mina toppar och dalar och jag känner mig som en liten människa. Och vi pratar, nej hon pratar. Jag har återgått till att inte fatta något. Och då kommer det. Kommunikationskursen. Det är ju det som ska göra mitt liv till ett liv utan dalar. Första "lektionen" ska vi sitta och blunda. Bara vara där. Jag vill inte vara där. Jag vill vara här, där jag är. Utan böcker skrivna av män som gör att Katie Holmes vill skilja sig. Alla får göra som dom vill. Och på något sätt så uppskattar jag deras försök, men kanske kan man få någon information redan ute på gatan, i regnet. Jag vill ändå ha ett val, när jag tappar förmågan att fråga.