emelie sporre

Jag har bara läst 30 sidor i Mia Skäringers bok dyngkåt och hur helig som helst och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag önskar jag kunde uttrycka mig som hon. Hon tänker bra grejer och hon kan få fram dom på ett bra sätt.

Inspiration är ett av de bästa orden som finns för det är så vansinnigt fantastiskt att känna det. Min inspiration brukar visserligen inte hålla i sig så länge, men de minuterna jag har den, de lever jag för. Nu sitter jag t ex i mina nya träningskläder bara för att jag blev så inspirerad till att börja träna för jag fick ett par hörlurar(?). Det är jätteskönt att ha dom på sig för på något väldigt väldigt konstigt sätt så känner jag mig så fit. Jag känner att mina steg i lägenheten förbränner lite extra för att mina tighta brallor trycker ihop mina lår så skönt. Jag vet ju att det inte stämmer och särskilt inte när jag äter mackor samtidigt. Men då är dom så himla bra som man kan dra upp dom över magen så får man den där hårda magen. Givetvis ska jag svettas lite i dom också. Så småningom. När min hemska skada är läkt. Men än så länge känner jag att dom göra bra nytta ändå.

Jag ska börja med höstlöften. Nyårslöften med, men höstlöften kom jag på nu just för att hösten är nu. Jag älskar nystarter. På något vis så tror jag att jag har en chans att bli en annan människa. Och det önskar jag väldigt många gånger. Jag orkar liksom inte med mig själv. Planerar och tänker och gör inget av det. Det var såklart min nya kompis Mia som fick mig att tänka på det. Hon sa (och nu citerar jag (och där citerade jag älsklings-Sally) ) Det finns folk som tänker igenom livet istället för att leva och när de väl tänkt färdigt är det för sent. Ja.. stackars de människorna! hann jag tänka ca 3 sekunder innan jag kom på att jag är en sån stackars människa som jag nyss hade tyckt synd om.

Mia är inte sån. Hon gör saker innan hon ens har kommit på att man kan göra det. Jag vill inte bli så. Men lite. Jag planerar och tänker men ändå har jag aldrig någon penna på föreläsningen. Lägenheten ser ut som en loppis men ändå har jag ingen tejp när jag vill ha det. Häftstift har jag ca 100 st av men det behöver jag aldrig. Det kan göra mig lite ledsen, ja på riktigt. Hur jag än tänker och vill något så knorrar det till sig ändå.

Jag fattar inte. Jag tror jag har lite problem med att veta vad jag ska vara, vill vara. Har jag städat för att jag just då känner inspiration till ett rent vitt hem blir jag grinig på David om han då lägger en tröja på soffan (hallåå? där ska väl inte en tröja ligga?). Sen glömmer jag bort mina visioner och hemmet förvandlas till något jag inte vill beskriva. Varför föddes inte jag till perfektionist?? Varför kan jag äta mat från golvet och hoppa längdhopp över, ja vad det nu är som ligger där. Tills den där inspirationen dyker upp igen alltså. Då är det abselut förbjudet.

Idag har jag firat min födelsedag för tredje gången. Jag fick inte vara hemma mellan 12-13. Egentligen skulle jag ha gått tidigare men då var det top model så det gick ju inte. Jag vet inte varför David ville fira mig en gång till men jag antar att det var för att han tycker jag är rätt så snäll. Och det kan jag väl hålla med om. Igår köpte jag smarties till honom. Jag fick bra hörlurar bl a. Jag har ju än en gång bestämt att jag ska börja träna. Förra hösten promenerade jag jämt så jag vet ju att jag kan.. och med nya hörlurar som inte åker ur öronen så tror jag det kommer gå bättre än någonsin. Och mitt i all träningsinspiration kände jag att vad är en promenad utan schyssta kläder? Poff sa det så har jag nu ett ursnyggt set som bara väntar på att få va en del av svarvningen av mina nya spiror. Nu är det bara en sak som hindrar. Den satans foten. Kanske är det den som bidrar till mina träningstankar. Jag kan ju inte gå, så kanske är det därför jag så gärna vill. Frågan är hur stor lusten är när benen i foten satt ihop sig igen och jag är fit for fight.

Imorgon är det september! Så underbart. Emelie sa till mig att nu kan man verkligen se vilken årstidssort människor är. Man ser tjocka strumpbyxor med kängor och bredvid går någon med ballerina och liten klänning. Alla drar i sin årsid, så att den ska vara lite längre. Själv var jag ganska ensam om knäppt jacka och sjal och strumpor i helgen. Visserligen svettades jag också, men längtan till hösten blev så stark. Blir jag deprimerad, ja. Så jag mitt pucko längtar varje år trots att jag kommer ligga som ett lite knyte och lipa för att det är så mörkt. Äsh det händer nog inte nu. Jag känner mig glad.

Back to school. Aaa jag vet inte vad jag ska tycka. Det känns minst sagt halvjobbigt när man kikar på vad som ska göras närmsta veckorna. Det är dags för C-uppsatstermin. Nu ska jag gräva ner mig i Public Relationsböcker och skriva och prata och massa sånt som ingår i alla kurser, men denna gång på engelska. Qué? Kankse kan få skriva uppsatsen på spanska. Eller danska.

Alltså. Ett år kvar. På riktigt? På ett sätt har man nyss kommit hit och på ett annat sätt så har man bott här i en mindre evighet. Tid går bara inte att tänka för mycket på. Då blir man knäpp. Det känns som jag var så liten när jag bodde i korridor på campus men nää det var ju typ ett år sedan bara. Eller ja, då var man väl ganska liten. Men isåfall är jag lika liten nu för så mycket coolare blir man ju inte på ett år. Mycket i utbildningen min handlar om EFFEKTIV KOMMUNIKTION. Ojojoj vad jag inte fattat det. Jag krånglar med formuleringar och skriver allt jag tänker för jag orkar inte sudda. Men jag tycker inte detta behöver vara så effektivt å andra sidan. Det får liksom vara som det är.

På tal om något annat. Du är så snål så du gråter när du skiter. Vad är det för uttryck. Va? Skitsamma, jag är inte snål men jag gillar inte stora inköp. Jag får en klump i magen när jag drar kortet och det bara försvinner ifrån mig. Även om saken är fin så känns det aldrig riktigt hundra. Men mindre saker älskar jag. Då blir det fjärilar och såna djur i magen och man känner bara ge.mig.påsen.nu! Sen går man runt på stan och svänger med den och n vill bara dansa med. Jag fyllde år förra veckan. Och jag blir så glad när jag får så fina grejer utan att ha nämnt en endaste liten sak jag vill ha. Allt var så perfekt så jag kunde inte gjort det bättre själv. Jag samlar på muggar, tesilar och kokböcker. Samla är det bästa som finns. Och det visste många om!



Haha vad är det här?  Jag försöker se ut som jag ska rida. Eller vad vet jag, det kanske inte alls ser ut så. Och har hästtjejer verkligen repet runt halsen?


Och en grej till!

Nu är jag 23 år. Det är verkligen inte särskilt många år. Jag känner mig ganska ung, jobbigt vore det annars. Det är ganska många i min ålder som har åldersnoja, men det kan jag inte relatera till. Jag vill bli äldre. Jag tror allt blir skönare så. Bebis trivdes jag nog ganska bra som. Mycket äta, mycket vila, mycket bada. Tre av de bästa sakerna som finns. Och alla tycker att man är gullig, även om man har valkar på underararmarna och knogarna går inåt.

Tonåring, det absolut värsta. Min tonårsperiod blev lite förskjuten till gymnasiet. På högstadiet fattade jag nog inte att jag hade blivit en sån där ungdom. Jag hade lila manchesterbrallor, klippte håret kort och glömde att kort (lockigt) hår behöver styling! Jag minns seriöst inte att jag någonsin kollade mig i spegeln. Jag kände mig ganska tuff. Jag kunde spela trummor för hela skolan och tänka att alla nog var ganska avundsjuka. Sen kanske det var dags för lite elgitarr på någon konsert och då skulle nog alla tänka att oj vad hon kan. Nu när jag skriver det inser jag att det var ju inte konstigt, tvärtom, att mitt självförtoende sedan gick i botten och jag blev värdelös. Efter denna framgång menar jag.

Gymnasiet då, s u c k. Det är sjukt vad trött man blir av att grina och tänka. Men lite positiv var jag ändå. Jag minns att jag tänkte att jag åtminstonde aldrig behövde tvätta bort mascaran på kvällen haha. I efterhand tycker jag synd om henne. Det är som att det inte riktigt är jag och jag skulle vilja berätta för henne att se det positiva nu, om 6 år får du använda rengöringsmedel för då har du kvar din mascara på kvällen grinolle! Fast antagligen skulle jag, som jag var då, tycka synd om mig nu och hur jag blivit - glad. Dom glada var dumma i huvudet som inte förstod bättre. Herregud!      

Det hände någonting här emellan. Från glad tjockis i rosa tight plysch till en jävligt tuff tjej (?)
                                 

Så. Som 23-åring har jag ändrat åsikter ganska rejält de senaste åren. Back to basic. Tillbaka till livsfilosofin i rosa plysch.

Jag blir inte arg varje gång jag ser någon som är glad
Jag blir inte ledsen varje gång jag tänker på, ja typ vad som helst.
Jag går inte in och lägger mig i garderoben för att jag får ångest i min säng (visserligen bor jag i modell större av en walk in closet så nu blir jag lite tveksam)
Jag får inte ångest särskilt ofta alls
Jag tycker inte om döden

Sådärja, skönt!