emelie sporre

Snart är det jul och inget kan göra mig gladare nu. Så jäkla gött ska det bli efter denna smått hysteriska höst. Eventuellt så går inte min hysteri över. Det är lätt att tro det och det gör jag väl fortfarande. Men i januari vet vi. Haha ja just det.

Så när man har det sådär på gränsen till sammanbrott då kan det vara bra att lyssna på musik. Men det måste bli rätt, annars blir det katastrof. Den första låten nedan tex. Den är inte katastrof utan genialisk att lyssna på när man håller på att explodera av arghet. Man kan ju tro att såntdär gör mig ledsen eller varför inte arg men det blir tvärtom. Alltså jag bli glad. Och tuff. Och då känner jag mig precis som låten nummer 2. Oslagbart.


nummer 1 http://www.youtube.com/watch?v=f6GwaCaeLb8

sen nummer 2http://www.youtube.com/watch?v=5TF6fTtDLZ8

och just det, det är ingen video på första låten för då tar dom bort alla fuck och motherfucker och ersätter med tystnad då tappar låten lite av sin.. grej.  

Jag provar att skriva några rader. I smyg, för att känna hur det känns. Jag är lite gladare nu, men fortfarande nervös och rädd som sjutton. Men man kan ju inte gömma sig för evigt bara för att man är skraj. Imorgon ska jag till Lisa, som snart är min hyresvärd, och kolla in mitt framtida gryt. Kul är sånt. Mindre kul är att mitt tåg går 06. Men jag har visserligen inte ställt klockan sen augusti så det gör inget. Inte så mycket iallafall. Ikväll ska jag till universiteet och kolla in utställningen som David och hans kamrater har. Jag hoppas på minst en snitt. Snittar är en av favoriträtterna.

I onsdags svischade jag in komvuxbetyget, men jag är fortfarande skeptisk till att det hinner in. Jag skulle bli rasande om det inte gör det och jag kommer förmodligen att lägga mig ner att sova något år om så blir fallet. Även om jag är pessimistisk så tror jag alltid innerst inne att kanske, men det lilla lilla kansket är väldigt svagt mot det gigantiska nejet. Och även om jag tänker nej ganska ofta så är jag aldrig mentalt förberedd på när det då blir ett nej. Skrutt alltså. Och en aning komplicerat. Hej

det blir bara sporadisk skit så jag ger liksom upp på ett tag. kanske för en månad.

Jag skickade ett mms när jag var ute och promenarade i snön. Då fick jag tillbaka varför har du snö på näsan? Klart jag inte har snö på näsan, däremot har jag läppar som är torrare än fnöske. David envisas med att köpa Lulu Carter-stift och det gör att hamnar det lite på näsan som det lätt gör så ser det ut som snö. Det gör inte så mycket för jag tänker att det ser härligt vintrigt ut. Jag måste dock vara försiktig så det inte kommer mellan näsan och läppen. Då tror folk att jag har mjäll i mustaschen. Det vill jag inte. Mina läppar är som sagt alltid, hela vintern, spruckna och hemska och jag vill gärna hitta något som är.. lite mindre vitt. Men lika bra som Lulus. Finns det något sånt så måste någon hojta till! Det finns saker som är bra också och det är att jag är en ganska finnlös person. Det är jag tacksam för eftersom jag tycker det är ganska jobbigt att tvätta ansiktet och jag har aldrig ägt något rengöringsvattenaktigt. Jag tror att min hud vill vara ifred och jag accepterar det.

Det sämsta med att ha en sambo är att det finns någon som känner en bättre en man känner sig själv. Det kan vara så jobbigt för man kan aldrig ljuga. Jag är rätt duktig på det så ibland lyckas jag väl, men oftast så ser han innan jag ens börjat prata att jag ska ljuga. Då blir man lite smågrinig eller kanske helt rasande. Är jag t ex rastlös och jättearg kan han tvinga ut mig på promenad för att jag en gång råkat säga att jag mår rätt bra av det. Och så går man ut och och muttrar och stampar i marken men redan när jag kommit till ica, min granne, så börjar jag fnissa åt hur dumt det är så jag går min promenad och kommer hem jätteglad. I hissen upp försöker jag tänka på något som gör mig arg för det skulle ju vara jobbigt om jag kom tillbaka glad för då kommer det ju bli fler promenader. Eftersom han hade rätt. Såhär har jag tänkt ett tag, men så kom jag på, vem vinner egentligen?

Idag kom "snöstormen" haha. Den missade visst Karlstad. Karlstad har överlägset bäst årstider över Göteborg och Stockholm. Det är visserligen de enda städerna jag bott i. Men det är så fint här. Och jag kommer sakna Karlstad så hemskt mycket. Det är först nu som jag på riktigt, riktigt inser att jag faktiskt inte kommer bo här mer. Och Frida som varit min granne sen dag ett kommer inte vara det mer. Jag kan inte med att vara mer nere nu men det är ju så svårt, för det kommer så mycket sorgligt med den här flytten. Det var en annan människa som flyttade hit än den som flyttar från. Haha jävla klysha men varför måste man kalla allt som är sant för klyshor? Det känns visserligen bra för jag känner mig klokare nu.

Jag ångrar saker jag gjort så förfärligt mycket. Jag hoppas någongång att jag kan förlåta men man få nog lära sig att leva med att man inte alltid gör saker som är så himla bra. Lära sig att leva med, jag har så mycket som jag lever med och som skulle äta upp mig i ett smäck om jag inte aktivt anstränger mig för att leva. Det kräver en del energi. Synd att den energin inte kan tas från mitt fett. Jag har gått upp 10 kilo sen förra vintern och det är ett tecken på att jag slutat bry mig om det mesta. Förrutom att jag hinner ner till Ica innan 23, viktigt. Och ganska tragiskt. Jag ska börja bry mig igen har jag tänkt. Inte speciellt om vikten. Jag bryr mig ärligt inte så mycket om det nu för det är ett stort jävla skit samma om man sätter det i lite perspektiv. Perspektiv snyggt ord förresten.

Nu börjar det sakta gå in att hösten börjar ta slut och jag har slutfört mitt uppdrag som kom med den! Det har hänt så mycket i mitt huvud de senaste två månaderna så jag får ont i huvudet av att bara tänka på det. Jag har kommit fram till mycket och jag vet äntligen lite mer om vem jag är. Det trodde jag väl att jag visste men nu tror jag det ännu mer. Jag fick vg på naturkunskapen och det är jag väldigt stolt över. Jag har haft målet inställt och tack vare det så har jag klarat det. För det har inte varit sådär jättelätt. Det har varit en väldigt ledsen och hysterisk höst och jag har grävt ner mig ganska långt ner i backen. Tur att jag hann upp innan frosten kom för nu tror jag att det hade varit svårare.

Mamma och pappa har fått stå ut med mitt grinande när jag kommit hem för att vila mig lite och jag ska ge dom en fin present tror jag. Nu tänker mamma som läser detta, nej köp inget mer till oss nu, unna dig något själv istället. Jaja det kan man kanske tycka, men jag vill nog hellre köpa en present. Kanske en till mig också. Idag köpte jag tre julklappar och tanten i affären sa att det inte var en dag för tiden. Det var en tant i min smak.

Nu är jag ensam "hemma" och ska snart kila över till Britta. Det är både läskigt och kul att vara hos någon annan när den andre inte är där. Det låter som om någon knackar någonstans och visst, det kanske bara är ett spöke men då tycker man ju att dom kunde sagt något om det. Britta, min kusin alltså, förlovade sig när jag var 10 år. Jag minns inte riktigt men det gör hon (tur det!) och när hon kom och hälsade på så ville jag se i ringen och frågade om det stod "din för evigt" i den, hahah. Jag tycker det är kul. Din för evigt haha- eller alltså jag skrattar ju inte åt innebörden av det och äsh blabla. Jag tycker det var kul ändå.

Nu är all natur inlämnat. Jag kan bara be till Renate att hon snabbar på att läsa min 8-sidors dödligt långtråkiga labrapport. Sen måste hon skicka in slutbetyget. Någonstans. Och där ska betyget administreras eller vad man kan säga och det kan ta några veckor (??) och sen ska jag gå till vuxenutbildningen i Karlstad, få det utskrivet och skicka det till Strömstad med frimärke som lägger in det på typ studera.nu så universiteten jag sökt kan se att jag har behörighet och behandla min ansökan igen. Innan 1 december. Åh! Jag.är.stressad. Om dom inte får lite eld i röven så kommer jag fortsätta att gå ännu längre ner under jorden i vår och det vill jag verkligen, verkligen inte.

Nu trillar jag snart av pinn. Jag är på min åttonde labbrapportsida nu och jag äter vaniljyogurt och det är äckligt. Snart ska Britta hämta mig i en tuff bil och jag måste bli klar och jag kan inte jobba under press. Alltså får jag inte sitta här och tramsa. Hej på er

Idag åt jag frukost ute! Rebecca tog med mig till Kaviar, bara på namnet hör man ju att detta är något speciellt. Vi åt toast och våfflor och ägg och kaffe. Jag blev överaskad att dom hade kaviar till äggen för det brukar inte frukostbufféer ha. Nu när jag skrev det där så kom jag på att det vore verkligen jättekonstigt om dom inte hade just kaviar. På våfflorna tog jag nutella blandat med grädde och det smakade helt okej kan jag säga. Detta ställe ligger på kasernhöjden här i Karldtad och dit ska jag imorgon kl 9 och labba lite, mitt nya intresse.

En kul sak med våfflorna bara: När jag och Rebecca hade hällt i vår våffelsmet i järnet så kommer det en snubbe och ställer sig bredvid oss. Han ska också göra våfflor men hade inte gått kursen. För han tar margarinet som finns där på flaska och trycker på ganska hårt rakt ner i toastjärnet. Jag glor och undrar vad han gör men tänker att han kanske går på fettdiet. Det gör han inte. För när han ser att "smeten" inte är nåt vidare fast utan istället börjar bubbla och rinna iväg mumlar han något om att det här var visst inte smet. Öh nej pucko, ja jag tänkte faktiskt så för hade det varit våfflor han tänkte göra så såg det ut att bli världens äckligaste. Det var kul. Och jag lyfte på våffeljärnet och tog ut min nygräddade våffla och försökte se snäll ut som om jag inte alls tyckte att det han hade gjort var något konstigt utan tvärtom, att jag faktiskt precis hade gjort samma sak själv.

Nu ska jag se på biggest looser Sverige, äta risgrynsgröt och få lite ork tänkte jag. Dom tränar ju som dårar på det där programmet så då borde man ju känna sig lite piggare tänker jag. Jag vill ju vara en såndär frisk och pigg själ, inte en sjuk tönt. Och vill man så blir det väl så, tänker jag också.

Idag är det måndag -igen. Det blir ofta måndagar. Jaja. Så klart det blir det, men lika ofta onsdagar. Jaha, nu tappade jag bort mig lite.

Igår skrev jag kontrakt på en lägenhet som ska vara min ett år!! Jag vet inte riktigt vart den ligger, men lite öster om Göteborg, kanske. Förbi redbergsplatsen och lite till och sen åt vänster, eller höger. Det spelar inte så stor roll för jag är så glad över det. Den har trägolv, balkong och badkar. Det bästa jag vet. Men det bästa är såklart KÖKET! På riktigt så kommer jag att ha ett kök. Det är ju så fantastiskt så man får påminna sig om att det är verklighet och sanning och inget ljug. Jag kommer kunna sitta vid mitt köksbord och ha maten på bordet och inte på golvet bredvid. Och jag kan laga mat utan att härja i diskbänken och balansera skålar på soffkanten. För soffan kommer stå i ett annat rum (japp, så är det!). Johanna och Morten bor några hållplatser bort så jag kan hälsa på dom utan att köpa biljett en månad innan.

Det finns dumma grejer med såklart. Och det är att det finns människor i Karlstad som inte kommer flytta med. Jag har önskat väldigt många gånger att städer låg närmare varandra. Att Stockholm låg i Göteborg och Karlstad låg i Göteborg och ja, varför måste det finnas så många avstånd. Avstånd är skit. Idag var vi nere på STUB och jag sa upp min lägenhet och skrev över den på David. Fast han har bott här ett år måste den besiktigas och så ska jag lämna in nycklarna för att dom direkt ska ge dom till honom.

Och som Lotta skrev efter förra inlägget att det skulle vara hemskt om man inte kunde gråta och att man inte hade uppskattat glädjen lika mycket då. Så är det verkligen, för det är först när man är ledsen som man inser hur glad man var igår :) Nej men på rikigt så mår man bra av att må lite halvkasst ibland för att uppskatta sitt liv som förhoppningsvis är rätt okej ändå. Och sen är det ganska skönt att gråta, mycket trevligare än att vara arg. Fast nu känner jag att det får vara nog på ett tag. Fast nu kom jag på en kul/knäpp grej. Igår skulle jag slänga gamla chips från en skål ner i en påse. Då hällde jag ut dom bredvid påsen istället och givetvis kändes detta otroligt jobbigt så då kom det några tårar, inte så många så nu till det konstiga, jag kände mig besviken hahah. Jag kände liksom att ja, vad skönt att få gråta lite (igen) och så ville det sig inte och där satt jag med en längtan efter lite väbekant självömkan och så kändes det istället rätt okej att plocka upp chipsen. Vem ska man lita på nu?