emelie sporre

Vagnen åkte inte hem till mig idag så jag vandrade. Jag gillar vandringen hem till mig. Jag behöver bara lite musikinspiration. Det går på repeat. Annars håller kärleken i sig till Göteborg. Den är rätt stark.

Vi hade träff igår hos Jenny. Botaniskt tema och det blev riktigt bra. Såndär god mat som ni kanske ätit och sen pratade vi. Ganska mycket om saker som inte handlade om växter men även om sånt! Jag hade med mig frön och krukor så vi sådde lite. Jenny pratade om orkidéer och Carita om balkongens möjligheter. Jag tappade min kruka på vägen hem så den gick sönder, lite synd, men det jag tror det kan funka ändå. Vi spelade hemmagjord galenpanna. Jag skulle lista ut sjumilaskogen. Jag luskade ut att det var en stabil sagovärld, med en riktig människa i. Jag gissade Nordpolen. Det var dumt att offra en fråga på det. Tomten som jag tänkte skulle vara den riktiga personen är ju inte direkt verklig till skillnad från platsen. Jag gav igen genom att ge Kajan grävlingsgryt, men hon hann inte dit för då var spelet tydligen inte roligt längre.

Och helgen! Vilka värdar jag fått bo hos under min Karlstadhelg. Helgen började hos Frida. Åh vad jag älskar att vara gäst. Sedan gästade jag Sanna och David. Det gick ju utmärkt där också! Det blev stort kalas med tredubbelt friskispass om man ska jämföra det med en sport, ja friskissporten. Det är konstigt. Skulle man köra tre riktiga pass på raken skulle man duscha och sen känna sig jävligt ofräsch ändå. Nu körde vi på ganska hårt i några timmar, skippade duschen och kände oss ändå ganska snygga. Jag minns att jag någongång upptäckte mitt ansikte i spegeln och tänkte att nej, detta är inte okej. Sen måste jag ha glömt och känt att det nog var okej ändå. Fåfänga, var har jag den!? Jag hade en liten fläta och den var blöt. Det är äckligt. Man går inte ut och dansar i en svettfläta och dansar som om man trodde man var snygg. Men det är såhär det är. Nästa helg kommer jag antagligen vara lika snygg!

Vilka jävla veckor alltså. Ja men det är så. Dom springer så sjukt snabbt. Jag hänger med så gott det går men inte blir man fit för det. Tvärtom. Semmeltiderna alltså. Jag åker tåg med internet. Jag känner mig modern. Det är jag inte eftersom internet inte är så nytt längre. Men jag ser det som en lyx. Uppkoppling är inget jag är bortskämd med. Jag mailar till mina lärare och det känns som att man är effektiv när man mailar på tåget. Det är jag inte eftersom jag lika gärna kunde mailat om det igår men orkade inte. Jag är så trött nu, men jag måste lära mig att det är i den här takten livet kommer gå ett tag framöver. Jag somnade nästan sittande på ett ankomstsamtal på praktiken idag. Jag vill inte vara en trött student. Vilken skittråkig praktikant liksom. Jag vill vara proffisionell och.. ja bra. Jag undrar hur en virrepanna som jag ska klara detta jobbet. Skriva upp vad man gör, vad man gjort, vad man ska göra och vad man inte gjort och vad man kunde ha gjort känns som en gång för mycket skriva.

Som sjuksköterska har jag förstått att man måste vara redo 24/7. Det spelar liksom ingen roll om du har dansskorna på, är det någon som känner kanske, eventuellt, lite yrsel så ska man vara redo att slänga ur sig en liten diagnos. Efter fyra veckor fick jag min första fråga i egenskap av syster. Cafétjejen hade fått en sticka under nageln. Hon fick inte ut den och det gjorde ont. Hon hade långa tjusiga naglar.

Kanske kan du klippa ner så mycket som går av nageln och dra ut den själv? Det tyckte hon inte var så bra.
Hon ville uppsöka vårdcentral istället. Det kan man också göra. Sa jag.

Idag är det kalas! Söndagskalas, underskattat ändå. Har man kalas på en söndag vet man att man får mer än chips och salta pinnar. Synd att jag inte har omslagspapper. Det känns sådär att gå på kalas med en redan öppnad present. Som om jag fått presenten själv en gång och nu skickar vidare den. Just denna present kan man dock vara hundra på att den är ny.

Nu har jag till kl två på mig att skriva en intressant tanke och skicka till min fröken. Hade det bara varit fröken som skulle läsa hade jag varit klar för länge sen. Men när man ska försvara och diskutera sin text inför alla kamrater känner jag att jag behöver lite mer underlag. Jag hatar seminarium för man blir så nervös. Det är en jättebra idé att få höra vad andra tänker och diskutera det, men har man inte en så genomtänkt tanke själv så sitter man mest och tänker ut formulereringar så man låter lite mer genomtänkt. När man äntligen kommit på det perfekta så säger någon annan det och man får börja om. Fröknar är så bra på att se när man tänker också. Jag har förstått att det syns på mitt ansikte när jag tänker till ordentligt. Såpass mycket att jag fått det kommenterat flera gånger. Senast när vi hade genomgång på hur Jack skulle tvättas. Jag tänker såhär i efterhand, vad fanns det att fundera på där!? Vad förstod jag inte? Men tydligen tyckte jag det var något svårbegripligt eftersom fröken plötsligt frågar Emelie, VAD tänker du nu, du ser fundersom ut..! Då känner jag liksom hur min mun dragit ihop sig och jag kisar lite med ögonen. Så kan jag inte hålla på. Husmusen frågar ju katten Jansson vad gör du?
Tänker. Svarar Jansson. Jaha, det är därför du inte ser ut som vanligt.

Och sån vill jag inte bli.

Varför har ingen sagt att Trädgårn inte är ett kul ställe? Först fick vi genomgå diverse säkerhetskontroller. Alla lösa föremål i baljor och jag gick all in men vakten sa att jag kunde behålla mina fingervantar. Sen gick vi igenom en såndär dörr som finns på flygplatser och en vakt som letade i mina armhålor efter, ja vaddå, en handgranat? Jag skojade om flygplan men minns inte om det var roligt. Klarade man testen var man redo för att jazza. Och det gjorde vi, vi dansade säkert ganska likadant som alla andra. Skillnaden, och det är en ganska stor skilland, var att dom andra som var där dansade på det dödligt seriös sättet. Ni vet hur jag menar, ett killgäng i blåvitrandiga skjortor som står i ring och vevar kastar sig på varandra bakifrån och klänger på varandra för att åh, nu är vi fulla då får man vara tight med sin polare. Jag vet att jag kan låta lite stroppig men jag lovar, man ser ju skillnad på röj och röj. Och seriösa röjställen är inte kul att vara på. Jag gillar inte att veva, Helena tycker inte det är sådär jättekul heller så vi tänkte att vi skulle hitta ett festligare hak med inte lika många blåvitrandiga skjortor. Det hittade vi. På kebab och pizza i brunnsparken. Där njöt vi av en rulle efter en överjävligt kall promenad genom stan.

Idag är en dag man får sota för att man lekt helg hela veckan. Det är en underbar lördag som inte borde tillbringas vid köksbordet. Men det får den tyvärr göra. Tills det blir kväll då. Idag borde dagen har börjat med en lång frukost, sedan promenad till stan och där mötas upp för att åter igen låtsas att man har mycket pengar som måste spenderas. Jag skulle ätit en chévrepaj till lunch. Sen skulle jag provat massa fina klänningar och varenda en skulle passat som smäck. Men eftersom jag kanske ändå inte ska köpa alla så hade jag behövt druckit chailatte och ätit min femtielfte semla och tänkt på saken. Kanske skulle jag kommit på att jag var värd allihopa.

Jag googlade chailatte och fick upp den här fantastiska kreationen. Tänk att ha en klänning så man ser ut som en chai!


Ps. Det är dåligt att vara alltför spontan när det gäller skola. Jag glömde läsa dom två raderna där det stod vad vi skulle skriva om till seminariet så jag gick på känsla och skrev två olika diskussioner. Tyvärr kan jag ju inte använda någon av dom. Men jag väntar på feeling nu så snart har jag nog en ny briljant idé.

När man inte har tvättat på väldigt många fler veckor än det är okej så kan man ju inte vänta sig att det ska finnas några kläder. Men det gick! Igen. Lukta i armen och skaka och blås lite, nytt och fräscht! Eller inget av det. Kom precis hem och det ser ut som ett bombnedslag så jag sticker nu härifrån. Men jag älskar mitt bo. Inget ont om det.

Jag köpte en leopardsjal idag. Jag och Emelie har pratat om den där sjalen i över ett år. Och den blå munktröjan. Nu har jag båda. Fånigt kan man tycka eftersom sjalen kostade 99 kr. Annars kan jag spontanköpa en klänning för ganska många fler hundralappar. Jag kan ha viss brist på logik. Men det är gansak skönt.

ps. jag har lyssnat på håkan hellström. såklart jag har det. men inte så att jag varit kär i honom eller lyssnat sönder texterna. insåg jag idag. lyssnade på en vän med en bil. och jag har såklart trott att han var vän med en bil. alltså att Håkan var polare med en bil. Ja men det är ju logiskt. det kan ju inte vara så att han har en vän som äger en bil. nej nu ska jag sluta hej.

Idag slutade jag att fungera. Jag brukar ta med mig lunch när jag ska vara på universitetet hela dagen. Idag var en sån dag. Jag gick upp och åt frukost och brukar vanligtvis efter den plocka med någon typ av mat. Idag valde jag dock att inte ta med någon lunch eftersom jag inte var hungrig. Nej? Man är väl aldrig hungrig efter att man ätit frukost? Hur tänkte jag där? Mat är ju en av dagens höjdpunkter så att jag var såhär dum i huvudet förvånade mig.

Jag ska såklart plugga nu. Det är då jag istället skriver här. Struntsaker kan tyckas men ett tidsfördriv. Idag hade vi basal omvårdnadsträning. Det var bra, för jag var jättetrött men det är svårare att somna när man gör saker. Vi övade på övre och nedre toalett. Tvätteri alltså. Vi övade på en som hette Jack. Hans leder hade gått ur led och han var ganska så svår att ha att göra med. Sladdrig kropp som vek sig åt alla håll. Och så ramlade hans snopp av när jag skulle tvätta den. Då kände jag att herregud vad är det vi håller på med? Jag tycker såklart inte man ska ta in en random gubbe att öva på (verkligen inte), men det kändes som att det var en bit från verkligheten. Hoppas jag.

Jag skriver en text som jag skulle spy över om jag såg den för 6 år sen. Förhoppningsvis skulle jag känna mig lite stolt också. Men lite spya skulle nog ändå komma upp. Jag tänker ganska ofta på den tiden och skriver lite om det ibland. Nu skriver jag inför ett seminarium. Man måste ju få utnyttja sina erfareher ibland, det är väl därför man har dom?

Jag skriver om det absoluta nödvändiga i att ha det lite skitigt ibland. Jag skriver om hur man ska rädda någon ifrån det onda om den inte vill bli räddad. Det onda kan ju ge dubbel lycka senare. Kanske efter några år. Är det då en räddning? Kanske en stjälpning? Om man ser utifrån ett längre perspektiv. Åh vad jag hatar det perspektivet.

Jag var 17 och ser ju ganska glad ut. Säg inte att jag har fått allt om bakfoten!?

Frukosten idag var inte riktigt samma som igår. Men lika bra, fast på ett annat vis. Eller nej, nu ljuger jag, den var inte i närheten så ljuv som igår men jag försöker tänka att den var det. Ägget var bättre idag. Igår var det torrt och gulan var lite grå. Idag var gulan en gyllene boll och lätt rinning i mitten. Som det ska vara. Dagen kan inte starta på ett bättre sätt än när man lyckas koka det perfekta ägget. Jag vet inte vad det är med mig nu. Jag vill skriva ett visst inlägg och så skriver jag och samtidigt inser jag att det inte stämmer. Jag vill att det ska vara på ett visst sätt och låtsas att det är så och då brukar jag tro mig själv. Gulan blev skit idag. Ägget var större än vanligt men det hade jag inte registrerat vilket resulterade i en rinning gula rakt igenom. Ja, det kan gå bra, men när även vitan dallrar då är det inte okej!

Jag älskar Göteborg. Jag älskar att det är min stad nu. Att äntligen få promenera runt utan att vara på besök. Det känns fortfarande konstigt, overkligt. Jag njuter av att åka spårvagn. Jag tycker det är rogivande. Sant. Jag tycker om alla olika människor man ser överallt. Jag tycker till och med om när det blåser och regnar. Då förstår ni hur vrickad jag har blivit. Och Göteborg blir så romantiskt för jag har köpt spotify. Nu kände jag att hela min text blev lite konstig, det blev så.. modernt. Men nu kan jag lyssna på den musik som passar och det är inte alltid gagas senaste är det bästa. Ganska ofta kan den vara det, men inte jämt. Jag brukar sätta mig långt bak i vagnen och spana. Det blir en film då, på riktigt.

Men man ska aldrig tro att man har kontroll på en spårvagn. Dom lever sitt egna liv. Eller nej, dom gör ju inte det. Antaglien lever dom ett liv som man borde kunna ha en ganska stor inblick i med hjälp av tidtabeller och kartor men jag är inte riktigt där än. Jag ska aldrig åka sexan om det inte är från skolan. Jag kommer helt enkelt inte hem om jag åker från en annan hållplats. Jag har skrivit om det förrut. Idag hände det igen. Jag går in, sätter mig, tittar ut och åker. Åt fel håll. Det borde räcka för att jag ska inse felet. Men jag sitter där och dagdrömmer tills jag inser att det är fel håll. Jag tyckte det var kul. Jag ville berätta men vem skulle jag berätta för. Det är ju inte direkt en rolig historia.

Och för att spä på romantiken lite så åt jag frukost med Sandra och Carita idag. Jenny kunde inte komma för hon hade blivit.. inlåst. Vem blir inlåst på riktigt? Man tror inte att det finns. Men hon satt fast. Och hyresvärden pratade med henne genom brevinkastet. Alltså det är hemskt. Men så himla roligt också. Det var synd om henne att hon inte fick någon frukost men hon fick ju en rolig historia. Inte dåligt heller. Om jag fick välja mellan en rolig historia och en fruksot så skulle jag tveka men ändå välja den roliga historian. Den har man kvar och så kan man äta frukosten till lunch.

En uppäten frukost är bland det fulaste som finns.

Jag låg i badkaret och vaknade av att det var iskallt. Vad gött det är. Då har man sovit i kapp någon timme. Jag tycker att det rätt trist att sova nu för tiden. Jag orkar liksom inte. Det låter jättekonstigt. Jag vet det, men orkar inte jobba emot. Jag hänger bara med just nu. På ett bra vis. Och då går det undan ibland och ibland inte. Helgen har varit en gå-undan-helg. En sån där helg som jag i mina drömmar skulle vilja ha varje helg. Jag tror det var våren som kom och satte lite fart på mig. Det blir så tydligt när solen efter ett halvårs kurragömmalek kommer fram och nästan säger klarar jag detta så kan du också. Jag var nästan sugen på att måla idag.

Och jag ska åka till Paris! Det bästa är att jag kan dagdrömma om det hur mycket som helst utan att riskera att bli besviken för jag vet att det kommer bli så som jag tänker. Det är inte så ofta man vågar. Man vågar lite, kanske en stund, sen slutar man för man vill ju inte bli besviken. Det är nog ganska förnuftigt, men tråkigt.

I min trädgård. vårtecken?

Jag hittade ett kort i min kamera. Det var svart med lite ljus i ena hörnet bara. Då kom jag ihåg att det var en hare jag försökt ta kort på när jag gick hem i natt. Kanske har det med saken att göra. Att det luktade kanin i mina näsborrar alltså. Hur vet jag inte, men kanske på något vis. Jag blev väldigt glad över haren för han var inte så rädd. Jag stod och tittade på honom en stund och jag får lite Alice i underlandetvibbar. Det kanske var ett tecken det där med lukten så att jag inte skulle glömma min nya vän utan istället följa efter honom nästa gång. Jag minns inte riktigt var det var någonstans men är det jag som är Alice så tror jag det visar sig.

Svårt att se om de är lika

Det luktar kanin här. Det känns som att det skulle stå en kaninbur i mitt rum och så kollar jag runt mig men det gör det ju såklart inte. Och så tänker jag okej det försvinner väl. Och så går jag till köket. Då luktar det kanin där med. Då slog det mig, luktar jag kanin? Fan vad äcklig jag är. Jag försöker lokalisera var det kommer ifrån. Min sjal luktar tyg, mina händer luktar melon så spårandet går inte bra. Det luktar mest när jag inte luktar på något speciellt. Så det sitter nog i näsan. Jättekonstigt och inte alls trevligt. Men bra om bara jag känner det för nu ska jag gå till konstmuseumet och där är säkert inte djur välkomna.

Jag har fått för mig att jag har betald semester nu. Det är roligare så. Snart kommer det inte alls vara roligt.

Igår hade jag Emelie här och det blev så bra som det brukar vara. Hon fick lyssna på allt jag tänkte och jobbiga tankar blir så mycket lättare att bära när man delar dom och roliga tankar blir så mycket roligare när man pratar om dom. Det är skönt att kunna få ur sig sånt. Hon fick också prata, såklart. Det är ganska ovanligt med männsikor som är bra på att både lyssna och prata men det kan hon. Vi åt tapas och drack mjölkdrinkar. Och så pratade vi om personligheter. Jag hittade ett papper idag där jag hade skrivit upp ett citat som sas igår. När man är med någon man tycker om.. så hoppas jag ändå att man visar någon sorts personlighet. Det är en sån sak som man först kan skratta åt och sen kommer man på hur sorgligt det låter. Då känns det lite jobbigt och man går tillbaka till att tycka det är roligt.

Det är när det inte förväntas av en som man vill göra det. Töntigt att det fortfarande är så. Idag var det en mindre, ja ganska mycket mindre, naturkatastrof och då kände jag att det var en bra dag att gå hem istället för att ta vagnen. Det är ju så självklart att ta vagnen men mitt hår var fult, tvättbjörnslooken var ett faktum och mina skor har redan spruckit. Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade inte någon brådska hem. Och magen var nöjd efter att ha fått sig ett par mazariner av Josefine. Jag gillar när man blir bjuden på fika och det dukas upp två mazariner till bara mig. Jag gillar att äta två av det man äter. Då kan man först äta den första (logiskt?) och då har man så mycket intryck att ta in. Det tar ju några tuggor att få in känslan. Sedan, när man börjar på sin andra, då kan man bara koncentrera sig på njutningen. När jag äter två semlor kan ett lätt illamående smyga sig på och har man möjlighet skulle jag rekomendera två lite mindre. Men det är absolut inga problem med två fullvuxna heller.

Vad händer annars. Ja, paret Beckham ska ha ett barn till. Och så ska hon posera med kaggen i vouge. Det kan vara anledningen till att dom skaffar ett barn tänker jag.

Nu är jag på det där tradera igen. På riktigt, ta bort mig. Nu har jag lagt in kanske 20 saker på min minneslista. Typ 7 soffbord. För att jag behöver ett soffbord? Såklart jag inte behöver. Jag behöver ingenting, eller jo. Jag behöver en kapsylöppnare. Men det behöver jag ju inte fynda på tradera.

När man skriver sms missuppfattas det ganska lätt. Om mottagaren är okänd. Jag glömmer bort att ironi inte fungerar till exempel. Och så tolkas det på sätt som man inte har någon aning om. Och då är de ju dumt av mig att tro att bloggar är på något annat vis. Men jag orkar inte bry mig. Jag orkar inte tänka på hur det ser ut att vara för då tar det liksom udden av att vilja skriva. Jag skriver ju för min skull. Och då kan det kanske uppfattas "fel" ibland men det gör liksom ingeting. Uppfattar någon mig på ett visst sätt så är jag ju sån, och uppfattas jag på ett annat sätt av någon annan så är jag ju sån också. Vi är så många!
Tack och hej nu ska jag äta korv med bröd och mos

Poff! Poff! Poff! Ett inlägg till? Ja men jag skriver ju inte allt nu. Bara publicerar. Man har lust att skriva ibland. Men inte lägga upp det. Ibland vill man bara upp med texter men känner inte för att skriva. Så bra då. Att jag idag hade en text eller två på lager. Och så har jag inget att göra ikväll. Jag har varit en facebooktönt hela kvällen. Och klockan är halv tolv. Men inte trött som vanligt. Jag brukar ju sova massa timmar men det funkar inte. Imorse gick jag till skolan. Jag tror det finns en kortare väg som inte tar 1 ½ timme. Men det gjorde ingenting. Det var sol, jag lyssnade på musik och dog nästan av en spårvagn men summan av kardemumman så var det en bra dag. Eller förmiddagen var bra. Sen sa jag något larvigt på seminariumet men fröken sa att det var bra. Jaha, tack då. Och sen kom eftermiddagen. Som man vill spoola bort om man inte har något att göra. Så trött på att bara gå och dra. Kanske ska leta efter ett jobb ändå. Så man får något gjort.

Jag har ett fint kök. Men ändå smular jag ner på golvet. Sånt förändras inte så mycket även om man flyttar på sig. Allt annat förändras radikalt. Jag har några punkter i livet, kan vara en dag, eller några veckor, som jag känner att något hände. Jag blev inte någon annan. Men jag fick en till bit av mig själv. Typ. Det låter så pretentiöst, men det blir ju lätt så. Och då får det vara det. Jag gillar att tänka på dom stunderna. Det är tyvärr inte bara roliga upplevelser, men det är ju desvärre det jobbiga som sätter djupare spår.

Man blir äldre för varje dag och livet blir större för varje dag. Allting känns större. Man trodde ju det skulle bli tvärtom. Under gymnasietiden ville jag inte bli vuxen för jag var rädd att jag skulle acceptera hur livet såg ut. Ungefär. Nu är jag ju inte så himla vuxen nu heller men några år till har det ju blivit och jag kan väl säga som så att jag inte längre har samma behov av att vara arg och misstänksam, men tankarna har ju inte försvunnit. Jag har ju inte glömt. Man kan säga att man kompletteras hela tiden med erfarenheter som man förhoppningsvis drar lite lärdom av och det är det som enligt mig är livet. Alla beslut man fattar, även dom man inte fattar, förändrar livet och man har liksom inget val. Man vet inte vad som blir bäst, något kanske är bäst nu men som blir sämst i framtiden. Eller tvärtom. Man får gå på magkänsla. Jag har gått på magkänsla. "Bara en liten, liten magkänsla känns bra är det nog ett bra beslut trots alla andra tvivel." Säger Helena. Och hon är smart.

8 semlor har jag hunnit med och fettisdagen har ju inte ens börjat. Förra året blev det runt 20 och det låter ju sjukt mycket och ändå har jag försökt hålla igen. Jaja det var inte detta jag skulle skriva om. Men det är ju tankar som aldrig är särskilt långt bort så inte konstigt att jag måste skriva en semmelrad eller två ibland.

Skolan är fortfarande rolig. Jag vill nästan vara där mer. Sen är det annat som är allt utom roligt. Så är det ju för alla. Men man har ju bara sig själv att jämföra med och även om jag vet att andra har det tusen gånger sämre så hjälper det ju inte mig. Inte så länge. Hur mycket man än vill. Det är lättare att jämföra med dom som har det bättre. Fast det vet man ju inte heller något om. Ingen vet ju egentlligen någonting om någon på riktigt riktigt. Även om jag säger si och så så säger jag ju aldrig allt. Ibland kan jag tänka på mig själv utifrån och vad som hänt genom åren och jag vet, det låter ju oroväckande och schizo och det kanske det är i och för sig.. i alla fall man tänker på saker som man gått och grubblat över men aldrig delat med någon och man inser vad mycket man går runt och bär på som bara man själv vet om. Det behöver ju inte vara stora hemligheter, jag tänker mer på alla tankar som man medvetet eller omedvetet håller för sig själv. Jag har nog en del av båda sorterna. Kan berätta det mesta om någon frågar rakt ut men frågar ingen så har jag inget behov av att lufta dom heller. Det kluriga är ju att veta vilken sort folk är. Fast ett sätt att ta reda på det är ju ändå att fråga.

Det svider i mina ögon. Jag tror jag kommer bli blind när jag blir lite mer gammal. Optikern fuskade efter min senaste undersökning och skrev att jag såg lite lite bättre för annars hade jag fått skaffa superstarka glasögon och det skulle vara superdyrt och inte så bra att använda redan nu, i min unga ålder. En optiker som fuska,r då blir man ju rädd. Annars så tänker jag en del på vad jag ska ta mig till med min hårman. Jag har en vision om hur jag vill se ut i håret men den visionen kan man inte ens ana om man kikar på mig nu. Fast det gör inte så mycket. Jag gillar att drömma, det räcker oftast. Man kan inte tänka på verkligheten alltför mycket, då blir man knäpp. Fast jag har svårt att låta bli och det är väl därför jag blir knäpp. Sluta älta. Äsh det är ju det jag kan.

Jag tänker dumma tankar också som "ska jag klippa lugg". Tänk aldrig den tanken Emelie! Men nu har tanken fötts och det är omöjligt att slå bort den. Jag älskar luggar. En tjock fin lugg är det finaste som finns, men halva min lugg har virvlar och åker åt varsitt håll och då är det inte roligt. Jag orkar inte blåsa och platta för det är ännu tråkigare. Sen vill jag färga håret. Rött, blont, brunt! Nej, nej nej, sluta. Men det går ju inte! Fisigt.

Brunfärgad i håret och glad ändå.

Idag har jag genomlidit första seminariet. Den första obligatoriska saken är avklarad och det känns ju fantastiskt. Vi pratade i tre timmar och ja, det gick ju vägen! Det är en så knäpp känsla att det känns så rätt. Och alla känns lika motiverade och det är så festligt. Jag och Helena tänkte igår diskutera sjuksköterskeyrkets historia men istället för att prata om det så pratade vi mest om hur intressant det var. Så visserligen hann vi ju aldrig diskutera det intressanta men det kommer. Under seminariet fick jag berätta hur jag såg på yrkets utveckling och vad jag ansåg kommer ha betydelse i framtiden. Och så snurrade jag in mig i vad jag anser som professionellt och det hade jag inte kanske inte tänkt igenom sådär jättenoga. Jag fick även till något om psykiatrins vikt i sjukvården och det är väl inget jag vet något om men hon verkade vara nöjd med mitt virrande. Det är det som jag ändå gillar med seminarium, man säger något som man funderat på och så reder det ut sig mot slutet.

Och vilken semla jag åt idag! Jag och Josefine firade oss själva med universums bästa uppfinning. Det var inte vilken semla som helst heller, utan en semla med wienerbrödsbröd! Vilken makalöst fluffig bulle, har aldrig sett det förrut men det var ju lika fantastiskt som det låter. Vi tror att det ligger mycket forskning bakom detta underverk eftersom det är just ett underverk.

Idag pratade dom om KTC på skolan. Skola universitet sak samma. Det är ett kliniskt träningscenter och jag vill hänga där varje dag tror jag. Och jag tror på riktigt att jag kommer göra det också. Där kan man öva på att sticka så man blir proffs. Jag vill bli proffs och det är tack vare den motivationen som gör att allt känns så bra och relevant. Klarar jag seminariet imorgon så är jag igång på riktigt! Åh jag är så nervös. Jag är så kass på att uttrycka mig bara så det blir så lätt massa hummande och öhande. Fast man kan, EGENTLIGEN! Så frustrerande.

Idag fick jag låtsas att jag var nyinflyttad. Jag åkte spårvagn och hamnade på hissingen och där bor jag ju inte alls. Dumt. Det var två till som hade gjort som jag och dom frågade mig hur dom skulle åka och jag blev så ställd så jag svarade ju rätt och hjälpte dom men sa att jag också var ny. Haha. Vilken idiot. Nu kom jag på att jag ju faktiskt är nyinflyttad. På ett vis. Då var det ju inte så korkat ändå.

6:an mot Länsmansgården åker inte hem till mig.