emelie sporre

Någon gång har någon sagt att jag har skrivit privat. Att det är konstigt/dumt/bra att jag vågar skriva det jag tänker på. Ungefär. Något sånt. Men det stämmer inte alls. Jag skriver en halv bråkdel av det som känns i mig. Det som ganska många tänker dessutom. Och även jag då. Jag skriver sånt jag tänker men inget konkret som någon kan fråga mig om. Och så skojar jag till det. Och då blir det lättare. För alla. Jag tror många skojar till det som inte är det minsta skojigt för att det kanske då blir lite, lite skojigare. Jag tycker det är en bra idé. Bara man får ut det någon gång ibland. Så kan man vara skojig sen igen.

Något som är väldigt skojigt i en annan bemärkelse är att denna bild kommer upp när jag googlar Emelie Sporre. Jag bor granne med hästarna och jag och Emelie stod länge och väntade på denna bild.  

Vad värdelöst det är att vakna utan att ha fruskost hemma. Allt var slut. Och så snöade det. Det blev läsa i två timmar för att sedan gå ner till kvantum och shoppa. Och jag ramlade för första gången. Jag visste inte att marken var så hård. Fy alltså. Hemskt. Det var is överallt. Jag pratade med tre personer på vägen. Att det fanns så mycket att säga om marken! En farbror skulle tänka på mig som ett varnande exempel om jag inte tog illa upp. Jag sa att det gjorde jag inte. Om mitt fall kan hjälpa honom så var väl det bra. Men jag tror inte det hjälpte honom, hur mycket han än gick och tänkte på mig för man kan ju inte vara förberedd på när isen vill en illa.

Vad dumt det är när man tänker en finurlig tanke och glömmer bort den. Jag tror man glömmer bort den just för att man tänker vad finurligt tänkt det måste jag komma ihåg. Jag får tänka att den kanske återvänder till mig någon dag. Om den nu var så finurlig.

Kvällen har jag tillbringat med Carita och Jenny. Man kan inte kalla Jenny för Jens längre eftersom hennes karl heter det så nu är det Jenny som gäller. Om dom inte vill kallas samma. Men nej. Vi hade feministiskt tema och jag talade om Florence Nightingale. Eller talade.. Jag stod inte på en scen eller så. Fast det hade varit väldigt roligt om Carita hade haft en scen. Och maten gick i temat och det det var en festlig tillställnning. Nästa gång är det botanik för hela slanten. Jag ska lära mig att odla. Tema är bäst.

Åh varför kan jag aldrig sova. Jag är så trött. Men all oro vill inte lämna mig. Häpp.

Jag tänker på en sak. Maria Hedman tänkte på det och skrev om det i hennes blogg men jag tänker att jag tar det en gång till. På mitt sätt. Eftersom jag fortfarande tänker på det menar jag. Och vad är det då? Jo ni vet, man sitter och ser på en film. En bra film där det blir vackert till slut även om det inte såg ut att bli det i mitten. Men allt ordnar sig. Alla tar sitt förnuft till fånga. Hjärtan följs och även om det inte slutade som man trodde skulle vara ett lyckligt slut så går dom stärkta ur det. Mot något nytt. Men det glömmer vi för då kommer texten och det är dags att komma på att man har ett eget liv. Som inte riktigt var som på filmen. Och så suckar man lite åt det "oj oj" kanske man säger "tänk om livet vore så där. Ett lyckligt slut, det finns inte i verkligheten". A ungefär så kan man ju tänka ibland.

Det som är kruxet är ju att filmerna ofta inte är en biografi där vi följer huvudrollen in till döden. Det slutar ju mitt i. Mitt i livet. Våra liv är som filmer. Precis likadana. Skillnaden är att det inte slutar när det är sådär lyckligt. Livet struntar i eftertexterna och fortsätter vilket leder oss till nya berättelser. Vårt liv innehåller ju hur många filmer som helst. Lyckliga, sorgliga, deppiga, roliga. Skräck om man har otur.

En film om mitt liv? Kanske inte så kul som biografi. Så festlig är jag inte. Men som delar. Hade jag kunnat dela in det i filmer hade jag kunnat göra film med "så levde dom lyckliga.."-slut. Man skulle se filmen och känna, vilket flyt hon har. Vilket problemfritt liv. Men det skulle också kunna vara en film som slutar med att publiken känner jaha, kommer hon vara deprimerad resten av livet och aldrig piggna till? Upplyftande film, skulle dom säga. Med ironi. Kanske skulle filmen sluta med att jag kastar saker runt omkring mig, skriker och är allmänt galen och folk skulle tänka, skönt att man ändå har sitt stabila och trygga liv ändå.

Det som ändå är rätt skönt att ju att livet har fortsatt. Det har inte tagit slut eftersom det inte är någon och klipper i det. Visserligen hade det varit rätt skönt när jag tänker efter. Ha någon att bolla lite idéer med och dom där riktigt usla grejerna som händer i livet skulle man kanske ändå kunna klippa bort. Fast då blir det ju en sån där film om ett "perfekt liv". En tråkig film som ingen skulle vilja se.

Nu tar jag en liten paus. Sitter och läser i köket. Har läst hela dagarna den senaste veckan men ändå kan jag knappt komma ihåg vad det är jag läser. Det brukar ju vara så, men nu vill jag verkligen minnas. Det är så intressant och kul. Jag skriver lite här vad jag läst så skriver jag vad jag själv tänker kring det på slutet. Där har vi dagens upplägg!

Jag har idag läst om "Det goda livet och hur vi definierar livskvalitet". Det är Jacob Birkler som skriver om filosofi och omvårdnad. Det är ju idag ganska lätt att tappa bort sina egna värderingar och vad man själv ser som lycka med tanke på alla tips och trix som finna runt omkring oss. Lycka defineras ofta som något vi kan uppfylla genom diverse övningar och kurser och till viss det är det säkert så. Men vi måste då veta veta vad våra egna behov är för att veta hur vi ska gå tillväga för att tillfredsställa dem.

Det finns ju tusen perspektiv på livskvalitet och man kan ur ett filosofiskt perspektiv se livskavlitet på följande sätt:

Livstillfredställelse
Här kan man välja hur man ska se på livet. Du kan accepetera hur världen och din omgivning ser ut och känna dig tillfreds med det eller också i den mån det går, göra om världen så den infriar dina förväntaningar. För att man ska kunna känna sig nöjd så måste verkligheten och idealet vara nära varandra, då avståndet ökar minskar också chanserna att man ska bli tillfredsställd med sitt liv.

Enligt stoicismen ska vi följa vårt förnuft och inte låta omvärden styra oss. Det som kan ge oss ett gott liv finns inom oss och inget vi kan hitta utanför oss själva. Vi ska fokusera på endast det som vi har kontroll över och då kan påverka och inte på sådant vi inte har någon makt över såsom sjukdomar etc.  Vi får inte vår livskvalitet utan skapar den själva.

Behovstillfredställelse
Enligt detta perspektiv så får vi balans i livet genom att tillfredställa våra behov.
Epikuros hade en annan syn än stoicismen. Omvärlden är viktig och han menade att det finns tre olika behov. Dels de naturliga och nödvändiga behoven såsom mat och värme men hit räknade han även filosofi och vänskap som viktiga behov. Dessa är egentligen de enda behoven som är viktiga för att leva ett gott liv. Efter dessa behov kommer de naturliga men onödiga behoven så som god mat och fina kläder, vilket kan viktigt och roligt mne som inte ger en långvarig lycka. Sist räknade ha de onaturliga och onödiga behoven som berömmelse och som drivs av fåfänga. Dessa behov kräver ofta mer av oss än vad vi får tillbaka när vi uppnår dem.

"Bättre att ha någon att äta med än att ha något att äta" Med det visade han att de sociala behoven är lika viktiga som de fysiska.

Och det tredje sättet att känna livskvalitet då, ja det är genom självförverkligandet.
Vi har alla potential men vi måste själva förverkliga den. Aristoteles sa att ett gott liv är ett aktivt förverkligande av sin potential. Lycka är alltså processen till förverkligandet och ingen konstant. Vi måste hela tiden utvecklas för att känna att vi lever ett gott liv. Ett litet krux kan ju vara att vi själva måste upptäcka vad vår potential är och hur vi ska förverkliga den. Man kan ju genom olika erfarenheter man får genom livet känna sig nöjd eller inte och känner man sig inte lycklig av en viss erfarenhet är det inte den rätta vägen. Du får inte ett gott liv utan det är något du måste ge dig själv.

Självförverkligande?



Alla människor har sin egen, sin subjektiva syn, på vad livskvalitet är för dem. Alla har olika behov och kräver inte samma saker för att uppnå denna känsla. Enligt mig är livskvalitet subjektivt, men det finns en objektiv bild också då man ser på den fysiska kroppen och den materiella världen. Den är lätt att mäta men för att känna livskavlitet krävs det mer än en frisk kropp. Jag tycker dock att de är beroende av varandra och när man upplever fysisk ohälsa så uppskattar man sedan den fysiska hälsan alltmer.

Jag tycker det är så intressant att läsa om sådant här och man funderar så mycket på hur man själv ser på sitt liv. Avsnittet med självförverkligandet känner jag igen mig i väldigt mycket då jag gjort saker som förväntas vara självförverkligande men som man sedan av erfarenheten lärt sig inte var ens egen upplevelse av självförverkligande. Det är lätt att man tappar bort sin egen syn på livet och istället dras med i omgivningens syn och tror att det är sina egna tankar. När man plöstligt nås av andra tankar och funderingar känner mig direkt igen dem som sina egna då det skiljer sig så mycket från hur man tänkt tidigare. Det är svårt att förklara hur jag menar, men jag tror att man känner när man går sin egen väg. Man känner inte alltid när man går fel väg men när man svänger in på rätt väg då känner man så definitivt att man varit lite vilse. Det dumma är ju att man inte vet när man är ute och virrar och därför tror jag det är viktigt att prova olika vägar för då vet man när man hamnar rätt och man kan koncentrera sig på målet.

Målet är jätteviktigt för att känna motivation och lust inför det man gör. Jag tror det är viktigt att se en mening i det man gör för att behålla glädjen i det. Det blir så mycket lättare om man vet att det jobbiga leder till något bra.

Det finns så mycket tips på vad man ska äta så man blir koko. Det finns så mycket så man måste ju skratta åt det. För det går inte att lyssna på allt. Kanske inte ens på något. För några dagar sedan åt jag en ny grej som jag faktiskt skrattat åt massa gånger, så det var ju en bra sak att äta. Raw food var det, har någon testat det? Det är mat som inte får värmas över 42 grader och inga mejeriprodukter får finnas heller. Det låter ju inte särskilt spännande. Och väldigt kallt. Men! Magdalena hade i alla fall fått ett recept på en äppelpaj med grädde som vi givetvis skulle prova. Men grädde, det är ju mejeriprodukt? Ja, därför gör man som raw foodfantast en grädde av mixade cesewnötter och päron. Öh? Japp. Och pajbotten som inte kan åka in i ugnen såklart mixas ihop av dadlar, mandlar och lite olja, Thats it. Och fyllningen; mixade bananer, äpple och honung. Jag blir fnissig bara jag tänker på det. Det var verkligen jättekonstigt. Men festligt. Jag kan ändå inte sluta fundera på om det verkligen ska se ut så här.. Någon som vet?

Som jag skrivit förrut så orkar jag inte skriva här när jag inte mår så bra. Det känns liksom inte så himla inspirerande och jag har ingen lust att bara skriva och gnälla. Sedan i måndags alltså, det har hänt grejer. Haft jättekul, och ganska jobbigt också. Såhär mycket har inte mitt huvud fått tänka på länge. Hela hösten har ju varit en transportsträcka till denna våren och det har inte varit det roligaste alla dagar. Men jag har försökt att vänja mig vid tanken på vad som komma skall och Borås/göteborg/ingen skola alls har snurrat. Nu blev det ju Borås. Verkade jättebra, mysig skola, träffade direkt några jättebra tjejer och jag skrev ut alla kursplaner och diverse listor och fixade böcker och var äntligen, för första gången, verkligen redo för en ny termin! Inspirationen var, trots huvudvärk av alla intryck, ändå på topp.

Jag har ju alltid haft lite svårt för drastiska förändringar och det liksom inte blir som jag tänkt.
Så poff, jag har rast och ett 031-nummer ringer. Klart dom ringer nu, NU. Det var såklart Göteborgs universitet som undrade om jag kanske skulle vilja läsa där ändå. Det gick ju inte att säga nej. Hur bra det än varit så gick det inte. Så plötsligt sitter jag på föreläsning i Sahlgrenskas aula och lyssnar på något helt annat och har seminarium nästa vecka om något helt annat. Stress. Jag hoppas det funkar. Åh, jag ska läsa här nu i 3 år. Alla kurser verkar så kul och spännande, jag vill bara lära mig mer haha hur låter det, detta är jag inte van vid!

Min skylt

Jag önskar jag vore lite mer fåfäng ibland när man bara går och drar hemma. Det är lite dumt att glömma att kolla sig i spegeln ifall det oväntat skulle knacka på dörren och man inte kan öppna. Såna dagar har jag tyvärr ganska ofta. Visserligen brukar det inte oväntat knacka på dörren men det vore ju bra om jag ändå kan öppna den. Om om. Som idag, jag tvättar håret, det ligger klistrat längs huvudet och då sätter jag ihop håret med ett hårband i nacken och tofsen ligger som en blöt svans på ryggen. Ni ser det framför er? Det är så fult och jag glömmer hur fult det är tills jag råkar se mig i spegeln. Jag ser ut som en kille som har sparat håret sen mellanstadiet och nu har håret blivit identiteten. Och när håret torkar och tofsen blir lite lockig med några korkskruvar i underhåret medan överhåret hänger torrt och slitet då ser jag ut som en hårdrockare, fortfarande en manlig sådan. Det är svårt att vara fin när man inte orkar lida pin.

Nu är det helg! Skitkonstigt. Denna vecka har gått fort, samtidigt som det känns som jag gått i Borås i evigheter. Jag saknar tidsuppfattning. Men åh vad jag är lycklig att få sätta igång med detta! Allt verkar så intressant och roligt och spännande och det känns så sjukt ovant att vara så entusiastisk. Det är ju inte vad jag brukar vara, minst sagt. Jag vill lära mig allt. Ja lite så känns det nu. Det kommer troligtvis inte kännas så för evigt men man får passa på att medvetet tänka på sin lycka medan man känner den. Det är en bra sak jag faktiskt lärt mig.

Lite festligeter har det varit denna första vecka. Innan jag började i Borås har man ju aldrig tänkt tanken att åka dit på kvällen men det gick ju väldigt bra! I torsdags var det kalas på skolan och sen vidare ut. Jag kände mig såklart trött och tänkte åka hem ganska tidigt, men plötsligt hade jag ändå hamnat ute och motvilligt var jag tvungen att ta sista bussen hem till Göteborg. Det tar ju sin lilla tid så man får planera sin hemfärd.

Nu är jag i Synneröd och hänger, ska snart till Maxi och träffa Emelie. Vi ska ju inte umgås på maxi även om det inte är en helt dum idé heller, men vi ska utgå från Maxi och sen får vi se vart Kungälv för oss. Vilken resa det kan bli.

Det känns som jag varit i Borås sen igår morse. Och det är ju nästan sant. Idag åkte jag hemifrån kl sju och var hemma halv åtta. Det tycker jag kanske är en lite för lång dag. Men åh vad jag är glad att jag hamnade på denna utbildning till slut. Det känns så rätt ända in i benet. Fullspäckat schema fram till 4 juni. Det är jag inte riktigt van vid kan man kanske säga. Men jag har ju vilat hela hösten så jag borde ju ha åtminstone lite energi över!

Ja men vad festligt det känns att köra ett medelpass på Friskis och sen bli sjuk. Haha. Visserligen bara ont i halsen och slö i kroppen, men om det var för att jag tränade igår så känns det ju lite pinsamt. Men bra dag igår ändå, trots att jag rörde på mig alltså. Jag var hos Johanna och Morten och åt tacos, min och alla andras barns favoritmat! Jag njöt till fullo. Vi såg film också. Där njöt dom på andra vis. The reader med Kate Winslet. Om jag säger såhär, regissören tänkte kanske att har dom visat sig nakna i en scen så varför inte vara det i varannan scen resten av filmen också. Och ska hon nödvändigtvis ha en bh på sig så måtte hon bada iallafall så allt blir genomskinligt. Jag var så glad att dom inte hade hunnit köpa en större tv än. Eller det var vi nog alla tacksamma för. Sen var filmen faktiskt mer än gök och pök tack och lov. Hemsk och sorglig och ja, bra.

Jag har promenerat till stan idag och det tog 45 minuter.. Jag gick lite vilse, eller ja, jag tog kanske inte rakaste vägen. Fick en vacker klocka att hänga runt halsen av mamma i juleklapp men skulle byta till en kedja istället för läderband. Jag tycker det blev ännu finare och är så lycklig för den!


Åh herregud jag såg sista avsnittet av Dexter idag, därav tick tick-rubriken. Jag hoppas så på en fortsättning..

Nu sitter jag i köket och stirrar. Väntar på Carita Jenny och Sandra som ska komma och få sig ett mål mat. Hade tänkt ha en snygg hög kjol på mig och visste att den kunde tänkas vara lite trång eftersom den varit det redan innan jul, men jag kände mig ändå på gott humör och tänkte att då går det nog. Som om man någon gång fått på sig tighta små kläder bara för att man är på gott humör. Det började ganska okej, den gick visserligen nätt och jämt över röven men kände ändå då att kanske kan det bli en fröjd det här. Jag knäppte knapparna men för varje knapp fick jag dra kjolen högre och högre upp och tillslut gick det liksom inte att ta den högre upp om det inte skulle bli en klänning. Jag knäppte iallafall sista knappen och kände att ja, jag tycker om den här kjolen, kanske lite trång men man ska ju vara sig själv och ha det man trivs i. Skönt tänkte jag och andades ut. Då kände jag sakta hur kroppen liksom vällde över kjolen och hur mycket jag än vill vara mig själv så får det absolut aldrig mer vara i denna kjolen. Tack vare mitt goda humör så skrattade jag istället för att gråta. Nästan så roligt att jag ville ta ett kort, men ändå inte i närheten av så roligt så det skulle hamna här. 

Och på tal om något helt annat så hittade jag en bild på min gamla fot när jag låg handikappad hos emelie och gnydde och såg hur lik den var en blek falukorv. Eller?

Nu är det nytt år. En nystart. En måndag i gigantiskt format. Det har börjat bra också. Jag är äntligen göeborgare igen. Eller igen.. Jag har ju aldrig varit det. Först bonne och sen stockholm och sen Karlstad och nu, cirkeln är sluten! Och vad jag har längat efter Götet. Fast både bra och dåligt att David bor kvar i Karlstad. Mest dåligt såklart fast jag kommer ju åka tillbaka till Karlstad massa mer och det känns underbart.

Idag har jag inte haft ont i magen av allmän nervositet. En bra januaridag. Träffade Magda och Helena i berlin och drack grädde med kaffe och choklad. Sen har jag ätit min favoriträtt, räkor ostar skinkor och vin. Jag borde känna mig lite trött men ändå tänker jag på vad jag ska hitta på nu. Kanske ta mig ett bad? Som på nyårsafton. Ett invigningsbad 5 på morgonen var det bästa jag kunde göra. Jag undrar om man får bada på natten. Jag vill för all del inte hamna i bråk med grannarna alleredan! Haha stackars Ross tänker jag på nu. När han inte vill lämna pengar till vaktmästaren eller vem det nu är som slutat. Jaja. Jag måste sluta referera till Vänner i mitt huvud :/

Lite bilder från mitt bo fanns här i min lilla dator så dom kan jag ju visa om någon skulle ha intresse av det. Man vet ju inte. Som en del kanske känner till så älskar jag fina saker. Det gröna kotyget har jag spanat på skitlänge. Skitlänge är några år och det är ju ganska länge. Det är ju ganska grönt med ganska stora kor, ca skala 1:1 och jag har liksom inte känt att korna kunnat få den plats dom vill ha förrän i den här lägenheten. Man vill ju inte vakna med en koflock som håller på att springa över en liksom.