emelie sporre

Nu sitter jag i köket och stirrar. Väntar på Carita Jenny och Sandra som ska komma och få sig ett mål mat. Hade tänkt ha en snygg hög kjol på mig och visste att den kunde tänkas vara lite trång eftersom den varit det redan innan jul, men jag kände mig ändå på gott humör och tänkte att då går det nog. Som om man någon gång fått på sig tighta små kläder bara för att man är på gott humör. Det började ganska okej, den gick visserligen nätt och jämt över röven men kände ändå då att kanske kan det bli en fröjd det här. Jag knäppte knapparna men för varje knapp fick jag dra kjolen högre och högre upp och tillslut gick det liksom inte att ta den högre upp om det inte skulle bli en klänning. Jag knäppte iallafall sista knappen och kände att ja, jag tycker om den här kjolen, kanske lite trång men man ska ju vara sig själv och ha det man trivs i. Skönt tänkte jag och andades ut. Då kände jag sakta hur kroppen liksom vällde över kjolen och hur mycket jag än vill vara mig själv så får det absolut aldrig mer vara i denna kjolen. Tack vare mitt goda humör så skrattade jag istället för att gråta. Nästan så roligt att jag ville ta ett kort, men ändå inte i närheten av så roligt så det skulle hamna här. 

Och på tal om något helt annat så hittade jag en bild på min gamla fot när jag låg handikappad hos emelie och gnydde och såg hur lik den var en blek falukorv. Eller?