emelie sporre

Pompedom! Nu är det helg. Svår föreläsning som gav lite svettningar så därför ger jag mig själv ledigt nu. Jag ska ha den skönaste fredagseftermiddagen där jag bara känner mig nöjd. Det trötta och stressiga känner jag passar bättre imorgon. Då kommer jag hantera det så bra. Men nu är det festligheter. Som det borde vara varje fredag. Oavsätt om det handlar om idol, kalas, middag eller choklad.

Och så har jag hittat fem tjänster jag skulle vilja söka. Sånt gör det lite lättare att försöka tyda sina hemska anteckningar.

Jag tänkte på det där med curlingföräldrar när jag ser denna bild. Pappa springer ner tillsammans med mig i pulka för jag inte vill åka själv. Behöver man säga mer.

Jag blir alldeles skuttig, skuttig!? fy fabian vilket fult ord men ibland måste man använda dom också för att förklara något, hursom, jag blir det när jag tänker på att det är fredag imorgon. Jag ska på inflyttningsfest och tänkte göra mig särskilt fin. Mycket för att jag kan känna mig så vrakig på vardagar. Jag tror jag ska slå på stort och ha spetshandskar. Nej det kanske inte är min stil helt hundra. Och kanske inte den klänningen jag tänker mig heller, men jag vet inte hur man gör när man skickar tillbaka på postorder. Så på det viset får man mer eller mindre frivilligt en ny stil. Det är 80-90-tal på jazzhuset också. Åh vilken underbar dansnatt det kan bli. På jazzhuset träffades mina föräldrar. Jag ska inte tjata om det imorgon för jag har kommit på att det kanske kan missuppfattas som raggförsök och det vore ju katastrof. Vilken avskräckande raggningsreplik.

Hej.... här träffades mina päron... Och fy. Nu skäms jag nästan om jag sagt så. Men det har jag säkert inte. Men imorgon kommer det ju ske, det fattar jag redan nu. Har tanken bara fötts, även om det är något som är absolut förbjudet att prata om så slinker det ut, om inte kl 11 så kanske kl 02 eller det värsta på vagnen hem när man fortfarande är glad och pigg men sitter bredvid någon stackars nattjobbare som är på väg hem.

Nu har jag bestämt att jag ska hålla tyst om eventuella hypokondriska sjukdomar jag kommer ha närmsta åren. Jag har kanske berättat om mina olika cancrar jag haft det senaste och jag har inte riktigt blivit tagen på allvar. Efter mitt doktorbesök igår frågade mamma om jag inte passade på att fråga om min evetuella tumör i näsan. Och jag kunde se ett illa döljt flin samtidigt. Är det inte lite kränkande? Mycket prat om kränkning nu, men uppvisar jag allvarliga symtom så ska man väl slippa fllinet? Men nej, jag frågade givetvis inte Urban om mina näsbesvär. Jag var tillräckligt pinsam som frågade om saker som han inte hade att göra med och då ville jag inte lägga detta på honom också. Så kanske var inte min cancermisstanke tillräckligt stark. Och kanske ses vi igen och då vill jag vara allt annat än den hypokodriska tjejen som visserligen ser ut som friskheten själv men känner sig så fasligt sjuk. 

Nu läser jag om kardiogen chock. Nedsatt hjärtfunktion som leder till minskad blodtillförsel till vävnaden. Det känns ganska säkert att läsa om, det tror jag inte jag kan fejka. Psykofarmaka däremot. Schitzofreni eller social fobi skulle jag nog kunna få mig en släng av. Men igen måste jag säga att vi hade den finaste föreläsaren om detta. Man kände sig inte rädd för något efter föreläsningen medan vissa kan få en känna precis tvärtom. Då psykiska sjukdomar ändå är rätt vanliga och säkert minst hälften av oss i salen haft depressioner så poägterade hon att vi kan lära oss leva med det mesta bara vi blir medvetna om hur och varför det kan uppkomma. Inget att förneka om det finns i sin omgivning utan något man kan lära sig att leva med. Så ja, tack min omgiving som gör mig så glad.

En halvtimme för tidig var jag inför min träff med doktor urban. Ville ju inte missa. Så lite ville jag missa det att jag bekräftade min tid förra onsdagen. Det är nästa vecka ringde dom och sa. Men idag, då äntligen. Och oj vad trevligt vi hade. På riktigt. Han sa massa bra saker om min utbildning och vi pratade om vad jag kan tänkas vilja göra med den. Igår kom jag på att jag vill bli ambulansförare sa jag. I förrgår tänkte jag mig en psykavdelning och innan det barnmorska. Han skrattade, fast på ett snällt sätt. Och det festligaste; han sa att jag såg ut som friskheten själv! Ha ha ha. Då kanske man borde bli motiverad att bli lite mer friskig men istället gick jag och köpte lösgodis. Inte upphängt i taket men det funkade ändå.

Sen kom jag på anledningen till att han kanske var så trevlig. Alla gillar ju uppskattning och när folk blir impade av en. Och ja, jag kanske var det. Jag frågade om alla blodvärden och vad det betyder (för jag har ju lite tenta på sånt snart) och han mådde rätt bra av att peka på sin dator och förklara för en som inte fattade. Jag frågade om ett instrument han använde och det kan tom vara så att jag sa häftigt, sån har jag aldrig sett förrut. När jag tänker efter så sa jag faktiskt precis så. Han kollade hur jag kände av vibrationer på fingrarna och knäna och lyssnade på min rygg när jag andades. Andas in och då andades jag istället ut av ren nervositet.

En konstig sak hände också som jag fortfarande funderar över. Han öppnade dörren åt mig och jag sa thank you. Han hade väl sagt nåt på engelska och jag hakade på. Då svarar han med venöst! Venöst? Blod som rinner i venerna? Han såg nöjd ut och väldigt glad så jag förstod att det var roligt. Jag väntade lite för länge för att kunna fråga va, så jag skrattade. Skrattade för jag visste ju att vi hade samma humor. Jag ville inte riskera något.

Det blev en enastående helg i Karlstad. Dansande och shotandes av äkta guld i dagarna två innan färden gick hem. Alltför fort gick det, därför far jag dit snart igen. Man trivs bara så väldigt bra. Jag är totalt tom i skallen nu efter föreläsning om psykiska sjukdomar (som var den bästa föreläsningen någonsin) men den suger, som man säger, musten ur en!
det var väl allt för nu.

Denhär synen kan jag inte få nog av, jag älskar att åka på minisemestrar

Och så kom helgen. Och den blir i Karlstad. Förväntningarna är som vanligt alldeles för höga för sitt eget bästa men man kan ju inta låta bli när det alltid blir så bra som man tror. Födelsedagspartaj imorgon och storslagen golvfest på lördag. Golvfesten är ett stående tema när jag kommer dit. Jag gillar golvet så mycket. Och tror att jag dansar ganska så bra där nere också.

Nu har jag fått min praktikplats för hösten. HIA? Vad är HIA? På östra. Min vagn, det passar ju bra när jag ska knalla upp vid femtiden i regniga november. Jag ska sticka där. På riktigt vis. Sätta in en äkta nål. Fy och usch. Men ändå längtar jag. Att äntligen få göra den där satans basala hygienrutinen, sprita armen och säga stick. Jag blir alldeles fnissig bara jag tänker på det. Och fnissig får jag inte vara då. Jag skulle så gärna vilja ha min lilla sjuksköterskehatt på mig då men jag är rädd att inte bli tagen på allvar. Men egentligen, det är ju inte buttericks-dress jag snackar om. Bara nåt tjusig på huvudet, på sne. Men men.

Ah! Nu googlade jag. Hjärtintensiven betyder det. Jösses. Det ska bli så spännande.

Av någon dum anledning så har alla dessa människor hamnat i städer alltför långt ifrån mig. Detta var folket som åt upp all mat på mammas kalas. Och dom är släkten på hennes sida. Vissa träffar man på då och då men alltför många ser man sällan röken av.


Mina kussar

Moster, morbröder och ett födelsedagsbarn där borta i vita tuffa sommarbyxor.

Och liter mer kusinhopp

Kalas i dagarna två och det gick ju bra. Runt 45 personer har vi blivit i släkten på mammas sida och nästan alla var där. Vi lagade mat i flera dagar och jag såg många fina matlådor framför mig. Nej. Allt åt dom upp. Varenda köttbit slank ner i våra magar och ändå är vi hungriga idag igen. Så konstigt det blir. Vi kollade på filmer från våra släktkalas 20 år tillbaka. Jag var glad att jag bara var en liten människa då för moses vilka kläder alla hade. Vi kunde se att västar och jättehögt hår var modernt något år. Och att göra peacetecknet framför kameran och säga yeah filmstjärna! Också poppis.

I gåva fick nämnligen mamma att vi lagt över alla gamla vhs till dvd. Det finns hundratals timmar från 20 år tillbaka. När vi äter, när vi leker, när vi inte gör något. Väldigt mycket vardag och man fastnar lätt några timmar med detta. Och något som slår en är att man fick göra allt utan oro. Man gråter för att man ramlar men pappa fortsätter filma och då slutar man gråta ganska snabbt eftersom det ofta inte gör särskilt ont.

En dag är vi ute och åker skridskor. Pappa glömmer (?) att jag är typ 2 år och med vanliga skor och tar fart och åker ut.

Då går det inte helt otippat såhär.

Han glömmer också att även om man har skridskor och är några år äldre så kan man inte åka så snabbt när man håller handen. Då går det också så.

Det hamnar snart hallon i köttet och marinad på tårtan. Jag har ingen koll på läget men det har mamma och det är hon som fyller år. Jag är assistent som gör en kräm eller en smet eller en paj när jag blir tillsagd men jag är dålig på initiativ just nu. Tänker att det är för att jag är trött idag. Men det skyller man ju alltid på när man inte är med. Och trött jämt kan jag ju inte vara.

Fast nu kom jag på att det kan jag visst. Jag har tydligen brist på något i blodet och jag kan inte hjälpa det men en liten del i mig tycker att det var ju lite spännande. Som när man ville ha tandställning eller glasögon när man var yngre. Jag fick båda, vilken lyckost jag var. Jag ska träffa dr Urban nästa vecka för en utredning. En utredning! Det har jag inte varit på så många gånger. I en timme säger han att vi ska ses och jag undrar så vad vi ska hitta på. Om jag ska förbereda mig på en liten operation. Fast det kan jag nog inte säga att jag vill. Och skulle det vara så att en liten del av mig vill det så skulle jag nog inte säga det högt men ibland har jag svårt att avgöra vilka av mina tankar som är dumma. Jag tror att detta är en dum tanke. Om jag nu skulle tänka den.

Skitsamma! Lite patientperspektiv kan ju vara bra och jag ska vara observant på remisser och provrör och kanske tar jag med mig det lilla blocket. En dum sak när man pluggar till sjksköterska är att när man pratar med såntdär folk så förutsätter dom att jag förstår vad dom säger. Dom pratar mediciner och säger konstiga förkortningar och då skulle man ju kunna poängtera att jag bara läser termin 2. Men det gör jag inte. Jag nickar och säger jasså, på ett intresserat sätt. Kanske tom ställer en liten fråga som jag inte förstår själv. Inte alls bra eftersom jag sen får fråga mamma om vad det är som är fel på mig. Och då har jag kanske blandat ihop någon bokstav eller en siffra så det inte ger någon mening alls.

Och den där tentan jag firade igår gick väl kanske inte som jag hoppats. Jag blandade ihop hjärnhinneinflammation och rosfeber. Och jag skiter väl i vilken antikropp som bildas först i en primärinfektion. Tramsfråga.

Hej igen
Jag ser så ofta små roliga saker som jag vill skriva om. Konstiga grejer som jag i huvudet skriver en liten berättelse om. Men sen försvinner den ju. Nu vet jag inte hur många som faktiskt tycker dessa historier är roliga men jag tycker det. Och därför ska jag nog inte begrava detta riktigt än. Jag ska inte deppa. Eller inte skriva om deppet. Det där har jag tagit tag i nu på det där riktiga sättet som man ska. Inte förneka, inte ignorera utan säga hej kan vi bli sams så jag kan bli av med dig.

I höst ska jag bo i en damlya. Helena sa till mig idag att hon gärna hade efterfest i min ungkarlslya inatt och det är väl en sann vän som säger så. Att jag inte behöver städa och filen kan ligga kvar där jag spillde den. Ändå känner jag att nej, min kyl ska innehålla annat än buljong och öl. Nu tror jag kanske inte buljongen måste ingå i en ungkarlslya men det ser inte alls kul ut just nu. Och två tomatpuréer också, dom är ju bra är man har något att göra med dom. Men det är ju så mycket godare att äta på ett fint litet café med någon annan än en själv. Så det är väl det jag gjort. Man sparar så mycket pengar på det också.

Här är jag idag, ganska lik sen sist
(men tränat två gånger på friskis)