emelie sporre

Nu ska jag bege mig till uni. Jag fyndade billiga skräpkjolar i helgen just för att dom var så oemotståndligt billiga. Så idag ser jag ut som att jag firar Jesus uppståndelse. Det är inte alls vad jag gillar i klädväg. Men som sagt, ibland går det inte att låta bli. Jag köpte jeans också. Som satt tightare än korvskinnet. Så jag rev sönder dom vid första användningen. Så dumt det också. Tur att man har en sömnkunnig i familjen. 

Jag far till Linköping och hälsar på Martin i helgen. Var så väldigt längesen jag var där. Kanske ett år sedan. En fiffig sak är att Magda har familj där så vi åker dit med samma buss! Och hem med samma buss! Och jazzar till det tillsammans!

Det blev födelsedagsfest i fredags och dans på Rio Rio. Jag tror att vi försökte dansa "hip hop" i tre timmar. Det kan jag inte. Jag vill inte veta hur det såg ut. Men mina fötter bevisade dagen efter att jag inte bara hade stått och kollat på. Jag behöver såna nätter ibland. När man bara får släppa allt och känna sig så bra.

Det har hunnits med många olika grejer denna helg. Pyjamasparty, tentafirande, partaj, handboll med flickor-98 och middag hos mamma och pappa. När det bara är familjen hemma är det okej att kolla på gamla filmer från 80-talet. Jag och Johanna som 3 och 6-åringar. Det är bara vi som orkar med att se. Av logiska själ. Det är ett sånt kaos. Man blir trött bara av att kolla hur man höll på. Av med alla kläder, på med alla kläder, hönsdop, dans, sång och hopp i sängen. Och så en sak jag undrar. Aldrig några byxor? Varför? Jag går med rumpan bar 90% av tiden.

Nu börjar år två. Jag ser fram emot det så mycket. Jag har haft ett kanonår och jag hoppas det får fortsätta så.

Nu vill jag ha vår. Nu får jag snart lite kräks i munnen av min vinterjacka. Jag vill ha stora kavajer och vårskor. Jag vill sitta i Kungsparken och röka på en pipa eller nåt. Jag romantiserar våren och har bestämt att den ska bli precis så fin som jag föreställer mig. Förra sommaren minns jag inte. Jag gissar att jag inte bara låg hemma i min säng men har ingen aning om vad jag gjorde. Jag som brukar minnas rätt så mycket stör mig frutansvärt på när tider ur mitt liv raderas. Jätteobehagligt. Gymnasiet- borta. Det får inte bli fler såna luckor!

Jag sitter i tysta läsesalen på biblioteket och är en såndär obehaglig typ som fastnar med blicken på andra. En sån som gör att andra inte kan koncentrera sig. För nu har jag fått för mig att jag kommer fixa tentan imorgon. Då vill jag inte riskera att läsa mer och inse hur lite jag kan. Jag har inte läst om psyksjukdomar och demens än. Det tänker jag är mina områden. Jag tänker mig att jag har en liten talang för det som betyder att jag inte behöver läsa på. Det är en dum tanke eftersom jag högst troligt saknar denna talang. Vi får se imorgon. Nu ska jag köpa en stiftpenna med sudd. Jag ska komma förberedd. Det kanske kan bli en tradition.

Jag har lämnat tillbaka min telefon. Man fick inte lämna tillbaka sin telefon sa hon i affären men jag fick det ändå. Jag hade laddat utanför. Puffat upp mitt hår, läppsyl (varför stavas det inte så?) och så tryckt ner min cheeseburgare i fickan. Jag ville se ut som att jag visste något om det jag pratade om. Jag uppfattades nog inte så. Hon frågade varför jag ville lämna tillbaka en sån bra telefon. Öh, eh. Jag fick en i julklapp. Och så ser jag på kvittot att jag köpte den efter julafton. Så dumt det blev. Men varför lämnade jag tillbaka den då. Ja det kändes bara inte hundra. Det är möjligt att jag köper den igen nästa vecka. Men just denna, när den låg i sitt paket. Jag tyckte inte riktigt om den.

Snart tar min syster sin examen. Hon börjar jobba innan jag ens har gått på hennes examensparty. Det är en bra grej. Jag köpte en present till just denna dag för jättelänge sen. I Karlstad. En skitpresent egentligen. Men kul. Det är så kul med paket. Även dom tråkiga.

Nu tillbaka till läsandet..

Vad jag längtat tillbaka till föreläsningssalarna. Men idag satte jag kaffet i halsen när föreläsaren smäller upp ett honkön på power pointen. En del föreläsare pyntar deras power points med något blått streck eller en prick. Nu var det.. inte alls så. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag tog vägen till ett café, köpte en cola och vi var ganska så effektiva.

Nu lyssnar jag på Björn Afzelius. Kommer ihåg när jag lyssnade på honom när jag var liten. Berättade för pappa vad jag trodde texterna handlade om. Han verkade så genuint intresserad och jag uppfattade det som att jag, som 10-åring hade förstått något som han inte hade. Jag trodde alltid att jag var minst lika klyftig. Jag trodde, väldigt mycket på allvar, att jag nästan kunde slå honom i armbrytning i samma ålder. Vad konstigt. Hur man kan vara så bakom flötet. Han sa att jag snart skulle kunna slå honom. Att det skulle stå i tidningen då. 8-åring slog 48-åring. Han trodde visst att jag kunde greja allt. Och aldrig en negativ sak har jag hört. När jag skulle försöka mig på att bli svart och svår och målade kajal runt ögonen. Då tyckte han att jag skulle köra på med lite mer. Han tyckte det var tufft med säkerhetsnålar i öronen. Nej. Det gissar jag att han inte tyckte. Men jag märkte aldrig det. Jag undrar vad jag gör nu, som han uppmuntrar men som egentligen vandrar uppåt väggarna.

Gott nytt år! Karlstad gjorde mig inte besviken denna gången heller.