Hundprat

Äh jag tog bort det senaste inlägget. Det såg ju skittråkigt ut. Vem bryr sig på riktigt om vad jag gör på dagarna där borta vid Annedahlskyrkan? Dom frågar ju för att vara snälla. Och det är snällt, jag blir glad när någon frågar. Men vill dom ha ett realistiskt svar? Inte en lång diagnoslista iaf. Det hade jag haft noll intresse i.

Jag kan istället berätta att jag passade en hund i helgen. Jag var ensam med en stor hund en hel timme, för första gången i livet. Jag vet ju hur man ska göra, man ska gosa, verka snäll, djurvänlig och inte alls rädd. Och inte tycka att hundtunga i ansiktet är något snuskigt. Jag böjde mig och sa hej hej. Och redan där gjorde jag fel. Han måste ha av sin sele först, nu jobbar han. Jag visste ju det. På något av alla hundratio hundprogram som går på tv har jag ju hört att man inte tramsar sig med ledhundar när dom jobbar! Jajust det, det visste ju jag (som om det spelar någon roll i efterhand). Börjar han springa runt säger du bara till honom att han ska lägga sig ner. Okej sa jag, som aldrig har pratat med en hund på riktigt. Han började gå runt, det störde ju inte mig, men jag sa mina ord jag lärt mig och det fungerade ju inte alls. Jag försökte ha pondus i rösten men han bara glodde på mig. Och la sig vid mina fötter. Jag kröp ner och försökte mig på det där gosa istället. La mitt huvud på hans. Och hoppades att ingen skulle komma in genom dörren. Men det var inte alls gosigt. Jag tror att jag måste känna hunden. Då tror jag att jag skulle kunna lära mig snacka med den och ev få lite gos tillbaka. Jag hade bara lite otur såhär i början.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0