emelie sporre

Sidär. Man behöver ta igen sig lite ibland med 14 h sömn. Och återigen förundras jag över människor som har fler än en själv att ta hand om. Jag kräver alldeles tillräckligt av mig själv känner jag. Men det är kanske för att jag är nyy, för att jag får ont i huvudet av att läsa på läkemelesförpackningarna femtom gånger innan jag delar ut. För att det känns som en muntlig redovisning i latin varje gång jag rapporterar över patienter och rondar. Jag tror det beror på det. Jag hoppas verkligen det beror på det. För det går ju inte annars! Jag har den bästa praktiken nu. Jag kanske inte längtar dit när jag är hemma, men när jag tar min kaffe kvart i sju på mornarna i mina arbetskläder blå pyjamas så känns det bättre än okej.

Okej, varje gång jag skriver här så känner jag att nu får det vara sista gången. Jag känner mig töntig men så vet jag att vissa uppskattar att läsa och jag gillar att skriva så kör i vind! Och nu har det faktiskt hänt en alldeles förfärligt läskig sak.

Jag flög över mitt cykelstyre igår! Min påse åkte in i hjulet och poff, tvärstopp. Vilken erfarenhet! Jag önskar att jag hade lite, lite, läskiga bilder att lägga upp men jag klarade mig väldigt bra. Jag hann tänka så mycket under min flygtur vilket förvånade mig. Nu är det över med mig, var första tanken. Sen tänkte jag att jag måste ta fram händerna. Vissa kallar det reflex men jag vill påstå att det var ett genomtänkt beslut. Jag funderade också på vart cykeln skulle hamna. Den hamnade över mig. Och ställde sig sedan upp och ner. En bil stannade och frågade om jag behövde åka till sjukan eftersom det såg så läskigt ut. Nej, det är okej, jag blev bara hemskt rädd snyftade jag fram. 

Jag skulle precis fota cykeln där den stod så festligt men då kom det ett par som också blivit vittne till det fruktansvärda och jag kände mig ytterst fånig där jag stod med mobilen i högsta hugg och kände att jag inte tog olyckan på allvar. Jag satte mig i gräset och grät en stund och ringde mamma. Ville ringa henne snabbt innan jag hann sluta gråta. Nu låter det som jag bagatelliserar det hela, men jag blev rädd på riktigt. Tänk om jag skulle komma till neurokirurgen där jag praktiserar pga av blödning! Då skulle jag få ett bra patientperspektiv- Äh, nu gör jag det igen, försöker göra mig lustig. När jag slutligen kom fram till mitt mål hade jag en lång svart tår på kinden. Det kändes dramatiskt och jag övervägde att ha den kvar under kvällen. Jag hade ju fått dela min historia med så många fler!

Nu ligger jag i min säng och det känns som den värsta träningsvärken en människa kan tänkas ha. Har ett blåmärke på knät som jag noga inspekterar med en unns av besvikelse när jag ser att det inte verkar bli något större. Mina händer kan nog i alla fall välkomna ett nytt ärr i samlingen. Jag visar gärna upp mina men och berättar mer ingående om mina känslor under flygturen för den som har intresse! Tack.

Vad gör man på påskafton om inte att kolla på Zlatanintervjun? Det blev en konstig påsk. Fin, rolig. Smått kaotisk. Jag har ju tappat min speed jag brukade ha inför högtider. Julen smög förbi utan att jag riktigt märkte den. Påsken är visst nu, men jag ligger i min soffa, dricker lite vin tillsammans med Zlatan och ska snart kila över till Helena. Äh, var sak har sin tid. Jag älskade jul, påsk, pingst (?). Och kommer snart göra det igen. Men just nu, nja, jag får träffa min familj ofta, äntligen efter massa år utanför Gbg, men det betyder att högtiderna inte är en tid för oss att få ses. Så jag ligger här, och har det rätt bra ändå.

Praktik vecka två börjar på måndag. Tänker på det jättemycket. Känner mig ynklig. Vi pratade sekretess igår. Jag blir förbenad. Så mycket prat om sjuksköterskor och liknande som lägger upp information om patienter och jag vill bara fråga dom vad i deras huvuden som saknas? Vad är problemet och vad är det som är svårt att förstå? Käften får glappa om mycket men då ska det handla om sig och sitt. Äh, jag blir bara trött på tjat. Tjat som har enkla lösningar.

Nu är det påsk, må den bli glad för er! Trots min söndagsskolebakgrund har jag vissa svårigheter med vad som hände nu i dagarna. Skärtorsdagen? Jag pratade med pappa och vi försökte få någon logik i det. Kanske var det Judas idag, sa han. Ja kanske, sa jag. Jag har sett så mycket Mord i sinnetavsnitt nu med bibelreferenser så jag vet knappt vad som är vad. Kanske är det inte så stor skillnad. Tony Hill skulle levt på 00-talet det förrförra. Idag är det långfredagen och han korsfästes. Jag har varit på en gudtjänst på långfredagen en gång. Det var förfärligt deppigt. Fioler som lät ledset, inga påskliljor i sikte. Annat är det på påskdagen. Vi sjöng om uppstoppad Jesus hurra hurra! Vi var inte många år och skillnaden på att vara uppstånden och uppstoppad var marginell. Vi delade ut påskliljor till hela församlingen och det var hemskt pinsamt. Pinsamt? Jag kan inte varit med om så mycket pinsamt. 

Hej på er! Nu väntar jag på Johanna och Morten för ett hejdundrande påskfirande ute i skoga!

Det är konstigt hur man kan ändra sig så mycket. Jag ville arbeta i fred, inte träffa så mycket nya människor. Inte behöva vara trevlig. Och så ska jag bli sjuksköterska. Och tycker nu patientkontakten är det bästa som finns. Första dagen på praktiken var.. lite tung. Jag känner mig för ung för att palla sånthär. Men någonstans ska man börja. Och det ska bli bra.