emelie sporre

Tåg- en timme kvar. En kortare evighet. Jag har läst om hjärtat och det var inte så kul som jag hoppades. Jag tror jag körde slut på mig lite inför förra tentan. Att vara så jävla speedad över nervsystemet som jag var är inte sunt. Nu lyssnar jag på musik istället. Kikar ut genom fönstret. Netto. Åmål. Man får se mycket. Jag måste åkt tåg i månader om man skulle vilja räkna. Jag vill verkligen verkligen inte räkna. Men jag tycker ju om det. Jag gillar att sitta och glo men ändå ta sig någon vart. Som i morse. Jag måste sluta dagdrömma. Hamnade i botaniska. Med min resväska också. Dumt. Alla ser hur man inser att man är vilse. Man känner sig dum. Det luktar spy på tåget. Nu vill jag ännu mer vara framme. Jag ska till mitt gamla hem, eller hemstad. Jag har inget hem där. Däremot stabilt bra folk som lånar ut sitt hem. Taggad till tusen.

Jag tror vi har hittat en lite mer individuell klädstil nu. Men man vet ju inte. Imorgon vet vi.

Ett kort från igår. Det var en dag som var i färg. Och så ser jag ett kort från idag. Lite dassigt. Lite grått, men inte svartvitt. Bara en mellandag. Lite paus från livet-känsla. Huvudet har tagit en ledig dag. Så välbehövligt. Jag är nog ganska trött. Egentligen. Men jag tror man blir tröttare av att tänka på huruvida man är trött eller inte. Jag kommer nog känna efter någon dag. Men nu är det för roligt för att jag ska vilja tänka på det. Jag tänker istället på vad jag ska ha på mig på lördag. Jag tror det blir min gåvoklänning. Den hade jag igår, men jag känner att jag vill ha lite mer av den. Jag ska ha den i Barcelona också. Den passar in i mina dagdrömmar. Vi gjorde storslagna planer igårkväll. Eller egentligen inga planer alls. Vi pratade nog ytterligare massa mer om hur vi sippar på våra drinkar under en stråhatt. Jag kan inte tänka nog på det.


Hejdå! Nu måste jag verkligen, verkligen packa.

Nu vaknade jag. Jag visste ungefär vilken dag det är och vem jag är. Det var skönt att slippa den annars vanliga förvirringen. Nu måste jag ta mig ut lite. Kanske köpa en mango. Gå igenom veckorna som gått med Emelie som är tillbaka i Sverige. Det finns inget bättre än att prata med henne när man känner att skallen spricker. Av lycka, av skäms, av arghet eller av något annat. Det har varit alltihopa sen hon åkte och man klarar ju sig. Men nu vill jag berätta.

Och fan i helvete för vad som hänt Rickard Sjöberg. Och alla andra barn. Hela tiden. Och det kommer ju aldrig ta slut? För barn kommer alltid vara barn och ha tillit till vuxna. Jag blir så arg. För att det inte går att hindra. För att de kan vara hur snälla och söta gubbar som helst. Som är såna vidriga snuskmonster som man bara vill kväva långsamt. Fy. Jag pratade med en herre om detta på bussen igår. Fast då handlade det om de hemska föräldrarna i Danmark och deras rättegång som börjar idag. Han sa att dom betedde sig som apor. Fast så bra är dom inte sa jag. Han höll med. De flesta djur har någon typ av instinkt att ta hand om sina ungar som alltför många människoföräldrar saknar. Det är dumt att det bara behövs ett ynka pök för att få en bebis. Bra också. Men ganska dumt. Det borde iallafall behövas två med samma karl på rad kanske? Och några av de kanske bästa föräldrar får kämpa som små blå för att kunna adoptera en liten till sig. Åh

Nu har jag haft kalas sen tentan. Och den gick bra. Jag gjorde den på en timme men gick efter två. Den sista timmen kan man sitta och ha det lite bra på. Slappna av. Ta en kopp kaffe. Kika på dom anda (inte fuska). Vad härligt det känns då. Det blev grilla korv någonstans i Göteborg. Träffa klassisarna. Och man sitter där och känner hur jazzen börjar bubbla i en och man bara måste. Man måste få jazza. Vi gick till Chalmers. Svängde runt. Tills jag plötsligt kom på att det var onsdag och jag blev sådär tråkig jag-måste-veta-om-jag-kan-ta-mig-hem-humör. Som jag kan bli på. Stissig och stressad sprang jag på Åsa på trappan ut. Kul. Och jag glömde igen att det var onsdag och jazzade några timmar till.

Klassisar på grill.


Helena tar fram kameran och jag sliter av mig jackan, för det är ju sommar. Klänningen köpte jag som present till mig. Den är min nervsystemsgåva. Tack.

Och imorgon åker jag till Karlstad! Äntligen äntligen! Dansa arslet av mig med Sanna och Mattus. Jag blir fnissig bara jag tänker på det. Det bästa är att allt blir så roligt som jag förväntar mig. Man bara vet vissa saker.

Idag var det inte alls kul på jympa som det har varit det senaste. Vi var ett gäng stela och trötta satar på rehab kändes det som. Jag kände mig sån. Och låtarna slutade mitt i. Det känns inte alldeles rätt. Det fanns inget roligt folk att kika på heller. Dom spelade visserligen ett par riktiga Oladängor som fick fart på mig en stund men det var inte så mycket mer än så. Jag kände mig som en rulta som tror man tränar bara för att man bytt om och går på pass. Ungefär som att jag tror att jag pluggar bara för att jag har det dokumentet bakom detta.

Jag måste ju ha någon särskild glömskeskada i hjärnan. Jag gillar pennor. Jag har ganska många. Men hur många tentor har jag inte fått gå till pressbyrån och köpa en innan. Pressbyrån, där ska man väl inte köpa pennor heller. Aldrig en stiftpenna på dagen man behöver en sån. Förra tentan blev det stopp på drottningstorget för att köpa penna. Imorgon blir det stopp igen. Så dumt. Så fånigt. Men så nödvändigt. Alla nerver bara snurrar runt i huvudet nu och det ska bli så skönt att gå och skriva ner dom imorgon. Jag skulle bli lyckligast i stan om jag fick mig ett G.

Det var en halvbra dag idag att inte dricka vatten på. Det var ganska så väldigt mycket sol och jag satt med Josefine i grönskan och läste. Och nu släpper inte huvudvärken. Jag tog ett piller och i samma sekund som jag tryckte ner det i halsen så kände jag att värken släppte. Fantastikst tänkte jag, som inte har kommit till läkemedelskursen än. Jag kom på att jag inte kan känna något än och då fick jag ont i huvudet igen. Typiskt. Det ska ju vara slutspurt inför tentan imorgon nu ju. För att komma ihåg mitthjärnan tänker jag ju på den mesiga spanjoren Cephalon som alltid står i mitten=mesencephalon. Då sitter den ganska bra. Josefine tror jag tog efter min idé och tipsade om hur hon kommer ihåg tvillingmuskeln på vaden; Gastrocnemius. Det var den fiffigaste tanken för att komma ihåg någon människodel jag hört hittills. Gastro är ju mage, men nejnej denna muskel sitter inte på magen utan på vaden! Förklarade hon. Haha. Jaha. Halvbra va, egentligen. Men jag håller ju med, gastron sitter inte på magen. Nejnej.

Det är nu, när jag bor i den staden som jag tror att jag vill bo i ett längre tag som jag inser att det är lite tråkigt att jag inte bott här jämt. Sen studenten. Alla jobb man haft, alla kurser man gått och alla skolor man läst på. Så bor ingen av dom man lärt känna här. Jag vill ha alla här. Att Stockholm ligger så långt bort är den dummaste geografiska idén av alla. Ni får inte flytta dit. Ni kan väl komma hit. Ja? Ikväll har jag sett på film med Martin. Via msn. Det är kanske inte optimalt. Det är ju roligare om man kan sitta i samma soffa och se varandra istället för en text men eftersom jag inte kan stanna kvar i samma stad så bli det så. Man träffar folk lite överallt. Och det är ju väldigt roligt det med.

På fredag åker jag till Karlstad. Jag vill packa den väskan redan nu också. Så kul ska det bli. Det var två månader sen jag var där. Och Sanna har bakat mina knäckebröd sen dess. Det känns fint. Kanske hon bjussar på några skivor. Och så fyller konungen år på lördag och det ska också firas. Jag har bara inte bestämt hur. Jag har ingen mantel. Dumt. Det borde alla ha.

Jag blir så snurr i bollen av att plugga mer nu. Jag vill bara få göra dendär tentan så jag kan få min helg. Det får inte plats mer i huvudet. Det är fullt. Och så har precis lärt mig att kapaciteten för långtidsminnet är obegränsat. Korttidsminnet däremot. Där kan det ta stopp. Så vad har jag då lärt mig om det känns fullt nu. Vissa saker vill jag inte lära mig. Nej. Det kommer bli fint att ta sig lite ledigt och åka på sol- och festsemester till Drottninggatan.

Det är ju sommar idag med. Då kan man planera som att man vet att det är det imorgon också. Jag måste skaffa mig en filt. En behändig en som jag kan ha med mig överallt. Jag ska ligga på den hela dagen imorgon och kanske få ett sträck där byxorna slutar. Jag vill så gärna börja packa till min resa nu men jag tror det är för tidigt. Om jag gör det måste jag ju hålla på att packa upp och ner hela tiden eftersom jag kommer behöva kläderna. Jag tänkte på Barcelona idag och typiskt, som vanligt, så hade jag på kläder som jag inte har i verkligheten. Det var en vacker vit virkad klänning. Den passade så perfekt. Jag undrar var den är. Jag undrar om den finns. Jag har ju mönstret i huvudet så jag måste nog sy mig en. Det känns inte som att Barcelona blir fullständigt utan min klänning. Virkade gamla gardinlängder finns väl överallt..

Äntligen! Nu är det bokat och man kan inte ändra sig. Jag och Helena firar vår första termin med buller och bång under en vecka i Barcelona. Med tjusiga resväskor tar vi flyget den 5:e juni. Vi ska vandra längs gatorna i stråhattar och sandaletter. Med en drink i handen tar vi ett dopp och sedan en cykeltur ut ur stan. Jag kan inte förstå att jag ska få åka. Barcelona är så underbart fint. Alla vackra byggnader och den fina långa mosaikbänken. Det kommer bli så fabulöst. Jag kommer sitta på bänken och fotografera. För i min dagdröm har jag en stor kamera med ett jätteobjektiv och turister kommer fram till mig och säger kan du ta kort på oss, du ser ut att vara duktig. Och såklart jag tar kort på dom. Korten blir fina och jag hör hur dom säger till varandra att dethär det får vi förstora när vi kommer hem. I det verkliga livet händer det inte. I det verkiga livet har jag inte ens en kamera. Men det livet kan man få tänka bort ibland.

Och påsk har det varit! Jag kom på att man kan lägga in bilder istället för bilder säger mer än flera tusen ord. Jag har haft bra påskdagar. Gjort saker som bara är roliga. Påskmiddag blev god men alla köttbullar och korvar, varför ska dom ta plats på bordet? Jag tänkte att jag kunde göra ett quiz för gästerna men jag kom på att frågan jag var mest nöjd över på mitt senaste quiz handlade om framfall. Det känns inte så påskigt. Det passade liksom bättre på en pantertantfest. Men påskfrågor kunde man ju haft. Till exempel hur påskharen har lyckats knipa åt sig en plats bland Jesus och alla fjädrar. Eller varför jag inte får påskägg längre. Det hade jag velat veta.

Okej dom där bilderna ja.
Jag pimpade ägg. Men övriga året räcker det med Kalles på.


Och jag gjorde min första glassbomb och det kändes som vi skulle ha 5-årskalas.


Vi försökte ta fina sommarbilder i hängmattan. Jag levde mig in och glömde hur man posar för att inte lägga på 5 kg. Johanna kom ihåg.


Maria i trädgård.


Karlar och mat.

Bra påskdagar. Det har hunnits med allt som är trevligt att göra. Klackskor på andra långgatan och Linné. Äta ägg med Hedmans. Åka båt. Idag fick vi ner den i vattnet och tog en tur. Mamma är lika dum som jag ibland och la mina glasögon på kapellet som var nerfällt. Pappa kom på att han ville köra snabbt och poff så fanns inte mina glasögon mer. Då har man ungefär en halv sekund på sig att bestämma sig om man ska skratta eller bli vansinnig på pappa som körde fort, mamma som var dum eller jag som var lika dum som inte hade på mig mina glasögon. Jag kunde inte låta bli att skratta lite. Jättedumt såklart att dom hamnade på botten men man kan ju inte göra någonting för mina simfötter var inte med. Jag tänkte i smyg att glasögonen var ju inte så snygga ändå. Jag tänkte att kanske kan man få köpa sig ett par nya nu. Det var lite okänsligt i bilen hem bara. Dom kollade på saker långt långt borta. Och jag kände mig som när Teddy i Bamse tappar bort sina glasögon i snön. Jag kisar och börjar ändå bli lite arg. Det känns inte lika kul längre.

Det finns två sätt att göra sista tentan på nu i juni. Helena kom med båda förslagen och jag blir alldeles fnissig bara jag tänker på det och därför måste jag skriva det så jag aldrig glömmer. Ett sätt är att ha på sig en liten sjuksköterskehatt (jag vet inte hur dom ser ut men jag tänker mig en liten vit sak på sne) och ha med sig konfetti som när man går ut från salen kastar över varandra. Gärna lite folk som möter upp med blommor och kanske en nalle på ett snöre runt halsen. Eventuellt någon mindre skylt. Fira sig själv som om de resterannde 2½ åren inte fanns. Höja sig själv till skyarna fast man bara läst en ynka termin. Det är kul.

Ett annat sätt är att ta på sig en blommig vacker klänning, sandaletter med snörning, solglasögon och en stråhatt. Redo för sommar. Men bara denna tenta först. Givetvis står den tjusiga resväskan färdigpackad under bordet. Det är också kul.

Nu är det fredag. Helg på riktigt. Så det tror jag att jag ska ha. Ingen vardag denna helg. Jag far till skogen och äter mig några ägg. Firar vårens ankomst med champagne. Våren är min bäste vän. Jag har massa jag vill skriva. Men hinner inte. Då skulle man ju kunna tycka att det är onödigt att skriva alls. Och ja. Det var ju verkligen onödigt denna gång. Hej

Det är konstigt. Mycket av det som är de bästa med att vara sambo är det bästa med att vara singel. Hur kan det vara så? Att ha någon som är hemma när man kommer hem - skönt att komma hem själv och göra som man själv vill. Ha någon att ringa när man är påväg hem- slippa ha någon man måste ringa och berätta för var man är. Ha någon som saknar en på kvällen - kunna gå ut och jazza utan att ha någon som vill att man ska komma hem. Ha någon att berätta för vad som hänt under dagen- göra vad man vill utan att någon ska veta vad. Man lär känna sig själv som in i helvete om jag får säga så. Det får jag. Jag har inte levt med bara mig på 5 år. Jag har alltid haft någon i samma kök som vetat allt om mig, just då. Det finns fortfarande några få som får höra allt mitt ältande. Men det är bra att ha. Annars skulle hemligheterna liksom staplas på rad på nåt vis. 

När Carita var här sist sa hon att om hon bodde själv så skulle hon hänga upp klänningar på väggen. Vilken fantastisk idé. Jag bor själv. Jag är tjej. Därför har jag klänningar. Såklart dom ska hänga på väggen. Ingen karl som kan säga att det kanske känns en aning feminint. För jag får ha det hur brudit jag vill.

Jag lyssnar på eldkvarn, som alla andra efter så mycket bättre. Ska man bli full för kärlekens skull. Jag tänker så lite jag kan på centrala nervsystemet, letar upp lite vin i kylen och försöker göra mig lite fin. Hej.

Jag tog en pluggpaus för att måla naglarna. Och under torktiden kan man inte läsa. Jag läste om signalsubstanser innan jag upptäckte mina tråkiga naglar. Serotonin. Jag läser följande. Får vi för mycket så luras vi att tro att vi är i en mer gynnsam miljö än vi är i och maskarna slösar energi på att försöka föröka sig istället för att leta efter födokällor i en näringsfattig miljö. Det är väl konstigt. När man googlar på ett ämne och förväntar sig läsa om huruvida det påverkar vår sinnesstämnig och sömn och så får man istället veta att maskar vill pöka. Ush. Internet kan ge en kunskap man inte vill ha. För detta är en sån kunskap som jag kommer bära med mig hela livet. Man bara känner det ibland.

Det handlade inte om daggmaskar. Det var en äckligare mask som jag inte vill ska finnas här. Det är alltid med skräckblandad förtjusning man googlar ett ord och trycker på bilder. Jag gör misstaget om och om igen. Man kan inte låta bli. Man vill se det äckliga. Och sen drömmer man mardrömmar. Och när man tillslut fått ur det ur sin hjärna så googlar man igen.

Nu börjar påsken tror jag. Jag kommer fira den lite på lördag genom att äta ägg ungefär. Sen får det vara nog med kalas. Jag ser sommaren nu. Den är ganska nära. Jag vet vad jag kommer göra fram till 1 juni. Det känns ganska bra. Jag vill ju vara spontan också, men det får jag vara på helgen. Vardagarna har blivit ganska inrutade. Och jag älskar det. När man har en bra vardag är livet rätt bra. Nu när jag skrev det kom jag på att jag inte gör så alls. Jag skriver ofta saker och sen får jag sudda för jag kommer på att jag bara sitter och ljuger. Jag blandar ju upp helg och vardag ganska ofta. Ibland passar en onsdag bättre som lördag och ibland kan jag läsa en hel lördag för att det känns som en tisdag. Helg i veckan är fint. Och läsa på helgen är bra med. För när det inte är meningen att man ska läsa, när ingen annan gör det. Då går det bra. Idag är det torsdag. Det går därför sådär. Jag tror jag tar lördag idag. Jag är så nöjd.

Jag kom till jympan på skratthumör. Har man ett sånt humör när man börjar så brukar det bli ett helfestligt pass. Det blev det. Och lite osammanhängande. Vi hade någon typ av tjurfäktningsrörelse. Två steg åt höger och så en bestämd rörelse med handen som om man ryckte med sin röda duk och så vände man håll. Då måste man ju skratta lite. Sen skakade vi alla kroppsdelar som kan skakas. Ni vet, ni som brukar jympa på Friskis, att ibland kommer den. Rörelsen då man går in mot mitten och skakar med överkroppen åt alla håll men det enda som skakas är brösten. Det är nog meningen att man ska rycka till med axlarna så den där svängen uppstår men jag bara skakar runt. Jag har varit på ett pass när det är en kille som leder det och har denna rörelsen. Jag tycker inte alls det är lika kul då. För hur svettig blir man egentligen av det där skakandet? Det känns ju mer som en rolig grej mellan allt hoppande och då undrar jag hur en killedare tänker. Vill han bara se guppande tuttar eller finns det någon bra muskel man tränar? Jag skulle faktiskt vilja veta.

Sen så är det ju alltid några stackars killar som har det lite svårt med kordinationen. Vi gick långa steg fram och tillbaka och upp med armarna i luften. Killen bredvid hade sina armar åt sidorna och jag tyckte lite synd om honom att han inte förstod att han skulle ha armarna upp. Tills jag tittade upp och insåg att alla gjorde fel. Även ledaren i mitten. Man får ju sina kompisar under passet också. I en konstig övning skulle vi hoppa fram och sträcka ut våra armar och jag och en herre slår med all kraft ihop våra armar. Vi säger förlåt och ler medan vi hoppar tillbaka. Det är okej. Men sen, när rörelsen återkommer, då måste vi varje gång fånle lite mot varandra som genom en tyst överenskommelse säga inte denna gång.

Hela passet avslutas med någon upphottad Per Gyntlåt. Den sista låten brukar ju vara någon schlagerdänga. Kanske Arvingarna. Men Per Gynt? Nu vet jag inte om det var det. Jag fick bara den känslan. Per hann jag tänka innan stutsandet tog över min koncentration.

Jag var Phoebe Buffay häromdagen. Hennes brandlarm tjuter och hon drar isär det, men det tjuter och piper fortfarande och tillslut hittar hon knappen och trycker på den fast då är den bortsliten från själva larmet. Gömmer den i filtar, ja men ni vet, man gör allt. Detta hände mig också, såklart. Jag stekte pannkakor. Det var rykande rök i hela köket och då kommer den härliga signalen. Man får panik. Detta hade hänt ganska nyligen innan denna händelse så jag hade tagit ner brandlarmet så det låg på fönsterbrädan. Så där låg det och pep, eller skrek, högt. Jag vet inte vad man gör med ett tjutande brandlarm? Vad gör man? Jag tryckte på den röda blinkande knappen, men inget hände. Jag tryckte på allt som liknade knappar. Den fortsatte låta som in i helvete och jag var beredd på att snart höra grannen knacka på, alternativt brandkillarna. Jag slet ut batteriet. Men den slutar inte. Utan batteri kan väl ingenting fungera, jo. Då kom jag på. Luft! Allt som inte är eld. Jag sprang ut på balkongen med den, fick offra en pannkaka, och där, där lugnade den ner sig. Slutade. Dog.

Vilken tråkig historia. Jag hade ingen poäng. Det ska man kanske tänka ut innan man börjar skriva. Men jag glömde det.

Jag försöker lära mig nytt varje dag men läser helst det jag redan kan. Jag känner mig duktigare då. Det sitter människor från klassen i biblioteket, med näsan nere i boken och jag och Helena letar efter fina anatomiplanscher. Vi googlar och hittar en tjusig men den blå bakgrundfärgen är inte rätt. Jag är rädd att vi har vårt fokus fel inställt.
Vi pluggar med muskler och kotor runt våra böcker för att få rätta stämningen. Vi försöker andas in vetenskapen och skallarna uppmuntrar oss till fortsatt läsande med sina leende munnar. Dom försökte verkligen, men vi letade resor till Barcelona.



Han blev så glad så han sträckte halva armen mot skyn.


Helena är inne i nackhålet och letar kotor. Och han är lika glad för det.

Jag har det lite jobbigt. Den där tråden bakom tänderna. Det kom in ett litet frö. Jag äter ju såna ibland. Klick sa det, eller poff, jag minns inte, men så stod halva tråden rakt ut. Jag började läspa direkt. Försökte trycka till den men ju mer jag jobbade på det desto mer utåt stod den. Den är ganska vass också så jag kunde ju inte fortsätta ha det sådär. Hittade en tång. Men av en annan modell än tandläkaren. Gillar inte riktigt idén att vara sin egen tandläkare men den måste ju bort. Med tången i munnen i ett halvbra ljus kände jag mig inte så väldigt trygg. Jag blundade, knipsade och hörde hur det for bort en liten bit. En jätteliten bit. Jag försökte igen men kunde inte komma närmare tänderna. Tången var till för lite grövre grejer tror jag så jag gav upp. Men den vassa ståltråden fortsatte ju skära i tungen och kan man inte lita på verktyg får man använda sina händer. Det kändes som jag skulle dra loss mina tänder. Jag vet att jag inte är så stark så jag igonrerade den tanken och drog tills det sa rits. Det minns jag för det var alldeles nu. Rits så var tråden väck och bara äckliga limbitarna kvar.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Det är det som är det lilla jobbiga. Ska jag ringa tandläkaren och dom ska upptäcka 8 hål som jag ska laga och betala med min sommarlön eller ska jag igonrera, låta mina rälsår blir bortkastade och åka till Barcelona istället. Tänk att en sån trevlig dag kunde vända så tvärt.

Jag har alltid tyckt det varit lite småtöntigt när folk säger att det är svårt men kul! Det låter så förnuftigt torrt. det finns väl inget som är svårt men kul på samma gång. Men här sitter jag, timme efter timme och läser om hjärnans sjuttioelva delar och funktioner och förstår kanske något litet var 20:e minut. Det är jättesvårt. Men kul? Ja, var 20:minut. Jag förstår lite mer hur dom där människorna tänker, eftersom jag trots allt sitter och läser det här trots 19 minuter pina för en minut kul. För kul är det ju bara när jag fattar. Kul kul kul. Så jag är inte riktigt med på kombinationen än.

Jag hämtade min tenta häromdagen och jag svävar ju ganska lätt iväg med tankarna och tänkte att kanske jag har gjort en dundertenta med max 1 fel. Vem vet. Jag fick snart veta. 25 rätt skulle man ha. 25 rätt fick jag. Vad hände där? Jag läste ju massa. Jag läste ju varje dag. Och på poängen godkänd. Lite skönt ändå att man får ha marginalerna på sin sida ibland. En annan gång kanske det är 1 poäng under och då kan jag tänka på denna tenta och tänka vilken underbar jävla tur att jag slapp läsa om konfliktetik och gamla gubbars teorier igen.

Bara för att. En halvtimme tidig igår resulterade i att jag försov mig idag. Hemskt. 08:40 vaknar jag och det är ljust i hela rummet och man inser att klockan kan vara vad som helst. Det skulle kunna vara eftermiddag. 08:45 låser jag dörren och är påväg. Fräsch. Nej. Glad. Nej. Arg. Nej. Det var ganska väntat. Jag kanske skulle köpa en klocka som ringer. Jag kände ett jaha eller jaja och joggade ner till vagnen. Vi gick igenom skelettet och muskulaturen. Jag tycker benen är roliga och det är kul med glosor för en gång skull. Men jag ska ta tag i hjärnan idag. Den är bara hemsk på alla vis. Den är så tredimensionell. Det gömmer sig så många mellanhjärnor och mitthjärnor och förlängda benmärgar överallt. Jag tror det bara ska finnas en av varje men jag ser dom överallt.

Nu hoppas jag på en till Stockholmstripp i slutet av maj. Nästa studencentrum håller hus där och då och mina kamrater från förra gången ska dit så det vore ju trist om jag blir utan biljett.

Nu är det nästan helg. Igen. Det är konstigt. På riktigt konstigt. Jag var på pulspass igår. Och sen stekte jag bacon. Man tränar för att bli av med lite röv och sen går man hem och äter det. Var är logiken i det? Jag var en halvtimme tidig också till skolan. Jag vet inte varför jag skrev också. Det hade ju inte med pulspasset att göra. Fast dit var jag också tidig. När jag tänker efter. Men en halvtimme. Har jag gått här en vecka eller? Jag åker som en nybörjare. Men vagnen kan ju vara sen.. Ja. Det kan den väl. Men gör det så mycket. Äh. Det är en fin dag idag!

Jag ska boka en resa. Jag är trött på att vara redig och spara mina penningar. Nu har jag fått ett jobb och jag vill åka på semester. Helena har redan ett jobb och vill åka på semester. Då ska vi väl ändå få åka på en semester? Jag tänker en långklänning, fina solglasögon, tygskor (givetvis) och bara strosa. Jag vill åka på en strossemeser med fina kläder. Barcelona tänker jag skulle passa till det.

Jag ser alltid mig själv i situationen jag tänker på och för att jag ska kunna leva mig in i det så måste jag se vilka kläder jag har. Det kan inte vara diffust, då kan man inte tänka klart. Det handlar alltså inte om fåfänga utan bara allmän dumhet som skapat detta hinder för mig. Det kan vara lite jobbigt för man kan fastna i tanken tidigt. Fast man vill vidare i sin dagdröm. Antingen kan man helt enkelt inte bestämma vad man har på sig eller så kanske man tänker sig själv i en grön tröja men man vill inte alls ha den gröna tröjan fast den har liksom fastnat. Då får man tänka på en annan sak och kanske återkomma till den första tanken senare och hoppas att man kan byta om till en blå. Jag har haft på mig massa fina kläder som jag letat efter i affärerna men utan resultat.

Min paristripp tex. Jag har en jättefin tunn blommig kjol på mig när jag och Emelie sitter med en kaffe på ett litet parisiskt café och anteckningar i våra små fina böcker. Vi har stora böcker egentigen men jag tänker mig att vi tar med oss mindre som vi sedan kan ha som en bilaga. Det var inte böckerna jag skulle prata om. Det var ju kjolen ja. Denna kjol är som sagt så väldigt vacker och jag måste få tag på den. Den kommer passa så bra till bruna ben som jag ska ha då, även om det blir med apotektes aco och mina tygskor, som jag inte heller har. Jag undrar varför jag inte bara kan ta kläder från min egen garderob. Antagligen för att bilden inte blir lika fin då.

Efter en värdelös pluggdag igår tar jag igen det idag. Det är konstigt. Det går bara inte vissa dagar. Man försöker, skriver kranie, kankse revben och försöker komma igång. Det vill sig inte. Man borde strunta i det och göra något roligt. Men det är ändå inte roligt när man egentligen ska vara någon annanstans. Idag har varit en sån dag man vill ha varje dag. Jag har sammanfattat skelettet och jag har otippat nog kommit fram till att det är min favorit. Det visade sig vara som en såndär människa man kanske inte har de högsta förväntningar på men som visar sig vara en riktig höjdare. Jag tycker det är så faschinerande att få läsa om saker som faktiskt berör mig själv. Så många böcker jag läst(?) och arbeten jag skrivit som jag inte kunnat relatera till. Nu är jag äntligen med. Det är verkligt, det finns på riktigt och det är ju högst närvarande hela tiden.

Jag tog en promenad med Johanna och man kan inte låta bli att klämma lite på låren efteråt och hoppas känna en liten ny muskel. Jag minns när jag insåg att jag hade en muskel i låret. Jag blev glad och var rädd att den skulle försvinna så jag sparade på den och slutade att gå. Nej. Men det skulle vara fint om det fungerade så.

Varför räcker det inte med ett misstag för att man ska lära sig? Jag undrar när man ska förstå att en gång räcker för att inte göra om. Jag tror att det är en slump, det händer bara en gång. Det händer aldrig bara en gång. Det händer hela tiden. Och har man låtit det hända en gång så gör det ingen skillnad om det blir tre eller fyra eller arton. Jag vill se mig själv som smart och kanske man är det ibland, men när man har en känsla som går emot sitt förnuft så händer något. Man fungerar inte. Man ger råd till andra. Som man borde lyssna på själv. Man är som klokast när det gäller en vän. När det kommer till en själv blir man pantad. Tar inte sitt eget liv på samma allvar. Tänker att det löser sig. Inget löser sig utan att man själv påverkar det åt något håll. Ingen annan löser något åt mig. Har jag förstått nu. Det hade varit fint att veta det lite tidigare. Fast då hade jag kanske inte suttit i detta kök idag och haft min panterfest igår. Och det är ju ändå värt allt.

Jag pratar dåtid för nutiden är alldeles för nära. Vad som händer nu kan jag skriva om 2014 kanske. Vilken uppdatering. Dåtiden som fortfarande gör mig förbannad. Fast mer förbannad blir jag av att det påverkar mig.

En sommarfest blev det. Jag satt på balkongen, tog en cigarill och kände mig fransk. Min klänning hade kunnat förstärka denna känsla men istället avslöjade den hur oelegant jag är. En snäll kalasdeltagare gjorde mig uppmärksam på att jag glömt dra upp dragkedjan. Men det finns ju ingen dragkedja tänkte jag. Ett stort upprivet hål blottade det mesta. Jag måste bättra mig med speglar men Josefines garderob erbjöd både mig och Helena ett litet ombyte. Jag hittade en spetsig skapelse som var för fin för att inte gå ut och jazza i. Var uppskattas inte en sådan klänning tänkte jag och vi tog stegen mot Gretas, den dansanta gayklubben. In the club spelades inte. Det hade ju annars passat mycket bra.

Nu är det baja päron och andra kärringdrinkar som gäller för ikväll ska min inre pantertant komma ut.

Idag var det sommar och man kunde sola. Jag var tyvärr tvungen att plugga men la på lite extra rouge istället. Nu ska jag fira sommaren hos Josefine. Jag använder min webcam som spegel och inser att jag klätt mig i påskens tecken. Lite påskkärring, jag hoppas det är temat på kvällen. Jag tänker mycket i teman. Imorgon är det panter. Jag har fortfarande inte klippt av Tarzanfransarna. Jag kommer glömma det och gästerna kommer tro att dom kommit till en djungelfest. 

Nu är jag igång på riktigt. Jag klarade första tentan som handlade om omvårdnad, hälsa och ohälsa. Det får ta max tre veckor innan den måste vara rättad så idag, godkänd. Tre veckor känns som två dagar, eller tre månader. Det går så snabbt men jag hinner med så mycket. Det är sådan lättnad. Jag blev så glad. Jag tror det är värt en gåva. Varje avslutad kurs -en gåva. Det känns som ett annat liv när jag i september bröt ihop och lämnade allt jag trodde jag ville sen alla år tillbaka. Och äntligen kunde jag slappna av. Det känns så tydligt när man lever på det sätt man vill. Och att klara tentan, det blev ytterligare ett bevis på att det är bra såhär. Att flytta till Götet igen är det bästa jag gjort och modigaste, för till skillnad från tidigare förändringar så har jag inte behövt lämna något, bara komma till något. Nu fick jag lämna men komma till något som är bättre för mig. Tack och hej. Leverpastej, så sjukt äckligt föresten, men jag avundas dom som tar en knäcke med pastej och saltgurka och njuter av livet.


och tack lotta för tips! alla anatomi och fysiologitips är välkomna

Nu har jag hämtat lördagens klänning. Den kanske inte kommer göra succé på krogen men hemma, där kommer den passa väldigt bra. Det är panterfest. Ta fram pantertanten i dig. Lite så tänker jag. Det är Tarras gamla trasa, såklart. Hennes trasor är det enda jag har på mig när jag går ut nu för tiden. Denna är förfärlig. Leopard, v-ringning och uppklippta fransar. Jag tror jag ska sy om den. Lite mer ben. Dvs bara klippa av den. Det passar bättre på temat än att se ut som en Tarzan. Men kalaset ja, vi började planera, jag och Emelie som håller i kalaset och även om vi försökte hålla på pantertemat så gled det över på ägg. Hela tiden. Vi gillar ägg väldigt mycket och spånade om att gömma ägg i hela lägenheten. En jättekul idé tills jag kom på att jag kommer väl inte komma ihåg var vi lagt alla ägg. Jag kommer hitta ägg i juli. Kanske ett i september. (Nu blev det sådär läskigt när man lyssnar på radio eller tv och så säger dom ordet som man precis skriver eller läser och nu sa carina berg september, detta hör inte till saken). Jag tror jag får skriva upp var vi lägger alla. Nu låter denna idé jättekonstig. Men den kommer nog bli av.

Idag var föreläsningen innanför en dörr med ett runt hål i. Jag var på bra humör, en dag när man tycker allt är skrattaa högt-roligt och därför associerade jag dörren till en båt. En föreläsning på en båt. Det gjorde mig glad en ganska lång stund. På rasten kom jag på att det kunde vara som en kryssning och hur dumt det skulle vara att åka på kryssning men istället hamna på en föreläsning om muskelfysiologi. Vilken besvikelse. Man ville ju bara ha en öl och vara lite ledig.

Jag känner mig på roligt humör och är skrivsugen. Men jag hinner inte skriva mer än några rader så tröttnar jag på den roliga berättelsen jag trodde jag hade. Lite ur fokus. Jag ska läsa om hjärtat nu har jag tänkt. Nej nu skrev jag fel. Hjärnan. Men båda är viktiga. Jag skulle inte vilja hjärnopereras. Jag skulle vara rädd att dom skulle snurra till nerverna och man fick helt fel nervsignaler. Och jag vill inte ha fingeravtryck på mina tankar. Så måste man vara vaken också för i hjärnan finns inga smärtnerver. Jag måste börja hitta på historier om hjärnans delar nu. Snart ska dom flyta som ett rinnande vatten på latin. En berättelse på latin. Tja, det kan gå. Cerebrum det låter ju som en björn. En pappabjörn och det passar eftersom det är storhjärnan. Lilla cerebellum är barnet, lilla belle, lillhjärnan. Deras kompis heter Cefalon och är från Spanien, men kallas mesen för han vill aldrig välja sida. Mesencefalon, mitthjärnan. Okej. Jag behöver hjälp.

Jag vaknade 19.40, blev jättestressad för att jag inte kunde komma på vad det var för dag och var jag borde vara. Jag fick för mig att jag skulle ha folk här kl 20 och då bjuda på middag. Jag funderade och funderade på vilka det var och hur jag skulle få ihop en midag på 20 minuter. Ingenting klarnade och det är en hemsk känsla. Jag får den allt oftare. Och det tar längre och längre tid innan jag vaknar på riktigt och kommer ihåg vem jag är, ungefär. Jag skulle ju inte ha en måndagsmiddag. Det var bara jättebra att jag sov en stund.

Jag vaknar också på natten och får för mig att jag somnat mitt i en msnkonversation. Sätter mig upp i sängen, förvirrad som man är när man vaknar på natten och letar efter sätta på-knappen i mörkret. Då börjar den blinka och ha sig och jag kommer på att jag stängt av datorn på riktigt. Så dumt. Och en sak till, när jag ändå tänker natt. Jag kan vakna och få panik över att jag varit ute och gått på natten och inte haft på mig riktiga kläder. Jag blir nervös och måste kolla efter vad det är jag sover i och är det inte så många klädesplagg så blir jag rädd över att alla har sett mig så. Men jag går aldrig i sömnen.  Såhär brukar jag inte hålla på. Varifrån kommer det? Dumheter känner jag.

Det var temasöndag igår. Men snart träffar jag mina fåglar igen. Temat igår var Italien och jag var värdinnan. Jag bjöd på kärringdrink med päronlikör men den gick hem. Och middagen blev ostpizza. Jenny hade vinprovning och jag gissade rätt på ett vin. Det är röda bär i detta vin sa jag medan jag sniffade på det. 1 poäng. Lite sött kanske, sa Carita och hon hade också rätt! Carita berättade om Augustilunch i Rom, en härlig komedi som inte var så värst härlig eller rolig men ändå sevärd. Och jag, jag berättade om Pavarotti. Jag gillar honom skarpt. Han hade inte bara en jävla pipa utan var även en god man som höll välgörehetskonserter där han gav pengarna till barn. I korta drag. Så ser våra söndagsdejter ut. 

Idag fick jag min tuberkulosspruta. Tyvärr inte av min nya läkarkompis. Men en sjuksköterska fick väl duga. Jag var väldigt dåligt förberedd även vid detta besök. En spruta på axeln och då tar jag på mig en klänning utan resår. Så jag fick ta av mig klänningen och ligga där i strumpbyxor för en liten strumpa på axeln. Dumt.

Det ska såklart stå spruta och inte strumpa. Men jag tyckte det såg så kul ut så det får stå kvar.

Jag vaknade med huvudvärk idag. Det har aldrig hänt förrut om jag inte tagit mig en riktig jazz och inte tvättat bort sminket. Men imorse, det var en annan värk. Och jag vet vad det beror på, det känns lite fånigt, men jag säger det ändå. Jag tänkte så mycket igår. Så jag är bakis idag. Jag läste om celler, hud och vävnader i tolv timmar nonstop. Och inte bara läste, utan tänkte på det jag läste. Då blir det dubbelt värre. Men idag. Vilken lättnad. Jag är ledig och jobbar på en Italienmiddag för Jenny och Carita som kommer snart. Jobbar på, det var en överdrift, jag kan inte börja än. Allt ska alltid göras en liten stund innan. Och det är det inte riktigt än. Jag sitter och lyssnar på radio och gör en fläta. Tar ut flätan men ångrar mig så nu har jag en fläta igen. Jag kanske inte ser italiensk ut men jag tror inte att vi behöver klä oss efter temat.

Jag träffade en jättetrevlig doktor igår. Han såg precis ut som John Locke fast med hår. Och utan ärr över ögat. Han hade samma snälla leende. Jag brukar gilla gubbar som ser ut som honom. Ja, som han på högskoleprovet jag skrev en hyllning till. Jag kom dit som en oförberedd patient. Jag visste inte vad jag hade vaccin mot och han skojade och ja, jag kom faktiskt på ett skoj jag med. Det var nog inte så väldigt skoj, men jag blev lite sådär nervös man kan bli så jag skrattade åt honom, skrattade åt mig själv. Jag sa att jag nog hade hepatit b-vaccin för det kändes så. Och det kändes som att jag hade tagit det tre gånger och inte två. Jag förstod att sånt "känner" man inte bara. Jag fick för mig att vi skrattade åt det men vid närmare eftertanke så log han nog bara lite.

Nu sitter jag och tittar på min arm om det händer något där. Jag tror att om den börjar se konstig ut så har jag tuberkulos. Men det är väl klart att jag inte har. Jag trodde det var en jättegammal sjukdom som var utdöd. Typiskt om jag har den då. Hon sprutade in något som ska reagera med något annat och på måndag ska jag få mitt vaccin. Eftersom jag såklart är sist av alla (alla ssk-studenter ska vaccineras) har jag fått höra massa äckliga historier om variga sår som inte vill läka och inte ska petas på. Vem kan låta bli att peta på ett sår, med äckligt var dessutom.

Förresten var det ju april, den första. Vi kom på ett skämt. Vi har en ganska redig klass. Och vi har pratat om celler hela veckan. Alla börjar sin fråga med att säga "detta kanske är en dum fråga.. men" och så kommer en konstig, avancerad fråga med ett ännu konstigare svar. Jag önskar jag kunde förstå frågan någongång. Jag hörde hur Josefin började fnissa lite, vilket hon gör när hon kommer på något dumt eller ritar på mitt block. Denna gång tyckte hon att jag skulle räcka upp handen och säga (den obligatoriska inledningen först givetvis) ..alltså, vad är en cell? Det hade varit roligt och jag blev så besviken över hur tråkig jag är. Det kanske inte låter som slå sig på benen-kul men har vi pratat om celler hela veckan och han har gått igenom en nervcells funktioner och utseende under tre timmar så hade det väl varit lite kul. Jag är rädd att min ritning inte kommer säga mig så mycket i framtiden. Jag tycker att det ser ut som en sorts onödig apparat med dumma funktioner som går sönder.

Om man har, som jag, ett lokalsinne som inte riktigt samarbetar är det bra att bo på ett berg. Idag gick jag en annan väg hem för jag skulle hämta ett paket. Det var lite snett bort från den riktiga vägen men jag kände att det var lite töntigt att ta vagnen. Jag bor ju ändå i krokarna. Paketet blev hämtat och ja, jag kunde ju gå tillbaka till den riktiga vägen och sen hem till mig men jag anande att det skulle vara en omväg. Jag gick lite snett bort, runt ett hus och då var jag lost. Vad trött man blir på sånt. Jag saknar magkänslan som säger till mig var jag bor, vart jag ska. Men då kom jag på det! Jag bor ju på berget. Jag tittade upp och ja, några hus stack upp lite högre än andra, vilket borde betyda att de står på ett berg. Tog rikting mot dom och poff så stod jag vid mitt hus. Med vältränade vader dessutom. För det får man när man bor på ett berg.