emelie sporre

Redan första dagen pajar min plan. Jag har ju bestämt att jag inte ska vara en tröttis. Men klockan ringde fem. Och den ringer kl fem imorgon också. Som om man ska åka till flygplatsen, så tidigt känns det. Och så ska jag bara åka sex minuter. Jag var en virrpanna deluxe idag. Glömde matlådan, åkte i sänghissen ist för människohissen, gick in på fel reception. Men jag klarade mig. Försökte tyda ekg men det gick ju givetvis åt skogen. Imorgon blir det stickpremiär. Jag ska äntligen få presentera mig på riktigt för en patient, tvätta rent och ta bort stickskyddet och slänga nålen i stickburken. På riktigt, inte på skoj. Inte säga höhö så här får man inte göra på riktigt. För nu är det på riktigt. Så riktigt det kan bli och det ska bli så kul. 

Jag försöker bara tänka på jobbet. Men det är ju svårt när man är hemma. Dom andra är på andra lång och dricker öl. Jag skulle också vilja vara det. Men jag ger det en vecka, sen ska tröttisen i mig försvinna.

Dom säger att jag inte ska vara hemma och tänka. Och jag får hålla med, för det går inget vidare. Försöker lyssna på viss musik men ändå kommer det annat ur högtalarna. Nu har jag några timmar själv. Men jag har lite att göra så det kan nog gå bra. Äta, bada och göra mig fin för kvällens middag. Igår blev jag också bjuden på middag så snart är det nog min tur att ställa till med kalas igen. Jag gör såklart inte massa saker bara för att slippa umgås med mig själv, utan det är ju några riktiga höjdare jag träffar. Men jag gillar också mig själv lite mer i sällskap med andra än jag gör nu. Inte så blödig, även om det faktiskt kom lite grinande i skolan häromdagen. Då gjorde jag mig själv väldigt förvånad. Det är ju inte min stil det där. Prata om elände, gärna, men inte mer va? Samtidigt så är det bra om jag övar på det, för då får man massa kramar och så blir man lite rörd. Och rörd är en bra sak.

Det var så roligt i skolan idag. Även om jag inte kunde hålla ögonen öppna precis hela tiden. Och även om benen veks lite grann under mig. Så var det roligt, innerst inne. Det var katetrisering på schemat. Det låter lite äckligt, lite snuskigt och lite obehagligt men så var det så bra. Nu var det ju bara dockor. Dom har inte så mycket integritet eller rädsla så det går såklart inte att jämföra med verkligheten. Men nånstans ska vi ju börja. Och jag klarade det ganska så galant. En sak som jag förstår kommer försvåra det en aning sen ute på praktiken är ju att jag själv inte kan dra i slangen med handen i urinblåsan. Jag kan inte spruta bedövningsgel på hela magen. Och kan inte skratta när jag slinter med slangen och slabbar ner hela snoppen. Eller penis som fröken så kliniskt säger. Det kommer jag aldrig kunna säga. Fy.

Vi övade på tjejer med. Så klurigt. Och så konstig start på torsdagsmorgonen; ett sköte! Hur hamnade jag där? Assistenten håller isär, om det behövs kan nån stå med lampa, och den tredje är steril och tar slangen säger fröken. Åh herre jag blir nästan inte generad av det längre. Kommer det inget urin beror det troligtvis på att ni är i fel hål. Okej, där blev det lite jobbigt från min sida. Men jag övar mig. Försöker koncentrera mig. Inte vara barnslig. Jag ska ju för bövelen kunna informera kateterpatienter om hur deras sexliv kan påverkas. Så jag blev glad att jag hade en modig kompanjon som frågade. Då blev jag såklart hemskt fnissig men nu vet jag. Och nångång kanske jag vågar fråga nåt själv.

Detta kanske jag inte ska skriva om. Men det är ju det som är mitt liv till ganska stor del. Och jag är rädd att det bara kommer bli mer och mer. Nästa vecka ska jag ut på praktik. Då kommer jag såklart inte skriva nåt om det. Då kanske jag skriver om kuddfodral, robbie williams eller om glöggen (som redan börjat lukta himmel här). Eller så är jag trött, arg, ledsen och då blir det troligtvis ingenting.

Det finns så många saker att citera. Men det kan jag inte med. Det blir pinsamt. Och jag kan inte komma på nåt eget. När andra formulerar det så mycket bättre än jag.

Men vi gjorde glögg idag. Det kan jag väl säga. Och det blev så in i helskotta bra.

Ibland är det bra och ibland lite mindre bra. Och eftersom jag har ångrat mig när jag skrivit förr under lite tråkigare perioder så tänker jag att jag ska vara lite tyst nu. Det går väl över, som allt. Men vissa saker vill man inte ska gå över heller. Jag har skrivit av mig metervis genom åren i tjusiga formuleringar som man ändå inte har någon nytta av. Jag har ältat med kompisar och gett råd i alla deras problem. Men när det kommer till en själv så försvinner dom där råden på nåt märkligt sätt. Man har inget intresse av dom då. Och så skadar man sig själv bara ännu mer. Ni behöver inte bli oroliga, jag kommer inte ha handledsvärmare igen, nej nej, nu handlar det mer om att mindfucka sig själv. Så man blir lite lite mer sjuk i huvudet. Inget bra råd som jag skulle gett till en kompis.

Imorgon kommer en ny soffa till mitt bo. Jag bara känner hur roligt det kommer bli att städa sen. Sy kuddar i helgen och fluffa till dom varje dag. Jag kanske slipar mitt bord för att soffan inte ska känna sig så ensam i sin finhet. Jag tror att jag kommer köpa en sladd till mina högtalare och tidningar att läsa. Jag ska hänga upp en ny uppsättning klänningar på väggen som är lite mer höstiga. Och sen kommer onsdagsklubben. Som ska brygga glögg och dricka vin. Samtidigt som vi lyssnar på musik som kommer från alla hörn så man hoppar till och säger oj jag trodde det stod någon i hallen och spelade nu. Jag kommer säga nej, det är mina nya högtalare och dom kommer kanske säga wow, eller kanske säga okej.

Jag kan vara den enda 24-åringen som inte kan ladda ner. Jag orkar inte lära mig. Men idag hade det varit bra. Visst, naturfilmer på svt play funkar men ibland vill man ha lite annat. Lite serier att köra några timmar. Lite filmer att lipa till. Jag skulle behöva tycka lite synd om mig ibland som jag var så bra på förr. Nu blir jag bara arg på mig själv när jag börjar med det och det är skitjobbigt att bråka. Så då får jag gilla läget som är ganska bra. Nu ska jag och Helena snart kila över till Andreas och se några Dexter. Vi har fått med en Sam i gruppen också och alla som gillar Dexter är bra folk.

På tal om grupp har vi startat en klubb. En onsdagsklubb som kommer göra hösten lite bättre. Första mötet är på onsdag. Plats: hos mig. Aktivitet: göra glögg. Fem sex hinkar tänker jag mig med lite olika smaker. Jag har aldrig gjort glögg men jag tänker att man nog kan ha i lite av varje. Lite kaffe i någon, ingefära i en annan och kanske choklad? Choklad blir det nog i min hink. Sen blir den klar lagom till advent så kan vi sitta med våra termosar och dricka glögg och äta lussebullar längst bak i salen. Samtidigt som vi lyssnar på viktigheter såklart som njursjukdomar och gynekologi. Det sista kommer jag såklart bli hemskt generad av så då är det bra med nåt lite starkare än kaffe i koppen. Detta året missbrukade jag semlor så jag började ljuga om hur många jag ätit. Jag tror det kan bli samma sak med lussebullarna. Jag älskar när det är något man äter en viss dag/period. Det känns som jag hyllar det lilla bakverket den korta stund den har på jorden.

På tal om det. Vi kan väl vara sams den korta stund vi går här på jorden. Det kan vara det sorgliste jag hört någon säga till mig. Det är ju som att man vill förkorta den lilla stunden direkt för personen så man slipper höra sånt jävla snack.

Och på tal om det så drömde jag att det lilla jordelivet tog slut för en person inatt. Jag vill inte säga vem det blir för läskigt. Vaknade ledsen för det var ju så verkligt som det är i drömmar. Såg hans familj ligga och gråta på marken vid alla blommor och ljus och kort (för han blev ju mördad). Usch och tvi för såna ondskans drömmar.

Sangría kan vara det godaste som finns. Andreas hade gjort en massa kannor och dom sista dropparna fick slickas upp. Typ. Vi dansade lite spanskt och jag kände mig som en spansk farmor. Fast en ganska ungdomlig. Dock med ett tungt arlse för det lämnade inte soffan och tog sig ut på dom lite större dansgolven. Men jag är nöjd och nu ska jag ta lite tag i mig själv för ikväll blir det ljuva Dexter.

Ligger som en padda i sängen och skickar ut beställningar för kvällen. Fredagen försvann. Jag var vaken några timmar på morgon i skolan och sen några timmar på kvällen. Inte alls kul och för att inte göra likadant idag kan jag tycka att det är dags att gå upp nu. Klockan ett. För om några timmar börjar det. Det blir spansk afton hos Andreas men först lite sangría och ostar här med the ladies. Jag kör på samma röda klänning som förra helgen. Den måste bara strykas. Häll vete i en säck vad tråkigt det är.

Annars ganska pepp. Lite bättre dag idag än igår. Lite mer disk än igår men lite renare hår än igår. Allt kompenseras på nåt vis. Jag är glad fast det är 22 oktober idag. Jag var ledsen nu förra året. Nej det hände inget särskilt. Och det var det som blev problemet. Jag blir ledsen av att tänka på det. Så det är ju en hemskt dum idé att göra det då. Nej diska vinglasen från i torsdags för snart ska vi skåla för vår ungdom.

Nu ska jag köpa ett paraply. För det regnar ju hela hösten. Jag har inte spenderat en höst här på länge, man glömmer så lätt. Helst skulle jag ha ett i stål. För det blåser här också. Som stryk.

Imorgon är det rollspel på listan. Inte ett snuskigt sådant utan vi ska öva ankomstsamtal. Fråga om dom har en partner och INTE förutsätta att alla är hetero. Det blev en lång diskussion och jag tycker det är så ointressant. Kan inte engagera mig för det känns så gammaldags. Kan inte förstå hur vi fortfarande kan prata om homosexuella som något avvikande. MEN tydligen, för alldeles för många av vårdpersonalen tycker inte det känns lika bra att vårda en homo som en hetero. Det är ju så sjukt i huvudet så man vill lägga sig och dö en stund. Dom borde bli av med sin legitimation för att det något som vi måste ha när vi kommer ut är det väl en uppfattning om lika människovärde. Ja jag blir så trött. "Var öppen med din osäkerhet och säg till patienten att du inte riktigt vet hur du ska bete dig" Då tog jag en kopp kaffe om jag hade haft någon. Jag orkar inte höra.

Eftersom vi har blivit såna McDonalds-ungar på äldre dagar sitter vi såklart längst bak i salen. Jag tror det är för att vi inte var såna förr. Suget har liksom kommit. Och den där webcamen. Den är så ny. Britt berättade om syra-bas balans i kroppen och jag tror inte det finns något tråkigare än pH-värden. PH är så ointressant och tråkigt så att knacka en kompis på axeln och säga "det var inte jag" är som en fest i jämförelse. Så ja, det gjorde jag.

Nu är det en regnig måndag. Igår var det ett soligt Karlstad.

Sofie Norén Cermén var fotograf. Hon fick en att känna sig trygg framför kameran. Fick en att leva ut sin inre lust skulle man kunna säga. Men här ler jag bara för att hon får en alltid att bli så glad också.



Snygga Lisa till vänster som är min hyresvärd. Inte alla som har så häftiga som jag.
Och Sanna-donnan till vänster, en jädra kvinna som vet vad jag vill ha.

Nu går snart bilen hem till Götet igen och det får vara okej. Jag är sleten. Jag behöver vila huvudet, käringen. Det har varit en helg som får fem plus. Den har överträffat förväntningarna. Denna gång också. Det blev en helkväll igår till morgonkvisten med en massa dansande och roligt folk. Min nya klänning fick komplimanger, både spontana och efter lite fiskande från mig. Det var allt för nu. Snart blir det innebandy men först en lur i soffan.

Jag har köpt en ny klänning. Jag ska äta ostar och korvar. Sen är jag redo för fest nr 2 i Karlstad men som kommer bli den bästa i mannaminne. Om klänningen inte spricker, eller om jag kommer på dumma idéer.

Jag har köpt en ny klänning. Jag ska äta ostar och korvar. Sen är jag redo för fest nr 2 i Karlstad men som kommer bli den bästa i mannaminne. Om klänningen inte spricker, eller om jag kommer på dumma idéer.

Jag sitter på tåg utan kontaktuttag. Det betyder att jag inte får slösa en sekund. För när som helst är det slut och då sitter jag där. Och kanske blir en sån som pratar med grannen. Hur skulle det se ut!? Jag hoppas det är en söt gubbe isåfall. Dom brukar jag på något konstigt vis ha mest gemensamt med.

Nästa vecka ska vi sätta katetrar veckan lång i skolan. Jag kan tänka mig att jag kommer ha svårt att ta det seriöst. Som när vi övade att tvätta folk tex och jag plötsligt dragit av snoppen. På dockan då. Jag kan tänka mig att det är samma stackars snopp som jag ska trycka upp en plastslang i. Tur att dockor inte har något minne. Och att dom inte tar illa upp när man inte uppträder professionellt utan istället ropar kom och kolla vad roligt det ser ut. Så får man inte säga på riktigt. Fröken berättade tom hur man kunde göra om det killar inte vill ska hända händer när man är där nere och fibblar. Det tyckte jag såklart var hemskt roligt när hon berättade om, men det är en mycket seriös stämning under dessa praktiska övningar så skratt passar inte. Vilket gör det så himla mycket svårare.

Det blev en rolig tentafest. Ett glas gjorde jag sönder. Det var synd men inget att bli arg för. Vi kom på alldeles för sent att vi skulle gå ut men att det är för sent kommer man inte på förrän man är i stan. Jag köpte pommisar på McDonald´s och sen åkte vi hem igen.

Jag drömde att Federley twittrade om mig. Inte så bra saker och jag tyckte det var så konstigt hur han fått reda på det. Jag funderade på om man kunde radera det andra skrev men kunde inte det. Man kan säga att det var en mardröm light. Inte så jättehemsk men jag var lite rädd när jag vaknade.

Nu blir det Karlstad för hela den där slanten. Jag måste gå upp och packa för snart åker tåget men jag har liksom fastnat i sängen. Jag måste fixa med lite i köket för dom ska byta fläkt imorgon. Jag ligger och tänker på allt som ska göras och därför ligger jag kvar en liten stund till.

Och så har jag världens bästa gäster som säger släng ut all skit på balkongen vi kollar inte där. Det är såna man vill ha i sitt hem. Jag blir så glad bara jag ser deras snygga trynen.

Det var inte alls roligt imorse. Jag märkte inte att det var sol. Jag minns knappt hur jag tog mig till skrivsalen. Jag satt plötsligt bara där. Med en tenta jag undrade om jag verkligen skulle ha. Förr var vissa skeptiska till om betablockare kunde sänka blodtrycket. Varför tror du dom tänkte så och stämmer det? ??????? Ska man vara tankeläsare nu också? Jag vet väl inte vad dom tänkte på 1800-talet. Mitt eländiga sudd tog slut av allt velande. Jag började tänka på hur mitt drömbadrum skulle se ut om jag fick bestämma helt själv.

Nu har jag städat i två timmar. Det vankas gäster som ska dricka vin runt mitt köksbord. Egentligen är jag slut och skulle behöva en vecka isolerad på en söderhavsö men jag vill inte, jag hinner inte för det är så mycket roligare allt det andra. Och börjar man inte gråta när man tappar en meter GP i trapphuset så känner jag ändå att jag är i relativt bra form.

Jag hade så tråkigt imorse så jag trodde jag skulle spy. Nej jag tycker ju det är kul men huvudet, och kroppen med faktiskt börjar säga stopp. Då är det bra med motivationsbilder. Så man kommer ihåg att man inte alltid sitter och stirrar och känner sig svartvit. (Svartvit är jag för att nyanserna i mitt ansikte och hår var äckligt på bild). Jag läser om biverkningar som på pricken stämmer in på mig nu. Darrningar och muskelryckningar. Grejen är ju att jag inte tagit mecidinen som skulle ge biverkningarna. För jag har inte schitzofreni. Jag hatar när man inte kan skylla på något. Och colan vägrar jag att säga något dumt om för det är den som håller mig uppe nu. Jag tänker att det måste vara lite skönt att ha en medicin man kan skylla på men det enda jag knaprar på står det att man kan få minskad sexuell lust av, men.. nej. Jag tror inte jag hade varit så himla intresserad av det mitt i all psykofarmaka ändå.

Imorgon blir det tentafest. Och jag ska säga nejtack om någon vill ge mig jäger. Jag ska kunna lita på mig själv, det skulle kännas så tryggt och ganska ovant. Då behöver man inte ringa dagen efter och be om ursäkt. Gud så skönt.

Nu är det dan före dopparedan. Att plugga med stil kan vi väl konstatera sket sig ganska tidigt. Igår ville jag vara fin och satte på mig en klänning och en kofta. Ett hål på låret på strumpbyxorna förstörde det. Helena la upp massa bilder från när vi var yngre vilket gjorde mig glad hela förmiddagen. När hon försvann sen så blev det som vanligt igen. Magda skrev och fråga om jag ville komma och hälsa på henne där hon satt och på en halv sekund var datorn nedpackad.

Vi var 17 och inte så nyfunna vänner som man skulle kunna tro på det här avståndet mellan oss.
Vi skulle upp till Falun och fira midsommar som blev en tradition sen för mig under några år.

Gymnasietiden som slutade så bra men som fortfarande är ganska dimmig i sig. Och inte pga av fest, tyvärr.

En sak jag undrar över är varför det alltid är jag som är den som pussar.
Det är en tanke man inte vill börja tänka på.

Detta går ju inte alls. Om någon är i Gbg vid linné, kom och underhåll mig. Jag har för mycket självförtroende nu. Tänker att jag skulle väl kunna göra den där tentan nu. Så jag kan ha roligt igen. Jag tittar på gamla kort istället. Som alltid funkar när man behöver en liten paus. Jag blir nostalgisk och skulle kunna gråta en skvätt.

Kanske sex år sen. Ganska snart skulle vi splittras för en väldans massa år. Mest på grund av mig som var rövig och flyttade istället för att hänga med dom. Det har varit nåt som gnagigt. Som jag har saknat. Och därför kan jag inte sura för att Magdalena flyttat till Oslo. Eller Emelie till Paris. Men egentligen är jag sur. Och ledsen. För nu har ju jag kommit tillbaka. Då vill jag att alla ska vara här. Hos mig.

Jag tycker att man är tillräckligt duktig som tar sig till uni på sin lediga dag för att då bli utelåst från biblioteket. Så här sitter jag och väntar. Och är hungrig för jag glömde frukosten igen! Idag tänker jag mig 8 h effektivt plugg. Det är en jättebra idé med tom mage. Sen ska jag på bio. Jag har förstått att folk inte tycker det är bra att jag dricker läsk varje dag. Men går man på bio, då är det verkligen helt okej. Nästan ett måste.

Godmorgon!

Det är kallt ute. Jag har köpt en dunjacka och en halsduk. Jag har vinterskor. Jag har aldrig varit så redo som jag är nu. Man får lite lust att gå ut och säga men kom igång då. Bara ingen är i närheten. Man vill ju inte vara en sån som är spydig mot självaste moder natur.

Om en månad kommer Emelie och Thomas! Jag ska ha höstfest då. Eller egentligen gör jag kanske inte så mycket mer än erbjuder tak under huvudet några timmar. Det skulle räcka. Men det är lite trist. När det närmar sig så kommer nog ett tema vara spikat, toan pyntad, lekar är förberedda och chipsen hänger i taket. Jag kanske ska tagga ner lite, men jag tycker det är svårt. Men jag vill inte att inbjudna ska avstå från att komma för att dom inte orkar med. Fast såna kompisar vet jag inte om jag vill ha.

Thomas räddar hem från att börja brinna. Såna kompisar är bra.


Kompisar som tycker äggfest är kul är också bra.


Och kompisar som tycker det är kul att stoppa en balong under tröjan. Också kul.

Inte en rad har jag läst idag men gårkvällen var värd det. Planen var lite vin och spel denna helg för att kunna känna sig lite pigg i skallen dagen efter. Jag tänkte att är man bara hemma och inte går ut så kan vi vara säkra. Då vet man vad som händer. Nej. Och nej. Jag somnade halv nio imorse för jag ville inte att kvällen skulle ta slut. Det är lite för sent att lägga sig kan jag känna idag. Just sömnen är ju mitt problem nu och jag behöver bli lite mer regelbunden. Och så gör jag såhär. Det betyder att jag sovit ungefär varannan timme idag. Dumheter. Men jag skulle göra det igen.

Nu ser jag fram emot en höjdarvecka. Plugg nonstop i tre dagar med cola och kaffe. Fest för att fira oss själva och sen tripp till Sveriges näst bästa stad.

God morgon! Det har åskat och regnat och slått ut telefoner men jag har sovit 11 timmar nonstop. Jag skulle nog kunnat sova 2 till men frukost är för gott för att vänta på. Ägget blev perfekt rinnigt och kaviaren kanske jag kunde fått till lite snyggare ränder med men överlag så har morgonen varit bra. Det är för tidigt för att börja längta efter kvällen så nu ska jag läsa läsa läsa. Idag är jag på plugghumöret där jag tänker att jag kanske skulle kunna bli en liten forskare ändå. Älskar dom dagarna.

Jag satt bredvid två trevliga gubbar idag på bion. En av dom var min pappa och det var honom jag gick dit med. Den andra var okänd men jag kände ändå hur trevlig han var. Han sa hej när han satte sig. Under reklamen innan sprang killar på väggar och hoppade tjugo meter. Alltså uppenbart nåt fuffens bakom men han tyckte det var duktiga killar detdär. Man skulle kunna tro att han skulle bli ett störande moment när man själv försöker se på filmen men nej han gjorde liksom det lilla extra. Sa oj eller nejmen när det hände nåt extraordinärt. Skrattade och jag märkte hur jag skrattade med. Jag måste lära mig att själv förstå när något är roligt. Det sas nåt klokt om att när man är med den man älskar så är döden långt bort (typ) och då sa han mm ja. Han höll med så många gånger när det sas nåt bra. Det tyckte jag var fint. Sen att han hade virrat runt sin claes ohlssonpåse runt handen under hela filmen, ja men det är en söt gubbe det.

Ensam i tysta rummet igen. Jag hittar inte mina kompisar, dom kanske inte ens är här. Vi har två muntliga tjosans idag igen så det är planen att veta vad det handlar om innan jag går dit. Jag har ju gjort det men här kommer problemet när man har framförhållning. Jag minns ju inte. Jag minns knappt vad det är för arbete. Då är det bra att ha snälla kompisar som mailar vad det är och vad jag ska göra. Jag tänker att jag kan ge tillbaka på något annat vis. På nåt vis som inte har med papper att göra. Ha en vinkväll tex. Det är jag bra på så det blir det på lördag. Jag kanske ska köpa det mjukaste toapappret som finns. Då borde dom förstå min tacksamhet.

Nu blir det en mycket osmaklig övergång och jag ber om ursäkt för det, men när man skriver så mycket papper så kan man inte hjälpa vad man associerar till. Det är en workshop här på uni snart som handlar om vård för papperslösa. Tänk nu inte på att jag skrev om toapapper för detta är viktigt. Såklart måste man maila in sitt intrese för det och det är där skon klämmer. Jag måste komma ihåg detta. Jag tror det kan vara intressanta föreläsningar och diskussioner och det är ju något jag väldigt gärna vill veta mer om. Kanske på något vis jobba med. Håll tummarna för att ett mail skickas från mig inom kort. Eftersom man inte kan styra sånt själv?

Det var en rolig dag idag. Jag tycker om när jag får klä på mig den vita skjortan. Vi fick dra upp sprutor och det sprutade verkligen överallt. Jag har inte riktigt fått in tekniken så jag fick koksalt över ansiktet. Men det var ju såklart nybörjarotur. Och så får man tänka att det var ju bra att det bara var vatten och glömma att det kommer det ju inte vara varje gång.

Ibland får dagens läsk bli Max när det riktiga inte finns.

Nu är det bara en timme kvar till min lunchdejt. Det är för tidigt att packa ner och lite för tidigt att börja på nytt. För nu blev jag klar med farmakinetiken. Det är en klurig del om läkemedels väg genom kroppen. Jag var inte på föreläsningen heller eftersom jag hälsade på Urban då. Så det var ju värt det! På tal om honom så väntar jag dagligen på ett litet mail om vad som har hänt med mina prover. Han sa att det troligaste blir en liten tablett. Jag hoppas han inte kunde se min besvikelse. Egentligen är det ju en bra nyhet, men jag kan ju ändå inte sluta tänka på om det inte finns ett lite, lite mer spännande sätt att göra det på.

Onsdag idag och dagarna ser för tillfället väldigt lika ut. Men jag gillar det. Jag hänger på universitetet dagligen, lunchar med lite trevligt folk. Planerar helger och kvällar och ältar det som varit. Ibland känner jag att vi är lite som sunset beach. Ni minns, man kunde se det en gång i månaden och ändå ha koll på Olivia, Ben (och hans tvilling!) och resten av gänget. Eller jag ska inte vara taskig, dom andra är lite mer nytänkande, men jag har mitt spår nu. Jag pluggar på så många nya saker varje dag så jag återanvänder mina samtalsämnen helt enkelt för att spara energi. Men nu måste jag komma med en ny idé, jag har ju en timme på mig.

Idag har vi klämt på varandras lår och rumpor och letat muskler och ben. På praktiken ska vi gärna kunna göra
subcutana och intramusculära injektioner, i underhudsfettet och i muskeln. Det var ju fasligt svårt faktiskt. Vi drog upp sprutor och jag hade kanyler och ordinationer överallt. Jag lyckades tyvärr stöka ner även här och sånt tycker inte fröknar om. Rätt kanyl på rätt spruta och det är skillnad på 1 och 2 ml! När jag sedan skulle göra min injektion hade jag råkat spruta ut det mesta i det lilla fodralet men eftersom det bara var på skoj så gör det ju ingenting. Inget gör någonting och det är också det som är problemet. Det är så svårt att inse att detta ska vara på riktigt snart. Vi fick öva injektioner på skumgummi vilket betyder att min första injektion i en rumpmuskel ska ske på en riktig människa som ligger på sjukhus. Som jag ska klämma på och leta höfben och benutskott och där emellan ska det finnas en fin bit. Jag längtar så!

När vi håller på med sånahär övningar så måste man gå in i patient- och sjuksköterskerollen och det är nästan det som är det roligaste. Man får presentera sig som syster Emelie och berätta vad man ska göra och vad medicinen ska göra för nytta och eventuella biverkningar den kan orsaka. Fråga patienten hur natten har varit och om den kanske är lite stickrädd. Jag måste öva på såntdär prat mer. Eller, herregud det är ju rätt vanligt folk man ska träffa.

Jag skrev häromdagen att jag var glad över att ha hittat några tjänster som jag skulle vilja söka sen. Då vill man inte läsa sånthär http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13719576.ab En idiot tar tag i en vårdares batong och slår sönder henne. Det gör mig ledsen. Och arg och rädd och besviken också. Dom söker nu psykiatrisjuksköterska på häktet i Göteborg vilket är något jag verkligen skulle vara intresserad av. Men? Men men men. Detta ska inte kunna hända. Men det gör det. Och jag blir chockad. Fast varför skulle det inte kunna hända. Idioter är idioter men jag vill tro att dom ska ändras. Varför ska man gång på gång påminnas om att världen är ett helvete för vissa och därför straffar oskyldiga. Man vågar inte gå till vissa klubbar i Gbg av rädslan att bli skjuten i huvudet på dansgolvet. Vilket inte har med stället i sig att göra och därmed kan hända varsom. Och därför kan man inte förutspå det. Och man är konstant ett potentiellt offer. Men så tänker vi inte. Och så ska man inte tänka. För då kan man inte leva. Döden är ju en del av livet men när andra tar makten över det blir man fan så arg.

Nu är muntliga grejen klar och jag har ätit en morot. Jag gjorde misstaget att börja äta på en morot i tysta rummet här på bibblan en gång. Hur dum får man bli. Fick blickar direkt, helt förståligt. Kokta morötter kanske skulle gå bra men vem kokar morötter mer än mormor? Så nu sitter jag mittemot Magda och vi ska försöka vara rediga. Men jag känner mig för glad. Jag dricker min cola och försöker komma på vad jag hade för plan för dagen. Jag har ju jobbat jättemycket på planeringen men nu har jag glömt den. Antibiotika skulle man kunna gå igenom, men risken finns att det där dåliga humöret kommer då och det vill jag inte riskera. Psykofarmaka blir jag glad av men det är också det jag kan bäst så det är en halvbra idé det också. Jag tror jag ska tänka lite på kanelbullar en stund istället, för imorgon är det kanelbullens dag och då blir det ett besök på bullcafét i Haga. Jag älskar såna dagar.

Så mycket måndag det kan bli. Jag saknar en lussebulle. Jag saknar mina kompisar. Och jag saknar läsk. Det jag har är en jäkla massa kaffe. Och 7 sidor dokument som muntligt ska redovisas om en timme. Drömde att redovisningen gick galant och det är den värsta drömmen. Förrutom när man drömmer att typ sin mamma dör. Det är lite värrre. Men så vaknar man, nöjd några sekunder innan man inser att man har allt kvar.

Nu har det ju blivit helt bananas med min sömn. Igår försov jag mig till festen. Vaknade av att Magda ringde och sa att hon var klar. Hon sa att det lät som om jag blivit tagen med handen i sylburken. Det är ju ett fantastiskt uttryck som jag måste börja använda. Men det kräver ju också att ju lyckas komma på folk lite mer. Idag vaknade jag också av telefonen som sa att nu var det nog dags att pallra sig till stan. Det är skönt att folk har koll på mig när man saknar den själv.

Nu vankas tentavecka och det ska bli lite kul. Jag ska dricka cola varje dag och mitt hem kommer förfalla totalt och därför kommer jag inte spendera många timmar här. Jag ska göra scheman och listor som jag ska bocka av så snyggt. Jag kommer gråta en skvätt när jag känner mig totalpantad. Se surt på dom runtomkring som undrar vad som händer. Sen kommer jag förstå något och jag kommer tänka att forskning kanske inte är en sån dum idé ändå. Lite tröttsamt att veta allt detta innan men också skönt att slippa överaskningar ibland. Man börjar ju lära känna sig själv lite smått.

En sak som ska förändras dock är att jag inte ska se ut som vraket. Jag ska i den mån jag kan plugga med lite stil. Inte imorgon, det blir för tight men sen. Och min födelsedagspresent från Sanna kommer göra det lite enklare. Till den går det inte att ha sina snea brillor och en klänning med tandkräm på som man försöker gömma med en scarf. Inga skor som man fått glass på eller en lång dread i nacken. Inget smuligt gårdagens smink eller olika strumpor. Oj jag undrar vad jag har gett mig in på.

Jag fattar inte hur man kan vara så glad och så arg på bara en kväll. Man kan skämmas lite efteråt för det arga och då ska man prata med rätt personer som säger att man gjorde rätt, sa rätt och att det var ganska roligt ändå. Och så får man tro på dom, även om dom är kompisar och inte skulle våga säga nåt annat. Det gör inget. Det är många som säger att dom aldrig har sett mig arg. Det är konstigt. Så nu håller jag på att ändra på det men jag vet inte om jag tycker om det. På fest är det roligare att skratta. Så det gjorde jag mest. Det blev en kväll där jag tyckte allt var fantastiskt roligt. Inte bara småroligt utan ganska så ont i magen-roligt.

Jag kan ha gjort klart vid några tillfällen att detta skulle varit ett hemskt trist skämt om det varit under andra omständigheter. Så att dom förstod att egentligen tycker jag inte det är kul. Onödigt tillägg kan jag känna idag men folk ska ju inte få hybris. Som att jag och Helena såg ut som två marshmallows. Det är väl inte ett helt roligt skämt, ganska förolämpande till och med men som med allt annat dumt jag hör så blir det lite bättre stämning om man skrattar åt det och istället kommer på nåt snyggare att säga tillbaka än men du då.

Det blev ju lite Karlstadbilder tillslut. Det skulle vara roligt att ha en egen kamera med alla delar som behövs. När jag hittar det ena tappar jag det andra. Men snart är den komplett.