emelie sporre

Det regnar och imorgon är det sommarlov. Det gjorde det många skolavslutningar. Man gick och huttrade i sina vita sandaler från Wedins. Den blå klänningen som mamma sytt i tunnaste fladdrigaste tyg var ju bestämt att man skulle ha. Den lilla fula koftan skulle hänga över axlarna men man kände sig inte fin i den så man hade den inte på sig ändå. Och håret, hur hade jag håret? Jag har ju inga minnen från att jag brytt mig om det över huvudtaget förrän gymnasiet. Det är inte okej med min friss. Och det är absolut inte okej att klippa det kort och låta det växa ut som det vill utan en trädgårdsmästare som fixat till en. Jag har alltid fått se ut som jag vill. Det har liksom inte varit värt fighten förstår jag i efterhand att dom tänkt hemma. Så har det fortsatt. På gymnasietiden ser jag nu att jag såg ut som en trasa. En äcklig också. Inte en snygg ny rosa med mönster. Nej en sunkig trasig utan sulor på skorna. Mammas besvikelse när jag gång på gång traskade i väg i gamla tygskor på vintern och lät de praktiska kängorna stå kvar i hallen. Jag har växt upp med praktiska kängor på vintern. Och jag hatade dom. Johanna hade likadana. Snören som skulle viras och knytas så man var tvngen att förbereda sig gärna fem minuter innan resten skulle ut. Och 7 cm längre blev man av den varma och goa sulan. Vilket meck. För att vara lite varm. Men nu har jag gått tillbaka. Varm om fötterna, fy fabian vad skönt det är.

Imorgon är det skolavslutning men den är ju inte samma som förr. Vi gör en tenta till 18.30 men folk kommer trappa av en efter en. Jag kommer nog gå vid tre. Det känns lagom. Då har jag förhoppningsvis hunnit skriva på alla frågor plus tagit en kaffe och en bulle. Hem och svira om till min nya klänning och träffa klassisarna. Mina tjusiga blå dojor är tyvärr inte så praktiska för det finns inte mycket i min garderob som passar till dom. Dom är ju så.. blå. Jag har en vecka kvar till resan, knappt, men kanske hinner jag dra in magen lite mer permanent så jag kan låna nån blåsa av Helena. Det är ju så praktiskt det där med att låna.

Dock inte av Tarras. Man sträcker upp armarna i skyn och tänker att klänningen bara ska falla över en och lägga sig till rätta. Se sig i spegeln och tänka, den är gjord för mig. Inte en av hennes klännigar var gjorda för mig. Om det inte blir modernt att sätta kjolar på sina lår. För där skulle hennes snäva små turkosa pennkjolar sitta som gjutet. En klänning satt bra. Men den hade hon nog under slutet av sin graviditet.

Det är ju värdelöst att plugga på anteckningar när man dummade sig när man gjorde dom. Jag imponeras av konstiga saker ibland. På min praktik i våras så hade dom förtkortningar på varenda sjukdom och medicin och åtgärd. Jag blev imponerad. Så jag antecknade och la in förkortnigar på de flesta ord med fler än tio bokstäver. Skillnaden är att dom använde befintliga förtkortningar. Mina är hittepå. Jag läser om hur glukosen höjs ft i gk. Inte alls ft men det skulle kunna vara det. Hur ska jag förstå vad jag tänkte då. Man tycker lite mindre om sig själv just nu. Värdelöst och inte alls bra. Fyrfärgspennan däremot. Den bästa investeringen och inte borttappad än.

Just när man skulle behöva lite semester från sig själv så ska man ha semester och då umgås med sig själv konstant. Puh. Jag är nästan lite orolig. Par skiljer sig för att dom inte orkar umgås så intensivt med varandra. Vad gör man om man vill skiljas från sig själv. Kanske tycker jag om mig själv ännu mer, men jag kan nog bli fasligt trött också. Idag är jag lite trött. På det jag säger. Jag ska vara tyst. Låta tiden gå. Jag behöver min resa nu mer än någonsin. Dramatiskt.

Jag och Helena snart i Paradiset, ja men jag tror ju det.

Nu är det dan före dan före dan före den bästa sommaren börjar. Man får ta i. Det blir så mycket bättre då. Överdriva. Så blir det överdrivet på riktigt.

Jag kände att jag kunde vara med i filmen Baksmällan idag. Dom vaknar med tigrar och bebisar och ring på fingret och såna grejer. Så var det inte för mig, men väl en snusdosa (och nej, jag snusar inte). Morten sa att det inte räckte. Det behövs mer! Och det kan lika gärna vara av ren glömska som ett riktigt partaj som gör att jag inte kommer ihåg. Så jag inser ju själv att min naturliga virrighet sabbar för mig här. Eller räddar, beror på hur man ser på det.

Mina fötter mår bra. Dom fick dansa och ha roligt. Och jag med. Trots klackar. Jag tänkte att det skulle vara sån otur att bryta nåt nu så det händer inte. Och det gjorde det inte. Jag vill bara ha onsdagen gjord nu. Det är en pina att läsa två dagar innan tenta och känna att boken bara blir längre och längre. Pina att inte läsa också när man borde läsa. Pina äh. Det kanske det inte är men det är inte kul. Tråkigt. Och så är det stökigt. Som för att retas.

Det skulle ju bli en riktig kalashelg men pluggeriet fick förtur. Kalas kommer egentligen före men just helgen innan sista tentan innan sommaren, då får man omprioritera lite. Men ikväll ska jag svänga runt. För jag mår dåligt nu. Jag blandar ihop varenda organ och hormon och är i den fasen när man känner att ingenting sitter. Fast egentligen kan man ganska mycket. Det är då man behöver göra sig fin och gå ut och dansa. För det är i denna fasen man känner sig som fulast. Särskilt om man pluggar i Synneröd och har glömt ombyte. Då tar man på sig kläder man trodde var kastade för många år sen. Man fryser och har ingen snygg mörkblå tröja att slänga på sig men väl en fleace som man mår illa av efter några minuter eftersom man blir så äckligt varm. Utöver det så är det himlen att vara här och läsa nångång ibland. Mamma lagar mat och kan berätta om matstrupen. Hon kan säga att jag är larvig som inte vill läsa om tjocktarmen för att jag tycker den är äcklig, så jag läser det också. Jag har märkt att såntdär inte anses som äckligt alls på sjukhus och jag är så rädd att jag ska bli en sån också. Jag tycker ändå det hör till vanlig hyffs. När en stomipåse sprack visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är bara så konstigt alltihop.

Min nördighet utvecklas åt det hållet jag förutspått. Hade jag varit ett snille skulle jag vilja bli njurspecialist. Jag tycker den är intressant. Särskilt binjurarna som jag inte visste fanns förrut. Och så har jag haft ett par hela tiden. Som skickar ut kortisol och adrenalin.. Nu hoppas jag att det är rätt, för jag är inte så duktig än. Jag satt och läste om blodfiltration och även om det är intressant så når man en punkt då man känner att man nog hellre vill ha ett par nya skor.

Vad är roligast..

Jag köpte Amelia när jag var alldeles för liten för att läsa den. När man är typ 12 behöver man inte veta hur man får sin man att fälla ner toaringen eller hur man hittar tillbaka till varandra efter ett svek. Jag behöver inte veta hur man ska göra när man mot sin vilja blir kär i fel person. När fel person blir kär en själv. Eller när man blir svartsjuk på sin killes ex. Var stolt över din kropp! 10 tips på hur man kommer ur sambofällan och vardagstristessen. Och för guds skull glöm inte att kommunicera! Herregud. 

Men allt detta läste jag och visste precis hur ett förhållande skulle vara innan jag haft något själv. Det var en jävla massa problem och tips på lösningar på nästa sida. Men vad hjälpte det mig? Trots att jag som 12-åring visse att man i en relation måste tala klarspråk för vi pratar inte samma språk så har jag två förhållanden bakom mig. Klarspåk är inte enda grejen alltså. Jag börjar kunna bocka av alltfler scenarier som kan hända innan under och efter ett förhållande.

Men trots olyckor som hänt så kan man vara ganska glad ändå.

Två födelsedagskalas väntar i helgen och det enda jag vill göra nu är att köpa present och välja klänning. Jag får inte ha klackskor på mig för jag litar inte på mig själv på dansgolvet nu. Jag får absolut inte, under några omständigheter skada mina fötter inför resan. Jag måste skydda mig förebyggande mot alla fotskador som kan drabba mig. Ballerina är inte kul men kanske nödvändigt. Nu vet jag att jag verkligen inte kommer gå ut i ballerina utan säkert ett par platåpumps men jag hoppas inte det. Det skulle vara kul att känna att man man lita på sig själv. Men man vet ju. Jag tar ett glas vin hemma innan jag går, det räcker för att jag ska skratta åt den urdumma idén att gå ut i mina fula praktiska skor och ta de livsfarliga styltorna istället. Det är fint utan klackar också, jag vet det, bara det att jag inte har några såna. Ändå är det inte mot den skohyllan jag styr mina steg imorgon. Vad dum jag är.

Åh jag har blivit en sån tönt. Jag lyssnade nyss på Peter Jöbacks She. Dumheter. Snart kommer jag väl tycka han är snygg också. Nej. Kan man inte stoppa sig själv? Det värsta är väl Martin Stenmarck. Kan jag redan ha blivit en sån kärring? Jag kan ha sagt att han är charmig. Jag skäms över det. Hur charmig man än tycker någon är så säger man aldrig, aldrig det. Det är ett bannlyst ord. Det är synd. För det kan beskriva någon så bra. Som Martin Stenmarck.

Jag vet att det är slutspurten nu. Men det är så svårt att tänka på rätt saker. Det spelar ingen roll att man redan tänkt på en sak för jag kan tänka på samma sak om och om igen. Kommer inte vidare. Jag försöker tänka klart, men så smyger det fram ändå. Och aldrig finns det ju lösningar. Bara frågor. Och vill man leva i en drömvärld passar inte alls litteraturen in som jag läser nu. Jag vill inte veta vad som händer med maten efter att den varit i min mun. Jag tycker det är äckligt men måste ändå gå på ingående föreläsningar om tjocktarmens alla delar. Jag är väl pryd. Men det är skönt att alla ord är så tjusiga på latin. Det är lättare att läsa om kymus istället för skit. Men analis canalis? Där tycker jag dom kunde ansträngt sig lite mer. Snusk.

Baksmällan 2 har premiär i veckan. Haha. Men jag ska givetvis se den på bio. För så är det bestämt. Det är nåt befriande att se såna filmer och tycka att det är kul. Att inte störa sig på allt man kan störa sig på utan bara tycka det är ganska kul. Jag har slutat störa mig på ganska mycket och jag tror det är en anledning till mitt gladare jag. Det är så skönt att inte bry sig om vad alla gör och varför. Framförallt dom jag inte känner. Det är ju faktiskt ganska meningslöst. Fortfarande har jag ganska så pinsam koll på alla gamla bekanta och deras syskon och eventuella framtida bekantskaper. Nåt litet fix måste man ju ha. Som om det vore det enda.

Nu har vi hittat ett hem i Barcelona! Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Om vi inte kan åka pga luften så kommer jag bli så ledsen. Det kan inte bli så. Fick med Johanna på en långpromenad och vi kommer på oss själva med att prata fett. Vad är grejen med att prata fett när man promenar bort fett. Så himla töntigt. Man inser som tur är hur töntigt det är så vi pratade om annat illa kvickt. Det blåser som sjutton och det är bästa vädret att vara ute i när det inte är så kallt. Man känner sig liten på jorden. Det är lite skönt att inse hur obetydlig man är ibland så man kan slappna av lite. Den jävla hetsen överallt tar ju död på det mesta.

Det blev en sån bra kväll hos Carita igår. Jag glömde att jag var trött och hade roligt istället. Dom var också nöjda tror jag. Jag vill minnas lite bättre och ta kort men glömmer det för Carita tar så fina kort. Hennes kamera tar bort all skit som stör och lyfter fram det vackra trynet man fotograferar.

Jag åker eller går förbi gigantiska kyrkogårdar på väg till mig. Igår var det natt när jag återvände. Jag brukar tycka det känns ganska tryggt. Tills nu kanske. Det pratades om våldtäkter i kyrkogården och Jenny hade minsann hört om en naken tjej liggandes på muren en morgon. Vad är det här! Är det Läckberg som fått feeling eller är det verkligheten? Finns det nåt vidrigare än att våldta och döda bland gravstenar. Kanske inte. Jag klarade iaf helgen utan större skador. Om man jämför med att bli död alltså, för en skada fick jag ju. Jag trodde under gårdagen att jag brutit min andra fot. Det var så kluriga trappor på ett ställe som fick mig att falla pladask. Då är det så skönt att man inte känner efter utan dansar vidare. Så tar man smärtan sen när man har tid.

Ungefär såhär glad har jag varit hela helgen. 5 plus.



Det sprangs Göteborgsvarv och jag Sanna och Martin var helt okej suportrar till killarna som sprang tror jag. Dom sprang bra och vi hejade i start och mål. Mellan det så tog vi oss från start och mål vilket kanske var 2 km. Mer lagom. Sen firade vi. Kalas i mitt bo och en lång jazz på stan. Långa nätter när dom är som bäst. Vi avslutade med en tur på moppen i backen upp till mig. En sån skulle man kanske ha.

Nästnästa helg åker jag äntligen! Vin och en park är första planen när vi landat. Och vi måste verkligen verkligen boka boende nu. Tror vi att det kommer lösa sig utan vår hjälp? Och köpa body och platå måste vi också göra. Herregud lever vi på 90-talet. Ja det kommer nog bli så. Vin, ost, tapas, utflykter, strosa, cykla, jazza, picknicka. Bästa veckan.

Nu äntligen är det helg igen. Besök väntas från Linköping och Karlstad och man bara vet denna helgen med, att det kommer bli så bra som man hoppas. Det är så skönt att inte oroa sig. Oro är faktiskt bara dåligt. Säger jag. Oron själv. Jag fick besök av mamma idag. Hon tyckte jag behövde en balkonglåda och bröd. Jag behöver inte det sa jag. Men jag vill ha det. Säger man att man inte behöver något måste man vara snabb att säga att man ändå vill ha det. Då låter man snällare och chansen är större att man får mer saker. Nu låter jag sniken. Men jag ger ganska ofta bort saker också. Tex syrup att ha i kaffe eller te. Hälsade på Johanna och Morten ikväll och jag kontrollerar flaskorna varje gång men det är inte många cl som försvinner. Jag tror inte dom tycker om det alls. Det kanske är för sött. Jag ska nog ta med en liten flarra och en tratt nästa gång.

Finns det längre minuter än när man kommer till tvättstugan 7 minuter för tidigt. Man kan verkligen  inte göra någonting alls. Ingen mobil med eftersom jag bara skulle ta ut en tvätt. Men så blinkar det 7 minuter PLUS all tid den ska svänga runt i vatten och sen bli lite torr. Åh gud, vem lägger tid på att skriva ner sånhär skit..

Jag hittade en till ekggrej sen. Det satt nästan på ryggen så det var ju inte lika konstigt att jag inte upptäckt det. Det har verkligen varit en dålig dag idag. Lite allt fel från början. Men så hittade jag det där ekg:t och världen blev rolig igen.

Det kliade liksom vid bh-kanten neråt. Man går och vrider sig lite och hoppas det försvinner. Och sen glömmer man bort det. Tills jag kom hem. Då ser jag en liten ekg-plutt där som man fäster sladdarna i. Vi övade blodtryck och ekg idag. Och revbenen sitter ju lite dumt. Så in under bh:n och leta fjärde och femte revben på varandra. Hur sätter man ekg på en silikontjej? På riktigt. Man måste ju vara lite justerbar. Blodtryck låtsades jag mest ta. I mitt stetoskop lät det som vind. Lite bullrigt ibland. 80/60. Kanske. Kanske 100/75. Funkar också. Jag satte stetoskopet åt fel håll. Sladdar snurrade runt armar. Mina patienter kommer gå hem med droppnålar kvar. Kanske tom med droppet inkopplat. Jag vill inte bli en virrig höna till sjuksköterska. Jag vill så gärna bli bra.

Hur kunde jag missa denhär.

Jag måste bädda min säng. Därför sitter jag fortfarande i soffan. Det känns så fruktansvärt jobbigt just nu. Det känns jobbigare än allt annat. Förrutom att borsta dom små gula. Det måste jag göra först. Fifan. Två tråkiga saker på samma gång. Vissa dagar känns sängjobbet inte alls så betungande. Men jag vet inte om jag kan vänta fler dagar på den känslan nu. Borsta tänderna däremot. Lika vedervärdigt varje kväll. På dåligt humör blir man. Men det går över fort tack vare att jag borstar så himla snabbt. Jag vet inte om det är en bra sak att borsta snabbt men jag tänker att jag är lite mer effektiv än andra kanske. Och därför får sluta en minut tidigare.

Jag tar alltid med mig så mycket hem när jag varit här. Kläder som jag lämnat här av någon anledning. Ofta kommer jag på anledningen några månader senare när jag upptäcker att jag fortfarande inte använt det. Och alla skor som dräller. Oanvända. För att jag så gärna vill ha 38:or? Eller varför ligger det massa såna här annars? Varför köper jag inte skor som passar istället. Det är mer okej att jag har köpt nån liten byxa som knappen inte riktigt går att stänga för det är ju bara tre kilo det handlar om. Det handlar alltid om tre kilo. Det gjorde det för tio kilo sen också. Men skor. Vad spelar det för roll. Jag tänker att det var när jag var yngre. Men igår höll det på att hända igen. Storlek 37 trippade jag runt i i affären varv efter varv. Tänkte att det kan ju gå. Den blå färgen är för snygg för att låta bli. Men lilltån, den hamnade utanför. Man vill ju vara askungen men istället blir man den elaka styvsyrran.

Så åker man till föräldrarna i skogen för att få lite lugn och ro men sätts i arbete direkt. Pappa tycker jag är bra på data, jag är verkligen verkligen inte bra på data. Han ville att jag skulle lägga in en annons på blocket. Jag klarade det, men glömde att man ska skriva ett telefonnummer till personen som kan något om vad som ska säljas. Jag sitter själv i skogen idag och skrev givetvis numret hit. Vi trodde ju inte att det skulle ringa. Men idag har jag fått agera säljare. Det funkar ju inte alls. Är sjöstenen vit eller naturfärgad, hur många plattor är det, kan de delas? Jag vet inte! Jag vet ju ingenting. Jag borde veta någonting eftersom jag har sett dom i ca 24 år. Men vem minns stenfärg. Grå tänker man ju naturligt, men när frågan var vit eller naturfärgad så blir man ju osäker. Äsch vilken tramsdag. Blir skönt att åka hem snart med en telefon utan batteri.

Jag vaknade lite ledsen det måste varit en dröm. Men skaka av dig den nu. Hur gör man det? För detta känns ju totalt menningslöst. Jag ska lära mig allt idag. För 1 juni är ganska snart. Vilken härlig tisdag.

Det blev många timmar på stan idag. Man kommer på att man ska ha något. Och så kan man bara inte sluta. Jag och Helena letade bodies idag. Platådojor. Och stråhattar. Vi behöver det till våra Barcelonadagar. Vi kom på en fin idé för att piffa till semestern lite. Temadagar. Då ökar chansen att vi kommer se fina ut och även matchande. En dag ska vi cykla långt. Det blir givetvis sportdagen. Det är då vi behöver en body att trä över våra tights. För utomlands får man leva ut sin drömmar. Där är det inte riktigt på riktigt. Där kan jag, på riktigt, cykla som en 80-talsbrutta och inte skämmas sådär jättemycket. Bara på hostelet. Då får vi smyga för där tror jag vi kommer inse vad det faktiskt är vi dragit på oss. Sen köpte jag ju leopardskor i Karlstad. Av naturliga skäl blir det då safaritema en kväll. Kanske en byxdress på det. Spirorna till ben jag skulle behöva för att bära upp en sådan saknas men jag är rädd att jag kommer köpa en ändå. Man blir ju lite trött på sig själv men börjar lära sig hur man funkar nu. Även om resan mot förmodan skulle bli hemsk så skulle det ändå bli bästa resan så mycket som jag glädjs åt den nu.

Det är mörkt. Jag kan inte sitta på min balkong ikväll. Så jag är trött. Äventyret med Mirjam idag tog på krafterna. Jag skulle vilja gå ut i regnet. Jag skulle behöva vara lite ledsen. Men jag gråter inte nu för tiden. Jag tror man behöver det. Men nu går det inte alls. Jag försöker se lite sorglig romantisk film och undrar vad det är för fel på mig.

Det blev ju en bra kväll igår. Jag tyckte Popular var en grym låt och jag tyckte Saade var snygg. Precis som det brukar bli lagom till det är dags för final. Allt blir bra. Inte på låtsas utan allt blir faktiskt bra. Det var ju inte slut förrän kl tolv så jag somnade på soffan. Det måste vara det bästa som finns. Utan tandborste och lådor för linser så man kan inte göra något annat än att bara somna. Johanna vann pengarna. Hon tippade flest top 5-rätt.

Det är en hemlig dag idag. Och en regnig. Jag gör planer i mitt huvud och kan inte veta var de bär. Men planerar för fullt ändå. Jag har köpt ägg. Fast jag redan hade massa ägg. Mitt huvud har jag lämnat två hållplatser bort med pendeln. Jag önskar mig koncentrationspiller. Jag är för speedad. Och lite halvt bakis. Den kombinationen är jag inte riktigt med på.

Jag åker ju ofta fel med vagnarna. Tänker på annat och vaknar till när jag ser min station försvinna bakom mig. Det är jobbigt men jag vet att det blir så ibland. Det är okej. Men nu har det blivit värre. Jag har gått av tidigare för första gången. Vagnen stannade inatt, som den gör ibland, och jag hoppar av för säkerhets skull. Men två hållpatser för tidigt. Det går inte så många vagnar som på måndag förmiddag. Så man får bara sätta igång och gå. Fy vad tråkigt det var. Och där började helgens tråkighet. Jag gick hem ganska tidigt just för att jag skulle vara lite pigg idag. Men så vaknar jag nu. Då känns det som att livet inte riktigt är rättvist. Skit får man, hur man än gör.

Men nu! Nu är det tråkiga mellan det roliga slut. Jag ska äta lyxtacos (när man har allt att välja mellan och inget kan ta slut) och se Eurovision. Äta chips och choklad. Dricka bubbel. Allt ska med. Alla ska med. Jag ska ha en boa runt halsen och bara ha det bra. Jag ska heja och strunta i att popular är så in i helvete dålig. Igår sa Saade om sig själv att det man kan se i hans ögon, det är en stjärna. Han är en sån som skulle vilja vara ihop med sig själv om det gick. För de flesta av oss skulle det inte finnas något värre.

Det är morgon. Jag stirrar lite rakt upp, funderar på var jag ska börja någonstans. Jag ska till Johanna och Morten ikväll och heja på saade. För jag tycker det är roligt. Men innan det så är det massa timmar som ska fyllas. Det ska pluggas såklart. Det är shoppingväder. Men ska ta den dagen på måndag så idag blir det måndag och på måndag lördag. Ett vanligt byte. Som är det bästa med att vara student. Men först måste jag se färdigt nyhetsmorgon. Jag älskar nyhetsmorgon. Tom trissen tycker jag är festlig. Eller när en psykolog svarar på frågor från oroliga föräldrar. Det är ett bra inslag. Ganska ofta är det en mormor som ringer. Jätteirriterande.

Det var en mysig kväll hos Magdaldena igår. Precis så som jag vill ha det varje kväll, egentligen. Sitta runt ett runt bord och dricka vin. Och prata. Det är roligt att alla förutfattade menigar som finns om "tjejsnack" stämmer så bra. Att man pratar om sånt som man skojar om att tjejer pratar om. Jag säger att det är ju egentligen ingen som pratar om sånt men så pratar jag alltid om det. Oj vad jag snurrar in mig och då har jag ändå skrivit om tre gånger. Vi har inte kuddkrig i underkläderna bara. Annars stämmer nog alla fördomar rätt bra. Och jag fick träffa Josefine och hennes karl. Vilken bonus. Vi svängde våra lurviga och mådde rätt bra. Man gör ju det på dansgolvet. Bara man inte mår så bra så man blundar. Njuter av sina egena rörelser. Kanske känner att man ser lite sensuell ut. Usch. Såna ser man alltid. Och sensuell ser ingen ut som blundar. Jag använder det ordet för att det är ett så fruktansvärt fult ord men samtidigt så himla roligt.

Och jag har storslagna bostadsplaner. De skapades runt Magdalenas köksbord inatt. Men för att inte förstöra något som inte är verklighet så ska man vara lite försiktig. Jag brukar ropa hej innan bäcken. Det får jag sluta med. Det kanske bara är en dröm. Eller så är det en verklig dröm. Jag vet inte. Jag vill säga att det inte spelar någon roll. Men dagdrömmarna bara växer på hög. Jag har så många drömmar så en kan väl få slå in. En dagdröm som kan få bli min dag.

Det är fredag. Det är den trettonde men utan otur. Det är helg också. Mitt golv håller på att läggas där ute nu. Jag var bara ivägen med mitt trampande. Han sa inte så. Men han sa att jag kunde gå in och fixa om det var något jag behövde fixa. Jag har inget att fixa. Men jag gick in ändå. Så här sitter jag. Låtsasjobbar lite.

Nu får det vara nog. I helgen måste jag köpa en klocka som väcker mig på morgonen. Jag kan inte vakna nervös varje morgon och tro att jag sovit bort halva dagen. Det blir liksom en nervös start på hela dagen.

Jag träffade Rebecca igår. Vi har inte sett varandra sen vi kastade våra vita mössor i luften. Det börjar ju bli ett tag sen. Men vad bra det blev. Det var lite blinddejtkänsla. Tror jag. Jag har aldrig varit på en sån. Det är kanske mer nervöst. Nu har vi ju känt varandra en gång. Sen har det hänt lite på vägen. Men jag är väl mig ganska lik. Jag tänker på lite samma sätt. Men inte med lika många toppar och dalar. Jag har blivit mer jämn. Bra? Vi pratade om det. Det är inte bara kul. Jag kan sakna att bli upprörd så jag inte vet var jag ska ta vägen. Att vara så arg på något så jag kokar. Nu puttrar jag till ibland. Men sen blir jag lat. Jag vill inte bli lat. Idag ska jag rösta. Oj vilket engagemang.

Jag har suttit på pedagogen och läst idag. På biblioteket möttes vi av en skylt där de varnde för tjuvar. Väktare smög omkring. Och ur högtalare påmindes vi om att aldrig lämna något utan tillsyn. Jag vill tro att det är jag som satt igång detta. Jag tänker att jag genom min virrigehet hjälper folk att inte bli bestulna i framtiden. Vad bra. Ikväll ska jag till Pustervik, kanske någon annanstans. Det skulle vara fint att bo där borta också. Det är ju där jag är. När jag inte är här.

Ikväll sjunger Saade i eurovision. Och jag är en kappvändare. Förra året när han var med trodde jag det var ett skämt. Jag tyckte han var så ubertöntig och skämdes. Jag håller aldrig kudden framför ansiktet men då var det pinsamt. Men i år. Satan. Vilken charmig kille va.

Obduktionsfilmen var från 94. Men organen är ju dom samma. Jag åt en kabanos med bröd på grillen på linné innan. Nja. Kanske inte så genomtänkt. Men filmen var bra. Eller bra? Informerande? Jo. Det är svårt att se att det är en människa när bröst- och bukorganen ligger på ett bord. När han pratar om den avlidne och så ser man inget som liknar en människa. Var är han egentligen, han ligger ju där men är ändå inte där. Det blir så vetenskapligt. Han pekade på en plutt i hjärnan och sa att här menar vissa att själen sitter. Ungefär. Man kan väl inte ta ut själen och skicka till lab? Jag är kanske för romantiskt lagd för denna utbildning. Jag vill tro att hjärtat slår för den man älskar. Egentligen vill jag ju inte höra talas om sinusknutor och förmakskontraktioner som håller igång oss. Hypofyser som krånglar och gör oss ledsna.

Han skar bort skallens hud sen, jag har sett det på face off med Travolta och Nicolas Cage så jag visste hur det såg ut och det såg ut så. Sågade upp skallen. La hjärnan på ett bord. Det var inte äckligt utan kändes mer sorgligt. Tänk vad många tankar den tänkt och så ligger den bara där. Alldeles ensam och blottad. Han visade hjärnbarken och jag tänkte på vad många hemlisar som legat och grott där (den fysiologiska biten glömde jag bort). Var tar dom vägen när man dör. Men dom finns kanske inte kvar om man inte delat dom med någon. Man blir ju bara en kropp när det som gör oss fina försvinner. Allt av värde försvinner iväg någon annanstans. Till de som finns kvar i livet som tänker på en. Dom får nog lite. Lite minnen. Och är det minnen man blir när man dör så känns det ganska bra med. Ett fint minne vill jag bli. För någon, gärna för många. Åh gud låt mig inte dö sist.

 

..jag trodde det jobbigaste i filmen skulle vara "slaffset". Men det bara är. Det värsta är fötterna som sticker ut under lakanen. Med en lapp på tån som säger vem det är. Jag tycker det är vidrigt. Hemskt. Sorgligt. Det ser så ledsamt ut. Ensamma fötter. Gud jag börjar nästan grina bara jag tänker på att få en lapp på tån. Det kanske jag kommer ha en dag! Åh gud låt mig och alla jag känner dö av uppenbar dödsorsak. Jag donerar gärna organ. Till forskning också. Men jag vill inte att min hjärna disikeras. Alla tankar jag haft får inte sippra ut. Jag försöker inte vara rolig. Min hjärna är min. Mitt hjärta också. Det har ändå inga kammrar och sånt. Mitt hjärta slår ju för dom jag älskar. Det har aldrig slått för mig. Men jag antar att det har nåt finger med i cirkulationen också.

Min balkong ska få fint golv imorgon. Men den är underbar redan nu. Klockan är nio och solen har inte gått ner. Jag älskar varje sekund. Jag bara sitter här och tänker, kanske lite på att jag borde läsa om njurarna, men inte så mycket. Jag tar lite ledigt nu. Jag har det ju så bra här. I min pyjamas på min balkong.

Jag skulle bara hämta lite vatten. När jag kommer tillbaka står biblotikarien med min dator i högsta hugg. Hon har din dator säger Johanna, du kan ta den nu. ? Jaha. Det är min dator säger jag till henne. Och hon blir nästan arg på mig. Hur kunde jag låta den vara där. Det hade varit en snubbe framme och försökt sno åt sig den. Biblotikarien var vassare och hann före. Han sa att det var hans kompis dator så hon kunde ge den till honom nu. Men hon fattade. Hon har sett dom förrut. Tjuvar på ett bibliotek! Jag trodde bara det var vi töntar som hänger där. Jag tittade frågande på Johanna var hon var när detta hände. Hon visste inte. Jag är kanske lite dum. Men ska man bära med sig sin dator in på toa? Skitjobbigt. Jag är en virrepanna. Jag vet det. Men tack vare redigt folk runt mig så klarar jag mig bra. Värre blir det för mina framtida patienter. Jag kan iallafall latin. Sen får vi se om dom känner sig trygga med det.

När man känner en lukt så minns man ju direkt om man har ett minne med den lukten. Man kopplar bättre än om det handlar om smak eller syn. Ofta är det kul. Man känner doften av t-banan och vips så bor man i Stockholm igen. Jag har mest bra minnen. Det andra glömmer jag bort. Eller förträngt inser jag nu. För nu bubblar det upp. Både det ena och det andra. Vad ska man göra med det? Man hade det ju så bra innan. Varför måste eländet söka upp en igen.

Jag har trott att jag har haft en ovanlig talang att minnas bara bra saker av skiten. Nu kommer skiten tillbaka, lite mer ofiltrerad och det gör mig så arg. Jag har inte tid. Jag bryr mig inte om det förflutna. Jag gör ju inte det, men ändå kan man bli arg. Eller ledsen. Jag hade en vilopuls på 100 idag. Det händer ibland. Som om någon vill att jag ska komma ihåg hur det är att ha en ångestattack. Jag vill inte veta. Jag har ju glömt. Jag ska väl inte behöva uppleva det igen. Jag skriver för jag undrar vad det finns för logik och tänker att kanske jag kommer på nåt ju mer jag skriver. Ibland kommer jag på, inser vilket flum jag skrivit och suddat. Då har liksom skrivandet haft sitt syfte.

Jag vet hur det är att vara ledsen. Jag tror det är därför jag är så glad idag. Jag skrattar åt vardagligt trams som förrut gick mig obemärkt förbi. Det blir ju en helt ny värld. Jag satt med Josefine och filosoferade. Jag sa att jag skulle hatat mig själv om jag sett mig nu. Äcklats lite åt den glada, dumme saten som inget fattar. Inget förstår om hur världen egentligen ser ut. Inte reagerar mer på samhällets orättvisa mer än att rösta rött. Det kanske stämmer lite. Kanske har jag blivit lite svennebanan som flyter med. Kanske ska jag göra lite mer för andra. Jo det ska jag nog. Men att inte se svart i allt utan se hur husen blir guld i solen är ett helt nytt tankesätt som passar mig så mycket bättre. Och dessutom behöver man köpa sig ett par snygga solglasögon då.

Det blev ganska fint i håret. Det är ju därför man går dit. Inte för att sitta där. Frisörsnacket har jag alltid upplevt som jobbigt. Jag tycker inte om att gå dit. Dom frågar allt. Och jag glömmer att jag inte behöver berätta allt. Men varje gång gör jag det. Men igår, igår var det kul. Jag glömde igen att man får vara en hemlis och pratade om var jag bott, varför jag flyttat dit, pojkvänner osv men det var ju trevligt. Jag kände lite skitsamma. Det är lite kul att prata med folk man inte känner för dom känner ingen man känner. Vi pratade mycket frisyrer också. Hon sa att alla brudar är rätt trista nu och bara vill sätta upp det lite halvt med lite lockar som hänger. Jag ska gå till henne om jag får gifta mig någongång. För hon gillade 50-tals frissar. Jag gillar också det.

Annars är det okej. Jag orkar inte riktigt med resten nu. Men klart jag ska orka. Jag vill ju bara ha det lite bra. Jag blir ledsen när jag ser människor som inte har det bra. Och inte bryter mönstret eftersom de har allt som anses som bra och därför tror att allt bara kan bli sämre om mönstret bryts. Jag hade det bra. Blev utan det och började om med allt. Och då insåg jag att det alltid kan bli bättre. Ledsamheten man känner över att gråta när allt egentligen borde vara så bra. Fan för den gråten.

Jag tar ledigt idag. Men jag fick inte sovmorgon ändå. Tio skulle klockan ringa men jag vaknade i panik runt 7 och tänkte att jag missat min frisörtid. Jag knallade upp. För att gå och lägga mig igen. Vakna nån halvtimme senare, och höll på så tills jag kunde gå upp på riktigt. Jag ska klippa mig och piffa upp färgen lite. Det är en bra dag för sen ska jag på kalas. Svänga mitt hår på dansgolvet. Eller så. Nu tog hjärnan paus. Ha en fin dag ni. Nu ska jag läsa skvaller i tre timmar.

Benda Bilili på hagabion. Jag undrar varför jag inte jämt hänger där. Efter mammas Kongotripp så har hon inte tagit av sig kongoglajorna så idag drog hon med mig på bio. Ett gäng sköna lirare (världens top 3 töntigaste uttryck men så passande här) som lever och spelar ihop på gatorna i Kongo kinshasa. De är på olika sätt funktionshindrade men dansar bättre än de flesta stela satar på avenyn. De har ett jävla driv som man bara önskade man kunde få sig en sipp av. Ungarna drack champagne ur petflaska och spelade arslet av publiken. Gubbarna hoppade ur sina rullstolar och svängde loss. Det var en grym stämning med en sorgsenhet i botten. Man kan ju inte bara bli glad. När dom pratar om "det underbara Europa" som en oppnåelig plats dit alla inte får åka. Att säga sånt är livet när allt man äger brinner upp tyder på att det inte är det värsta som hänt i deras liv. Och jag och mina älskade plåtburkar. Eller en jävla pepparkvarn. Tönt.

Ta en titt, och ta dig till Hagabion. Och ät innan, för satan vad god mat dom har också.
http://www.youtube.com/watch?v=qJX2GdYr054

Det är mysigt väder. Åskmoln på långt håll men varmt där man står. Jag räknade fel på en timme dag. Skrev och frågade min grupp om vi skulle ses en stund innan redovisningen för att vara redig och dubbelkolla. Om tio minuter skulle vi ses. Och min redighet försvann. Det tar inte tio minuter till linné. Jag tänkte ju sitta på min balkong nu. Spana lite. Jag skulle vilja bo över ett torg och sitta där och glo på folk. Eller Redbergsplatsen. Det är nog troligt också.

Jag får inte blunda nu. Då kommer jag slockna. Jag kanske ska gå ut i regnet ändå

Konstig dag. Vaknade för att se en snöstorm. Trist. Men jag åkte ändå och lyssnade på Brittan när hon pratade blodkärl och lymfa i tre timmar fast att det blev en dum morgonstart. Sådär kul. Sen kunde vi plötsligt sätta oss på en uteservering. Lite kallt kanske men mitt huvud är kockopeng så jag behövde det. Poff, kom det hagel så vi fick gå in. Vad håller på att hända? Är det en ny istid? Ska vi behöva fly landet? Hotar vädret vår existens? Ska JAG få vara med i en äkta verklig äventyrsfilm? Ska jag behöva gömma mig på en gammal skola för att överleva, schillerska då eller var ska man ta vägen? Spännande är det iallafall. Nu ska jag dricka oboy och äta polarmacka med smör. Top 5 i godhet. Och man blir ju så snygg på köpet!

Jag önskar jag kunde ha skrivit lite mer dagbok. Man minns så lite. Och jag minns ändå ganska mycket. Men ändå är det så lite. Jag pratade med Emelie om alla konstiga perioder man haft. Av olika saker. Och man kan inte minnas om det rör sig om tre veckor eller 2 år. Och då är det ändå sitt eget liv. Så himla dumt. Jag hittade en dagbok i nån flytt. Och jag läste och det var så tråkigt. Jag hade skrivit så att någon skulle kunna tjuvläsa den utan att bli arg. Så himla onödig dagbok. Det stod inte ett skit. Det stod att det var sol ute. Att allt var bra. Kanske var det lite mycket i skolan. Vädret var väl det sista jag tänkte på. Jag skrev riktiga papper ibland. Men dom brände jag. Så himla tråkigt.

Idag var det hjärt- lungräddning. Jag fick hemskt ont i handen. I två minuter orkade jag. Sen bestämde jag att min dockas hjärta började slå igen. Det fick vara nog. I verkligheten kan jag ju inte klaga över att jag får ont i handen men när det är på låtsas får man tycka det. Men två minuter. Det var ju riktigt fjuttigt. Jag är lite blockad i huvudet nu. Den är inte riktigt återhämtad efter tenta eller kalas jag vet inte vad. Men imorgon. Imorgon är jag nog med.

Netto igen. I säffle. Jag har så tråkigt. Jag har inget att göra. Jag åker buss. I massa timmar. Och jag glömde mina hörlurar. Dumt. Jag mår lite illa. Kanske inte ska skriva då. Helgen får 10 poäng. Så himla fint. Mathilda kom från stockholm och jag från göteborg men är man i karlstad måste man ju shoppa. mocka nitar och leopard beskriver mig och mathilda ganska bra. Egentligen inte alls. Men så blev det. Mamma kommer säga "kul maskeradskor". Jag kommer tycka hon är fånig. Och sen kommer vi kanske acceptera att jag är en ungdom och hon är en vuxen. Därför får hon tycka att jag ser ut som en trasa. Eller transa. Jag tror en transa skulle gilla mina skor. Köpte en klänning också. Och med en jeansjacka till det och en hög tofs med fläta såg jag ut som en tjej från bevvan. En 90-talsdiva. Och det kändes så bra. Så det blev som det alltid blir. Packar väskan full men köper ändå nytt och lånar eftersom sina egna kläder är de tråkigaste som finns.