eh.
När man känner en lukt så minns man ju direkt om man har ett minne med den lukten. Man kopplar bättre än om det handlar om smak eller syn. Ofta är det kul. Man känner doften av t-banan och vips så bor man i Stockholm igen. Jag har mest bra minnen. Det andra glömmer jag bort. Eller förträngt inser jag nu. För nu bubblar det upp. Både det ena och det andra. Vad ska man göra med det? Man hade det ju så bra innan. Varför måste eländet söka upp en igen.
Jag har trott att jag har haft en ovanlig talang att minnas bara bra saker av skiten. Nu kommer skiten tillbaka, lite mer ofiltrerad och det gör mig så arg. Jag har inte tid. Jag bryr mig inte om det förflutna. Jag gör ju inte det, men ändå kan man bli arg. Eller ledsen. Jag hade en vilopuls på 100 idag. Det händer ibland. Som om någon vill att jag ska komma ihåg hur det är att ha en ångestattack. Jag vill inte veta. Jag har ju glömt. Jag ska väl inte behöva uppleva det igen. Jag skriver för jag undrar vad det finns för logik och tänker att kanske jag kommer på nåt ju mer jag skriver. Ibland kommer jag på, inser vilket flum jag skrivit och suddat. Då har liksom skrivandet haft sitt syfte.
Jag vet hur det är att vara ledsen. Jag tror det är därför jag är så glad idag. Jag skrattar åt vardagligt trams som förrut gick mig obemärkt förbi. Det blir ju en helt ny värld. Jag satt med Josefine och filosoferade. Jag sa att jag skulle hatat mig själv om jag sett mig nu. Äcklats lite åt den glada, dumme saten som inget fattar. Inget förstår om hur världen egentligen ser ut. Inte reagerar mer på samhällets orättvisa mer än att rösta rött. Det kanske stämmer lite. Kanske har jag blivit lite svennebanan som flyter med. Kanske ska jag göra lite mer för andra. Jo det ska jag nog. Men att inte se svart i allt utan se hur husen blir guld i solen är ett helt nytt tankesätt som passar mig så mycket bättre. Och dessutom behöver man köpa sig ett par snygga solglasögon då.
Jag har trott att jag har haft en ovanlig talang att minnas bara bra saker av skiten. Nu kommer skiten tillbaka, lite mer ofiltrerad och det gör mig så arg. Jag har inte tid. Jag bryr mig inte om det förflutna. Jag gör ju inte det, men ändå kan man bli arg. Eller ledsen. Jag hade en vilopuls på 100 idag. Det händer ibland. Som om någon vill att jag ska komma ihåg hur det är att ha en ångestattack. Jag vill inte veta. Jag har ju glömt. Jag ska väl inte behöva uppleva det igen. Jag skriver för jag undrar vad det finns för logik och tänker att kanske jag kommer på nåt ju mer jag skriver. Ibland kommer jag på, inser vilket flum jag skrivit och suddat. Då har liksom skrivandet haft sitt syfte.
Jag vet hur det är att vara ledsen. Jag tror det är därför jag är så glad idag. Jag skrattar åt vardagligt trams som förrut gick mig obemärkt förbi. Det blir ju en helt ny värld. Jag satt med Josefine och filosoferade. Jag sa att jag skulle hatat mig själv om jag sett mig nu. Äcklats lite åt den glada, dumme saten som inget fattar. Inget förstår om hur världen egentligen ser ut. Inte reagerar mer på samhällets orättvisa mer än att rösta rött. Det kanske stämmer lite. Kanske har jag blivit lite svennebanan som flyter med. Kanske ska jag göra lite mer för andra. Jo det ska jag nog. Men att inte se svart i allt utan se hur husen blir guld i solen är ett helt nytt tankesätt som passar mig så mycket bättre. Och dessutom behöver man köpa sig ett par snygga solglasögon då.
Kommentarer
Trackback
