emelie sporre

Näst efter tandläkaren så är optikern det värsta av sånadär besök man måste göra ibland. Jag vill vara bra, vill veta om det är meningen att jag ska se siffrorna bättre på den gröna eller den röda sidan. Jag blir nervös vilket gör mig så störd. Jag sa grön, då säger hon är du säker? Så kan hon ju inte fråga. Klart jag inte är säker, jag ändrade mig snabbt till rött och då blev hon nöjd. Jag ser sämre, som vanligt. Man kan tydligen få sämre syn av en liten, liten tablett jag äter också. Då kändes det lite bättre. Då beror det inte enbart på att jag köper billiga internetlincer för 400 kr/året. Men det är konstigt, hos optikern vill jag vara bra, vill inte att hon ska skälla på mig för att jag missköter mig. Men på sjukhuset förra veckan, då pep jag till lite, lite högre än vad jag behövde när hon slog på njurarna. För då ville jag ha den starkaste antibiotikan jag kunde. Jag kan ha sagt att jag ev hade en liten, liten extra åkomma utan symtom för att verkligen, verkligen få det bästa dom hade. Och jag blev ju frisk efter några timmar så jag känner att jag lyckades med mitt besök.

Vi har nu fått upplägget för tentan i januari. 60 diagnoser, precis lagom. Men jag lägger mig inte och dör. Jag har lite saker jag gärna skulle vilja göra innan.