emelie sporre

Söndagen slutade med svullna läppar, ihopkrympta ögon och flammiga kinder. Så som jag ser ut efter en riktig gråtstund. Det var så mysigt hos Maria. Hon hade bakat och fixat och vi såg på film om grottor, krokodiler och vattenfall. Jag var i himlen. Kan inte ha det bättre än så. Men sen kände vi att vi behövde något annat. Vi behövde nog alla gråta lite, av olika anledningar. Då sätter man på "allt för min syster" och så kommer det. Allt sorgligt man varit med om förr, allt sorgligt som finns nu, och alla sorgsamheter som ev kommer komma i framtiden gråter man för. Oh herre vad jag behövde det. Som jag sagt så gråter jag inte längre, även om jag behöver det. Jag trodde inget skulle komma. Men ögonen blev blanka och kranen sattes på. Så där satt vi. Med servetter redo fast det var skönt att känna tårarna på kinden. Och jag kom att tänka på förr, givetvis. När jag var tvungen att se det positiva i tårar och tänkte att jag inte behöver tvätta av sminket, som alla andra. Fast dom också grät när dom kom hem, det visste ju inte jag. Dom hade det lika praktiskt som jag. Så här ligger jag, rengjord i ansiktet, fast kranen i handfatet inte ens varit på. Sov gott!