emelie sporre

Jag tänkte läsa på om i alla fall en av alla diagnoser jag ska kunna. Men så hittade jag Häckners samlade krönikor i min hylla. Och då gick det inte att göra något annat. Jag skulle vilja kunna skriva som honom. När jag tillbringade min tid med att försöka formulera hur jag kände istället för att bara känna så kunde jag läst detta. Då hade jag kanske förstått att mina tankar inte var så jävla originella och börjat leva istället. Jag försöker ta igen det nu och då är det inte så konstigt att jag blir helt slut emellanåt. Vilka dumheter!

Och vilken snygging, nu märkte jag tyvärr att jag spanade in armen först men ser ni!? Vilken härlig ven!