emelie sporre

Det blev den konstigaste redovisningen i mitt mannaminne åtminstonde. Tumörer i alla slag och turen kom till livmodershalscancer. Dom var bra, förklarade rätt så tydligt men ändå fanns det frågetecken i publiken. Det blev en diskussion hur tjejer kan undvika att bli drabbade. Kondom, eventuellt? Men det stannade inte där. Tyvärr, eller.. det var ganska roligt. Vänta med sex så länge du kan! tyckte någon. Akta dig för sperma! sa någon annan. Och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Inte tumörproffesorn heller faktiskt. Men det var fler än jag som tyckte att diskussionen började spåra Vi kan väl säga som så att man får knulla runt hur mycket man vill bara man skyddar sig.
-Ja. Men man behöver ju inte knulla hela världen avslutade den stackars gruppen som hamnade mitt i stormen. Och det låter ju rätt klokt. Och tumörprofessorn blev nöjd.

Sen blev det min tur. Rektumcancer. Jag skulle kunna lindat in orden, men jag var tvungen. Jag hade laddat. Jag skulle komma över min redovisningsprydhet. Och nu tror jag inte jag kan vara med om något värre. Med hög och tydlig röst berättade jag om förändringar man kan se i avföringen (ja, jag sa det ordet). Men sen kom ordet jag hatar mer än allt, anus. Som jag fasat för. Jag visste att jag inte skulle kolla på en viss person i publiken, men ändå, ändå drogs mina ögon till henne och jag sa det. Och jag fnissade såklart. Jag klarade det inte hela vägen. Men jag sa det. Och jag känner mig lite stolt.