emelie sporre

Det är såhär. Jag plågar min omgivning om att jag har tappat min tankeförmåga. Att jag inte kan skriva, inte prata, inte gråta. Och jag står fast vid det. Jag skrev precis en liten text, tänkte att kanske om jag bara börjar, så flyter det. Men jag vill inte skriva Kenttexter. Jag vill inte skriva depp och ledsamhet och oj är det inte lite extra synd om mig idag? Jag tittade rakt fram, såg min stackars blomma i fönstret. Och började skriva om den. Plötsligt var det ett halvt A4, en depptext om en blomma som egentligen var en människa, kan jag tänka med lite fantasi. En riktig skittext. Ett skitnödigt försök till en text med lite känsla. Jag har hakat upp mig nu, jag vet ju det. Men så fort jag sitter tyst, inte har något att säga, så tänker jag att förr, förr skulle jag nog sagt något precis nu. Säkert något jätteroligt. Och så saknar jag det en stund. Tills jag kommer på att mitt gamla jag hade väl inte haft ett jävla skit att säga heller.

Att romantisera dåtiden, det är jag bra på. Men att jag tyckte om dom där ensamma promenaderna i Karlstad förra hösten. Dom där eviga dagarna utan slut. Det där jävla top model som jag såg två gånger om dagen. Att kämpa för någon annan istället för att kämpa för sig själv, för att det är lättare så.
Kommer jag någongång säga att det ändå var en viktig tid. Då får alla slå mig.