emelie sporre

Jag ska säga såhär. Chess var ett marathon i rysningar. Anthem tex. Han sjöng in i min benmärg! Ni vet när någon sjunger och man är inte orolig någongång. Man bara vet. Man får förrysningar när man vet att nu, nu kommer en ton som han kommer sätta som en spik. Och en kör kommer smygande bakifrån och stämmer in! Jag blev så inspirerad. Jag sjöng I know him so well i bilen hem. Jag var tvungen att vänta med att sjunga tills Marcus hade kört ut från parkeringen och det bara kröp i mig. Det var en hemsk väntan. Men sen, sen kom vi ut på den stora vägen och jag kunde dela med mig av mina känslor. Jag skulle nog kunna lova att det var rörande vackert. Och inspirationen bara flödade där i bilen. The time of my life från Dirty Dancing var inte nådig den heller. Jag blir nästan rörd bara av att tänka på det!