emelie sporre

Nu är jag 23 år. Det är verkligen inte särskilt många år. Jag känner mig ganska ung, jobbigt vore det annars. Det är ganska många i min ålder som har åldersnoja, men det kan jag inte relatera till. Jag vill bli äldre. Jag tror allt blir skönare så. Bebis trivdes jag nog ganska bra som. Mycket äta, mycket vila, mycket bada. Tre av de bästa sakerna som finns. Och alla tycker att man är gullig, även om man har valkar på underararmarna och knogarna går inåt.

Tonåring, det absolut värsta. Min tonårsperiod blev lite förskjuten till gymnasiet. På högstadiet fattade jag nog inte att jag hade blivit en sån där ungdom. Jag hade lila manchesterbrallor, klippte håret kort och glömde att kort (lockigt) hår behöver styling! Jag minns seriöst inte att jag någonsin kollade mig i spegeln. Jag kände mig ganska tuff. Jag kunde spela trummor för hela skolan och tänka att alla nog var ganska avundsjuka. Sen kanske det var dags för lite elgitarr på någon konsert och då skulle nog alla tänka att oj vad hon kan. Nu när jag skriver det inser jag att det var ju inte konstigt, tvärtom, att mitt självförtoende sedan gick i botten och jag blev värdelös. Efter denna framgång menar jag.

Gymnasiet då, s u c k. Det är sjukt vad trött man blir av att grina och tänka. Men lite positiv var jag ändå. Jag minns att jag tänkte att jag åtminstonde aldrig behövde tvätta bort mascaran på kvällen haha. I efterhand tycker jag synd om henne. Det är som att det inte riktigt är jag och jag skulle vilja berätta för henne att se det positiva nu, om 6 år får du använda rengöringsmedel för då har du kvar din mascara på kvällen grinolle! Fast antagligen skulle jag, som jag var då, tycka synd om mig nu och hur jag blivit - glad. Dom glada var dumma i huvudet som inte förstod bättre. Herregud!      

Det hände någonting här emellan. Från glad tjockis i rosa tight plysch till en jävligt tuff tjej (?)
                                 

Så. Som 23-åring har jag ändrat åsikter ganska rejält de senaste åren. Back to basic. Tillbaka till livsfilosofin i rosa plysch.

Jag blir inte arg varje gång jag ser någon som är glad
Jag blir inte ledsen varje gång jag tänker på, ja typ vad som helst.
Jag går inte in och lägger mig i garderoben för att jag får ångest i min säng (visserligen bor jag i modell större av en walk in closet så nu blir jag lite tveksam)
Jag får inte ångest särskilt ofta alls
Jag tycker inte om döden

Sådärja, skönt!