emelie sporre

Idag tog jag lite ledigt, jag är lite trött. Men taggad, åh det är så skönt! Vi gjorde pizza idag, en egen! Ugnen är något av det bästa som hänt oss haha. Jag är så glad för den. Vi kan laga mat. Åtminstone lite, den är inte så stor, som en micro ungefär. Men vi gläds åt vårt lilla tillskott.

En sån här tuffing är det. Nu vet vi att man inte behöver göra pizza bara för att det var på bilden, men det tar ju en stund att lära känna den nya.


David sitter och fiskar på datorn så vågorna hörs, haha, vem gör sånt? Tänkte jag tills jag insåg att jag fortfarande spelar MS röj. Vem gör SÅNT? Så töntigt och så får jag ont i huvudet också. En period spelade jag megayatzy med mig själv på datorn, säkert flera timmar varje dag. Jag har lätt att bli besatt av såna fånerier. Jag har lite svårt för dom där avancerade spelen utan gillar mer när man ska kasta pil på ballonger eller lägga färger i ett mönster. Jag inbillar mig att det tränar mina hjärnceller.
På mindre än en vecka har vi sett 24 avsnitt Dexter. Och dom är ca 55 minuter. Det har blivit en stor del av mitt liv, med all rätt. Jag vill att det ska vara för evigt. Okej, jag vet att jag börjar bli besatt, fast detta är inte någon besatthet av fåneri, detta är på riktigt och inget jag skäms för som MS röj. Det går inte att jämföra.

Fastdet är ju ändå väldigt kul..

Mina nya vinterdojor gör att jag vill gå ut. Jag fick dom av mamma när jag var hemma förra veckan. Hon köpte svarta knytdojor. Tuffa, men hon var rödd att hon skulle vilja sparka på saker när hon tog dom på sig. Jag vet inte hur stark lusten har varit till det men hon har låtit bli. Mina känner jag mig inte alls sparksugen i. Jag känner mig bara fin.

Jag läser om åska, ström, biologisk jämvikt och solaktiviteten idag. Det är.. tråkigt. Faktiskt. Det borde vara intressant men jag tror att jag tycker det är tråkigt för att jag inte kan fatta att det är på riktigt. Att solen är en stjärna liksom.. eller ett brinnande eld klot eller vad dom säger. Jag ser bara en sol. Som ibland är synlig och ibland gömmer sig bakom moln. Jag uppdaterar min brevlåda på kurssidan varje minut ungefär för att få svar på min laboration. Det är så rysligt spännande. Jag tycker det fungerar okej att läsa på distans. Men jag känner kanske att jag inte riktigt gör det i det tempot som man ska. Jag tycker det är svårt att läsa och ta in faktan när jag kan jobba på istället. Det negativa blir ju att jag inte minns vad jag läst. Jag ska börja på sista kapitlet nu, det är inte okej. Det skulle varit okej om jag var en snabbläsare, men jag är en långsam läsare vilket betyder att jag inte kan ha läst så mycket. Skit!

Och! Efter att jag bestämde mig för att sluta på universitet har jag inte ångrat mig en enda gång. Jag får fortfarande lite rys när jag tänker på sekunden det gick upp för mig att jag kan sluta, jag är inte dögammal, jag hinner. Det var så himla konstigt, allt gick så snabbt.

Nä, hejdå. Nu ska jag läsa om... RADONGAS! Äntligen!

Jag älskar att bli äldre, det är verkligen en bra sak. Just nu kanske jag inte gillar det där med ålder så mycket eftersom jag fick fnatt på min utbildning och måste börja om. Men om man tar bort just det, så är det bara bra. Det är tydligt att utseendet har stor betydelse för hur man pratar med folk. Tyvärr. Jag minns att jag på slutet av gymnasiet tyckte det var så skönt att man nu såg lite äldre ut och kunde prata lite vanligt med en vuxen. Inte som om man var en människounge. För ser man ut som en unge så känner man någon konstig tvång att också bete sig så. För annars är man lillgammal. Så när utseendet har blivit lite äldre så blir det så mycket lättare att prata. Folk börjar lyssna mer på en och det man säger kan nu plötsligt vara sant och inte bara något skojeri. Detta gäller ju främst prat med främlingar. Familjen och annat folk man känner vet ju lite mer om en, skönt det.

På tal om främlingar så tror dom att dom kan säga och göra vad som helst bara man är ett litet barn. Dom kan prata med en och skoja med en och man ska tycka att allt är kul. Eller är man lite blyg, vilket är ganska naturligt, så kan dom skratta åt en. Dom brukar säga saker också som man inte har någon aning om vad man ska svara på. För det finns liksom inget att svara.

Det kan vara bra också, att man pratar med barn. Bara man inte säger något läskigt. Säger man något bra kan man minnas det för livet. Jag har åtminstone ett sånt främling-pratar-men-vad-ska-jag-säga-nu-minne.
Jag var 7 år och gick till bussen efter skolan. Jag hade på mig en väldigt hög mössa med en ännu högre tofs längst upp. Då möter jag två tjejer som är jättestora, dom går på högstadiet. Väldigt stora alltså. Dom går fram till mig och drar i min fina mössa, böjer sig, tittar på mig och säger åååh så söt! ...? Jaha. Jag var 7 år och tänkte ...vad ska jag säga nu? Jag la antagligen bara mina framtänder på underläppen och tittade försiktigt upp på dom. Sedan gick dom. Och jag fortsatte till bussen. Dom tyckte min mössa var söt, eller om det var jag i min lilla overall, eller något annat. Det spelar ju ingen större roll. Jag minns bara att det var så konstigt, att två tuffa tjejer gick fram till mig! Och jag minns fortfarande precis vad jag hade på mig.

FEM TIMMAR! Jag minns inte när jag var så flitig senast. Nu orkar jag inte mer. Jag fick kommenterar på min lab idag. Jag ska kompletera.. Va? Komplettera min laboration, jag är besviken. Vad kunde jag ha missat? Tydligen så var jag lite vag när jag beskrev vad som hände när jag blandade syra med vatten. Men det är ju inte så att lätt att utförligt förklara när man inte vet vad som hände själv. Och så var det lite annat också. Lab lab lab. Jag kan inte säga det nog mycket. Det är så sjukt otippat att jag skulle hålla på med sånt där igen. Men klarar jag min komplettering så klarar jag labben. Haha. Stört.

Idag har jag istället för kemi läst om kroppa. Levern, vänster förmak, portåder, lungartär, stora kroppspulsådern och blodet. Och såntdär. Lilla och stora kretsloppet. Och jag älskar det. Det är så himla roligt och vill bli proffs. Ett blodsproffs.. vilket leder mig in på..

..DEXTER! Alla är avundsjuka på mig för att jag har allt kvar. Ja, jag är nästan avundsjuk på mig själv. Så känns det.

Vad väntar jag på? Jag glor på Malous efter tio bara för att jag inte vill lyfta mitt arsle från soffan. Jag måste till bibblan och jag vet ju att det kommer bli nice när jag sitter där, men nu känns det.. inte så nice. Det var bra hos Rebecca igår. Jag trodde hon gjorde storkok när vi kom, typ köttgryta (eller inte kött just eftersom hon inte äter kött men typ) fast det var te. För hennes vattenkokare är för ful för att stå framme. Vi kollade bl a på Jonny som vägde 300 kg och hans mage hängde som en påse vid knäväcken. Han hade det nog inte särskilt roligt.

Det är kul när det händer något kul på en söndag, annars gillar jag inte söndagar så mycket. Måndagar är konstigt nog bättre. Nu läser jag visserligen på distans så det där med dagars ordning spelar inte så stor roll, men på måndagen har ändå veckan dragit igång. Nej nog med ordbajset, nu är det som sagt måndag och jag ska skicka in tre redovisningar; en om celldelning, en om genteknik och en om kolhydrater, proteiner och fetter.

Min dag

Bibliotek är så bra. Det är en fröjd att sitta här och skriva. Nu har jag skrivit om celldelningen. En sida blev det och det känns rätt okej med tanke på att jag fortfarande inte har en susning om hur det går till. Jag brukar tänka som så att bara det bli något att lämna in så kan jag ju alltid läsa om det i efterhand. För det är ju bra att känna till profas, metafas, anafas och telofas. Och jag vill ju lära mig, det är bara så svårt. Och så fnissar folk i biblioteket idag, jag hatar fnisseri när jag gör tråkiga saker.

Jag skulle ju använda denna tid till att klara högskoleprovet men naturkunskapen tar över. Den har ju sju deadlines i veckan och det kan man inte smita från. Ska söka sjuksköterska till våren och vill helst av allt komma in på Borås högskola och bo i Göteborg, men då behöver jag hitta ett bo och jag har inget virke. Det kan bli knivigt, jag är trött på att känna att allt ska vara knivigt men det är ju så det kan vara.

Snart ska jag gå härifrån, biblan stänger kl 16 och jag ska äta fiskgratäng, så himla gott. I kväll ska vi promenera upp till Kronparken för en träff med bl a dom här.

Jag sa åt dom att dom skulle se ut som ett coolt band.
Rebecka spelar nog gitarr, men sen känns det lite otydligt.

Igick jag och la mig halv tre och då var jag inte ens ute och jazzade innan. Det hör inte till vanligheten att jag kan vara vaken så länge. Det som hände var att Dexter presenterade sig. Det är vansinne! Han är så bra så jag satt och fånlog hela kvällen och natten och hade så mycket energi så det gick inte att slappna av. Det är en serie alltså. Det var inte en snubbe här som hette Dexter och bara var allmänt kul. Nej en fasansfullt bra serie som jag bara sett en säsong av och har alltså fyra kvar! Gårkvällen var en rysligt bra kväll.

Min idol

Äh! Det blir bara trams om jag skulle försöka förklara vad jag gjort idag. Lägenheten har varit full av massa skålar och muggar med olika grejer i och jag har tagit pH-värden men sen glömt vad det var i just den skålen. Det har varit kaos. Ingen ordning alls. Och så ska det bli en rapport av det där, hahaha. Och så har jag fått utbrott och så spelade liverpool oavgjort så inte mycket tröst kunde jag hämta där. Pust. Nu luktar det ättika och sprit i hela lägenheten, kemist javisst!

Jag försökte hitta en bild där jag såg ut som en kemist, men det var inte så lätt. Sen kom jag på att på den enda bilden som finns på mig om man googlar Emelie Sporre (ja jag finns på internetet!) så ser jag lite kemiaktig ut, eller hur? Det är i en silvergruva i Bolivia och det är väl kemi..

Nu är det iallafall kväll och jag får äntligen se på Dexter igen! Varför har ingen sagt att det var så bra? Det har nästan allt jag gillar i en serie. Fast det kunde ha varit lite mer oväder så som snöstorm eller vansinniga översvämningar, det höjer kvaliten ganska mycket. Ja, day after tomorrow och into the wild är favoriter. För att inte tala om Grizzly man, wow alltså där har vi dramatik. Inget kommer ju någonsin överträffa lost men det kräver jag inte heller. Där har vi naturen som jag saknar i mycket annat. Har ni sett miniserien Sherlock, tre avsnitt á 1½ timme? Gört!!

Åh, jag och David får vår ugn nästa vecka, vi är så lyckliga! Vi vågar nästan inte prata om allt vi ska göra då för då kanske det händer något så den inte kommer. Ungefär som när man väntar barn kan jag tänka mig. Man vill inte köpa bakpulver ifall.. men jag kunde inte bärja mig. Jag tycker vi är ganska bra på att bli lyckliga för smått. Vi har ju tex ica två meter från vår dörr så det blir inte så ofta man tar påse eftersom vi inte handlar mer än två saker varje gång. Vi har bara haft små systembolagetpåsar och gina tricotpåsar som är helt värdelösa. Men! Idag när jag skulle slänga nåt gammalt äckligt, vad ser jag inte då? Jo, en fin stor rödvit matkasse som är vikt runt kanterna på soptunnan så inget äckel kan hamna utanför! Va, vad säger man?

Idag älskar jag hösten. Jag har kommit på att det är ju mörkret jag tycker kan vara jobbigt. Är det bara ljust så får det gärna vara mulet och regna. Det har regnat hela dagen men slutade nu på kvällen så jag gick ut och gick och alla man möter ler och jag ler och det är som att man byter tankar som att stackars alla som sitter inne detta när det är så härligt! Ungefär. Oftast är ju jag den som dom tycker synd om, men när jag är inne så tycker jag synd om alla som håller på och står i utomhus, varför inte koppla av liksom?

En dag på biblioteket idag också. Men jag fick inget bord så jag fick sitta i en fåtölj med datorn i knät, fast jag är ganska van att jobba så. Tänk när man kan ha ett skrivbord och jobba vid, lyx! Eller kök, dubbellyx. Jag har tjatat om ett kök länge nu. Och David är den snällaste man kan tänka sig. Det där som skulle göra hösten lite bättre var en ugn! Han har köpt en ugn! Det bästa som kunde hända. Nu ska vi äta lasagne och paj. Och scones. Varje dag, minst. På kronoparken bakade vi scones nästan varje morgon. Men nu är det bara knäckebröd och jag har saknat varm frukost.

Jag vill inte vara student längre. Jag vet att det är konstigt eftersom jag planerar för tre nya studieår, men jag vill bli stor nu. Och jag är trött på att gå överallt. Och inte kunna handla mat mer än för dagen. Idag fick jag gå och leta efter en mack. Dom brukar ju inte direkt ligga i city. Jag behövde k-sprit och jag hittade en preem. Jag förberedde min labb idag. Klarar jag den ska jag göra något snällt för mig själv. Hade jag läst denna kurs på gymnasiet hade det inte varit några problem att få godkänt. Hög närvaro och några goda försök att förstå sig på det här tramset. Det räcker inte nu. Nu måste jag förstå mig på det och jag kunde på riktigt inte ens förstå anvisningarna för labben. Men jag har ett mål, lite längre fram, och det är det och endast det som motiverar mig.

Jag längtar efter att få plugga viktigheter och sånt som jag bryr mig om. Jag vill göra något vettigt och jag menar absolut inte att det är ovettigt det jag har läst nu, men jag skulle inte kunna göra något bra av det och därför var jag tvungen att sluta. Jag skulle inte kunna motivera mig själv och då går det inte. Jag måste känna att det jag gör är meningsfullt annars kan det vara. Och igen, ja jag vill förtydliga, jag tycker inte andra yrken är sämre, men man måste brinna för det man gör för att det ska vara värt det. Åtminstonde i början. Fast mamma verkar brinna ganska mycket på hennes jobb fortfarande. I alla fall en fin glöd. Det kanske inte är bra för hennes ego men chefen sa att hon var bäst, ja han sa faktiskt så. Och det tror jag hon är. Och jag blev så imponerad av alla jag träffade på. Jag kände mig så fin i min lila badmössa och gröna kläder och kan inte vänta tills dom är mina!

Imorgon fyller Pappi år. Ja alltså inte Pappi som i Mammis lillebror utan min pappa. Det är synd att jag inte kan fira farsan men han fick sig lite firning förra helgen och paket och allt. Jag önskar alla kunde få fylla år två gånger varje år. Eller att man firade halvårsdagar om det är enklare. Det är så kul att köpa presenter och jag kommer på så mycket jag vill köpa så jag skulle nog inte ha några problem med om man fick fylla år tre gånger heller. Men snart är det jul, mohahha! Härligt! Adventspresenter, luciapresenter, julklappar, nyårsklappar.. Eller?

Jag kanske kommer flytta från Karlstad nästa år och det är ju jättekonstigt. Det är en väldigt bra stad på alla vis. Den finaste man kan tänka sig. Jag har verkligen trivts här och det har hänt så mycket med en själv åren jag bott här. Det gör ju det. Det händer ganska mycket inom en som man inte förstår förrän man tittar tillbaka. Jag satt och glodde på kort och man ser på sig själv och tänker lilla vän haha. Det är kul och sorgligt. Livet är så. Jag tänker för mycket det vet jag, men jag tror alltid jag kommer göra det, man får gilla läget. Men kanske hitta ett bättre sätt att tänka än jag hittills haft. Här är lite Karlstadbilder.

Vi höll i en sittning och blev utbuade. Det var fasansfullt, men det var nog det värsta som hände, sen har det för det mesta varit kul.


Jag och David på finsittning. Och jag var brun i håret.



Tjejkalas.


Och slutligen Dexter. Va? 5 säsonger och jag har sett fyra avsnitt!!! Bra situation. Det är en konstig serie. På en timme skrattar jag flera gånger, jag blir rädd och jag blundar och det är spännande och alltså helt vansinnigt bra.

Vilken underbar årstid det är nu, man bara måste älskart. Jag gick ut och promenerade längs vattnet nu ikväll och det var lite kyligt, friskt och alldeles fantastiskt. Hösten ger lugn. Eller depression, men just nu känner jag att lugnet är lite starkare. Imorgon blir det biblioteket igen, jag har hittat ett tyst rum som är tyst. Det låter ju självklart, men det finns en tyst våning på universitetet som är... inte så tyst. Alla viskar för att det inte ska låta och finns det något värre än viskningar när man försöker tänka på molekyler? För övrigt var det kul att plugga idag, inte just precis det jag läste kanske men att läsa och svara på frågor och skicka in och jobba undan. I helgen ska jag labba ha ha. Vilket skämt.

Och jag tror att jag ska få något om några dagar. David har "fixat" något som ska göra min höst bättre! Jag sa att den redan var bra, men då var det redan "fixat". Det kan vara en tesil, eller något annat. Jag har fått så många gåvor denna höst så jag tror att han fått gåvosjukan eller nåt. Men det är en bra sjuka för jag älskar gåvor, alla sorter.

Jag åker tåg. Det är femtio minuter försenat. Men jag har musik i öronen och dator några minuter till. Jag har varit hos mamma och pappa för jag var tvungen att åka dit. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv och tänkte att Synneröd blir bra att vara i ett tag. Synneröd är bäst. Jag har vilat och badat och bakat och ätit och sovit och gråtit och handlat och skrapat triss och firat födelsedag och gått och skrattat och haft det väldigt bra.

Jag har lite smått försökt förklara och sätta ord på hur jag känner efter all turbulens men det låter så flummigt så jag vill inte. Det blir skämmigt liksom, men lite kort så känns det som en jättetung tyngd har lämnat mig och jag känner mig så lugn och bekväm i mig själv. Skitskumt. Jättekonstigt känns det, för jag har alltid haft mer eller mindre trassel i mitt huvud och klump i magen inför mycket men det finns inte nu. Nu har jag ju visserligen varit ledsen men inte med samma djup för det har samtidigt funnits en enorm lättnad över att jag känner mig så säker. Alltså förlåt alla klyshor, på riktigt, det är pinsamt så jag hoppas jag unvikit några. Det går bara inte att beskriva hur glad jag är att få känna mig bekväm i mig själv. Att inte tycka om sig själv är så hemskt och när allt i en strävar åt olika håll gör det så ont så man vill krypa ur kroppen. Det blir som ett fängelse och nej! min kropp kanske inte har förvandlats till mitt tempel hahaha men ett litet torp iallafall och det får duga.

och lite konkreta saker
Jag har börjat läsa natur b nu, idag. Inte för att jag vill eller bryr mig särskilt mycket utan för att jag måste. Alltså, molekyler? Vad ska jag med er till, ursäkta men jag vill inte veta hur många elektroner ni pyntar er med eller om ni kokar vid -5 grader, förlåt med jag vill inte veta. Men nu måste jag veta för jag ska skriva några diagnoser och redovisningar varje vecka och skicka till en Renate. Jag ska även göra labbar hemma (hemma!!??) hahaha va? På rikktigt vill dom att jag ska göra labbar hemma. Jag kan inte säga det nog många gånger. Jag kunde ju inte ens göra dom tillsammans med andra och lärare i samma klassrum. Men jag ska bli sjuksköterska så det är bara något som jag ska igenom. Jag vet äntligen precis vad jag vill och jag har aldrig känt mig såhär motiverad. Jag var med mamma på jobbet häromdagen. Jag fick ha snygga gröna kläder och tuff lila badmössa. Hon är ju narkossköterska så jag kände att nu vill jag faktiskt vara med och se en mage eller en hjärna eller vad dom kan tänkas operera. Jag hade otur. Det var varken mage eller hjärna utan bara en ynka kroppsdel som skulle tas bort och det orkade jag inte vänta på. Jag tog fikarast istället och drack varm pulverchoklad ur maskinen och kände mig som en äkta sjuksköterska. Det var kul att känna så och jag kände att mitt liv kan bli rätt bra.

Nej inte nu, Sd orkar jag inte skriva om. Jimmy ser tyvärr proper ut och vet precis hur han ska prata för att unvika allt han står för. Det faktum att hans parti består av ett gäng idiotiska nazister tycker han är helt ointressant. Han pratar som att de är dom det är synd om eftersom ingen vill arbeta med dom. Det är bara så tragiskt och ledsamt.

Man borde vara lite aktiv alltså. Man borde borde för det känns skit att det blivit såhär och jag har inte gjort mer än att rösta. Men jag funderade inte jättemycket på detta innan faktiskt, och nu är jag arg. Jag blir så frustrerad och jag känner mig hopplöst oviktig i allt som händer nu. Jag blir ledsen att så mååånga blå tycker rödgröna är parasiter, vilket uttryck.. Hur många vill leva på bidrag eller vara beroende? Och att Mona inte skulle kunna styra Sverige? Det är ju röda som har byggt upp hela Sverige, faktiskt, och skulle de inte klara det nu?? Och allt snack om Mona Mona Mona. Visst, tyck inte om henne, men vad spelar det för roll, det är väl politiken man röstar på inte en enda jävla individ. Men det verkar ju vara så man tänkt i detta val. Den trevliga Fredrik tror jag har fiskat in många och hans politik har inte gått fram.

Politiken handlar mer och mer om framtoning och allt ska vara så klatchigt och direkt och man ska inte behöva anstränga sig något för att välja. Det handlar mer och mer om hur man väljer att framställa sitt parti och inte vad man konkret gör. Varenda bloggerska propsar på blått och visst har blått känts lite trendigare och mer "moderna". De kanske har varit vassare i debatter, men hur trendigt och vasst behöver politik vara? Det viktigaste är kanske (men det är bara vad jag tycker) hur verkligheten ser ut. Visst har det varit en del gråta-ut-i-pressen-historier men det är ju för att de faktiskt finns en del sådana. Det finns ju många människor som inte kunnat vara hemma den tid de behövt vara sjukskrivna för att sjukersättningen inte räcker för dem. Det kan inte vara så jävla kul men vissa har ju lite svårt för att sätta sig in i andra människors situationer.

Klart att det verkar som att det går bra för Sverige nu när man tar från vård och omsorg och satsar på företag som kan gå med vinst och resultat redovisas. Och kan Maud sluta jobb jag blir bara arg. Hennes stora frågor inom jobbpolitik gynnar främst entrepenörer och de flesta av alla ungdomar drömmer inte om att starta egna företag. Maud berättade att hon minsann blivit tackad av en egenföretagare som nu kunnat anställa en person och nu kunnat skaffat hushållsnära tjänster. ....va?? När blev det något att sträva mot? Hur kan det vara något att skryta med? Klart blå är bättre för många, men så fort det inte riktigt går som på räls då är det fan inget att ha.

Jag kan inte ens komma på något att skriva. Jag gör ingenting, fast jag borde göra allt. Jag orkade inte gå runt i mitt rum i Karlstad och hoppades att inspirationen skulle ligga i Ytterby. Det vet jag inte direkt om den gjorde. Jag har som sagt sagt (sagt sagt sagt) hejdå till Karlstad som pluggstad. Jag vill inte bli informatör. Nej, det var bara något jag trodde på litegrann fast aldrig riktigt hundra. Det går ju inte att ljuga för sig själv. Det vet ju alla fast jag trodde jag kunde.

Så nej, jag vill bli sjuksköterska, såklart. Det är ju mitt drömjobb, det verkar jättekul och jag kan inte tänka mig något bättre. Jaha, det var ju bra att jag kom på det men samtidigt varför inte för tre år sedan. Men vad ska man göra, jag ville ju inte då, var inte motiverad då, men nu vet jag. Men jag var inte så pluggmotiverad på gymnasiet heller vilket ledde till att jag gick på svarta gymnasiet Schillerska där det rätta var att må dåligt. Upplyftande. Eller hur. Jag läste såklart inte natur b vilket jag måste ta tag i nu. Molekyler och elektroner kan ju ta död på vem som helst och jag vet inte hur mycket motståndskraft jag har. Men jag vill verkligen läsa. Jag kommer väl ha nån halv miljon i skuld men det gör mig inget. Det viktigaste är att jag får ett jobb över huvudtaget och ett mer permantent hem som jag kan få tapetsera i och spika på utan att tänka på konsekvenserna. Då skulle jag må så bra.

Igår fyllde min mamma år. En bra dag blev det, mycket tack vare att Lisbet och Staffan överaskade med sitt gyllene sällskap. Det är alltid alltid kul när dom kommer på besök. Eller när man åker till dom. Dom är bara väldigt bra helt helt enkelt. Gyllene människor. Jag gjorde tre rätter som sig bör på en födelsedag och mina gåvor var en stelton termoskanna och ett pangfyllt fotoalbum. Succé båda två skulle jag vilja påstå. Sedan knackade Morgan och Karin överaskande på dörren och jag som inte hade gjort någon efterrätt till dom fick skämmas som en hund. Dom är också ett väldigt bra par. Väldigt rara och med bra minne. Dom är såna som minns vad man har sagt. Och frågar gör dom också. Det är ganska så ovanligt. De flesta bara pratar och pratar och man känner sig som Emelie Örat Sporre. Jag är gärna ett öra, jag gillar att lyssna på andra. Men jag behöver ju vara en mun också. Det behöver alla. Men jag kanske ser ut som ett öra. Och då kan jag ju inte klandra någon.

Imorgon kommer Emelie hit. Vi ska laga oss ett mål mat. Först tänkte jag paj. Det är ju gott. Sedan kom jag på att senast jag var hos Emelie åt vi upp en hel jättepaj när vi varit ute och jazzat. Vi smälte smör som vi la popcornen i och kände att vi lever faktsikt bara en gång. Då får man. Herregud.

Nu kommer Johanna och Morten. Kalas i dagarna två, för kalas är det roligaste man kan vara på. Om man inte är sur. Jag ska försöka vara glad.

Idag har jag röstat. Det var kul och mycket lättare än jag mindes det. Det är ofta jag får för mig att saker är svårare än de är. Jag var så nervös att lappen skulle hamna åt fel håll eller att jag skulle lägga fel lapp i fel kuvert eller något sånt. Men det går ju knappt att göra fel. Det skulle vara om man röstade på fel parti då.
Den här ska jag ha, sa jag högt, för jag orkar inte vara hemlig och ta en lapp av varje sort. Då blandar man ju bara ihop dom i det lilla båset. Eh, är du säker? frågade David och spanade på min lapp. Suck, där står jag med Sverigedemokraternas lapp och ser nöjd ut över att jag valde så snabbt. Skämmigt! Nej självklart skulle jag inte rösta på dom töntarna men nu råkar det vara så att Sossarna och sd stavar lite lika och jag var som sagt nervös och ville snabbt få det gjort.

Det tog såklart en väldans tid. Jag skulle bara rösta i riksdagsvalet hade jag bestämt men sen sa killen i röstlokalen så tar du tre kuvert där borta och lämnar till oss. Jag glömde att man kunde rösta blankt så jag gick lite på känsla i de två andra valen. Jag vet, så kanske man inte får göra men det kändes så tråkigt att bara rösta i ett val när det fanns så många fler. Hur ofta får man rösta liksom? Och jag ville helt enkelt vara lite schysst mot några fler partier. Okej, man ska inte skoja om sånt här. Glöm det ni läst så börjar vi om. Äsh skitsamma, det var ungefär så det gick till.

Varför Monis? Förra gången röstade jag för miljön. Det kändes tryggt liksom. Denna gång funderade jag vänster. Men så kände jag ändå att nej, Monis behöver mig nu. Hon tar ju givetsvis med sig vänstern också och rött måste det ju bli (fast blått är en snyggare färg och alliansen ser modernare ut och dom lyckas så väldigt mycket bättre med sin marknadsföring också suck).

Mona i tuff frisyr. Och ser man inte en liten glimt i ögat?                                  

Snart åker jag hem till Mammi och Pappi. Det är kul att jag haft ett syskonpar som dagisbarn som hette så. Det är verkligen jättekonstiga namn, förlåt men det är det. Pappi var jätteduktig på att dansa och göra coola moves. Han svängde höfterna i en cirkel samtidigt som han gjorde grimascher. Han ville aldrig sitta still på våra samlingar heller så ibland fick jag gå ut med honom så han fick dansa av sig. Synd för jag gillade samlingarna. Då fick man sitta still och ha ett litet barn i knät och två på ryggen. Eller sagostunden efter maten, den var också bra. Det var mest då man kunde hänga med killarna. Annars var dom ofta på vift i kojor eller springtävlingar och det orkade jag inte medverka på så ofta. Det är ju faktiskt så att de flesta som sitter vid pysselborden är tjejer och det är även min favoritplats. Man får sitta stilla och rita, perfekt.

Jag är en väldigt dålig pedagog insåg jag där. När jag var liten ville jag ju ofta att fröken skulle hjälpa till lite så man fick något fint på sin teckning. Därför blev det väldigt svårt när barnen frågade om jag inte kunde rita en prinsessa åt dom. Eller en flicka. Neeej...du kan mycket bättre själv.. försök.. Ja jag försökte verkligen låta som en riktig fröken, men jag vet ju! Jag ritar ju mycket bättre än dom, det vet ju både dom och jag! Och så kunde jag inte hejda mig. Jag ritade en jättesöt Skönheten precis som hon såg ut i boken med gul klänning och långt hår och sen spårade det totalt. Rättvist ska det ju vara, det hade jag glömt! Så det blev Ariel, Askungen, Jasmine och någon prins innan ryktet hade gått till killarna. Det finns en fröken som gör allt åt oss! Jag målade bilar, tårtor, flygplan och jag kunde inte hjälpa det för dom blev så glada. Det blev inte fröknarna.

På ett dagis hade jag en hemsk kollega. Hon var en sån som nästan hade receptet på maten i matlådan på locket. Så fruktansvärt redig. Jag frågade om någon ville ha en macka efter maten. Smörgås heter det emelie! Jag satt som ett dagisbarn vid bordet varje dag och stämningen var verkligen torr. Vi barn fick inte skoja någonting, förutom när hon var sjuk, då var vi bästa bordet. En gång var jag faktiskt, tro det eller ej, så rolig så ett barn höll på att sätta blodpuddingen i halsen. Han blev alldelses röd och jag blev skiträdd så jag fick snabbt säga något om nyheter eller fisk och han överlevde.

Idag sov jag ända fram till halv nio. Det var längesen. Jag vet många som har svårt med sovandet så jag har verkligen inte tänkt gnälla, men för mig som ALLTID kan sova utan att vakna och sånt på natten har det varit konstigt att vakna på nätterna och vakna jättetidigt på morgonen. Det är klumpen i magen som väckt mig och dagarna blir så långa då. Jag vill ha korta dagar, som tar mig framåt. Jag vill helst sova till eftermiddagen. Jag börjar bli trött på att hänga med mig själv så mycket. Jo jag träffar folk, men när jag är själv så kan jag inte bara glo på tv några timmar utan nej, då ska jag tänka. Jag orkar inte tänka så himla mycket, inte på det vis jag gör nu. Det bara mal på i huvudet och jag kan aldrig slappna av och det gör mig vansinnigt arg på mig själv.

Denna vecka har jag promenerat, det har varit skönt. Jag skiter i min fot och går ändå, trots att jag tror den läker fel för den fortfarande är en klump. Nej, den ligger rätt, annars skulle du haft ondare säger pappa som har en viss läkarkompetens, eller? Jag och Sanna promenerade runt någon timme och jag har ingen aning om vart. Jag flåsade runt och vi gick förbi hejdundrande fina hus. Karlstad är en väldigt fin stad och imorgon är det vi som är med i Idol. Inte jag såklart, men stan. Jag såg dom in action när det var inspelningstime. Jag och mamma stod och hängde vid stationen (varför?? jättekonstigt för vi skulle inte åka tåg) och plötsligt går lille Peter förbi. Jag har ju haft hans barn i förskola men blev självklart nervös när han kom och hämtade så jag gömde mig. Är det inte barnen som ska gömma sig när föräldrarna kommer? Inte fröknarna i alla fall. Han skulle spela in något inslag och hur jag än försökte så tror jag inte kameran lyckades fånga mig. Senare den dagen satt vi på stationen (igen??) men denna gång tror jag fakstikt mamma skulle fara hem. Då plötsligt bländas jag och ser att det är Andreas Carlssons tänder som ger mig detta ljus. Jag firar av mig allra störta leende men han tittar bort, kanske generad. Som om detta inte var nog, en liten bit bort står Laila och stampar takten och jag diggar med, knäpper lite med fingrarna och ser ganska cool ut. Troligtvis för cool för hon tittar bort, pga osäkerhet skulle jag tippa. Jaja, nästa gång vågar dom kanske se mig i ögonen.

Igår kväll promenerade jag upp till Kronoparken till Rebecka. Jag lyssnade på tuff musik och hade tuffa kläder, givetvis, och jag gick och jag gick och det rensar huvudet rätt okej. Jag tror min svett smakade gott för hennes vovve William tyckte jag var förfärligt god. 



Och ni är så snälla som hör av er och säger snälla saker! Jag blir så glad. Det känns helskumt just nu att vara mig, för jag har aldrig känt såhär haha så fort man ska skriva något som i alla fall är halvdjupt så låter det så klyshigt. Men det känns så rätt och självklart och jag vet precis vad jag vill och vad jag ska satsa på. Sedan ser jag problem som nu kommer och spökar (såklart). Saker som att nu får alla mina barn jag ska ha vänta ännu längre på sin födelse och tre år som jag inte får någon pension på hahaha jag döööör på mig själv.

Nu ska jag kila iväg till stan för möte med Sanna. Vi ska vara hälsan själv och promenera. Jag ska givetvis ha på mig mina nya brallor som är till för att vara hälsosam i. Jag skulle kunna leva i dom för dom är så himmelskt sköna. Igår promenerade jag i dom en lång stund. Det känns som alla jag möter väntar sig att jag när som ska ta mig ett skutt och böja springa. Och jag väntar mig det också. Nu händer ju inte det, men känslan av att det när som ska hända gör mig pigg. Jag har tuffa skor också. Mamma köpte dom åt mig för jag tror hon tänkte att jag skulle behöva göra några skutt ibland. Dom är vita med turkosa streck och grejer på. Och sen är det liksom luft mellan sulan och själva skon, fattar ni? Det känns också bra, även om jag inte vet syftet så känns det som att syftet är sportigt, vilket direkt gör mig lite sportigare.

Jag längtar till jag kan baka egna bullar. Längtar längtar, men nu får jag nöja mig med köpta. Det åt jag igår, men det är så fasligt mycket bröd och jag vill bara ha fyllning. Fyllning med lite lite deg runt om som håller fyllningen på plats. Men den fungerade, det var fortfarande en bulle. Det var ganska kul just fikat igår. Vi skulle fika och prata och tänka på annat än det vi egentligen tänkte på. Jag höll på att fixa och skära i bullen så jag skulle få den perfekta biten så njutningen skulle bli total, det tog inte särsklt lång tid men när jag tittade upp för att se vad David hade köpt för bulle till honom så fanns det ingen. Vad är det för fika att ta ett wienerbröd i en eller två tuggor. Man hinner ju inte känna någonting. Okej, det låter äckligt men ska inte maten få vara i munnen en stund innan man skickar ner den till all gammal sörja i magen. Jag tycker iallafall att det är slöseri på fik.

Ikväll blir det Idol, såklart. Ska till Rebecka och förhoppningsvis dricka te. Hon har massa te. Och jag är en tenörd. Te=bäst. Fast nu har jag börjat med läsk. Neej. Jag har aldrig gillat läsk så jättemycket, konstigt ja, men väldigt bra. Nu har jag tyvärr kommit på att det är ju asgott!! Vart har jag hållit hus liksom? Seriöst, coca cola, har ni provat det??

Nu känner jag att det är dags att förklara mig lite. Eller kanske behöver jag se mina tankar svart på vitt. Jag vet inte. Oavsätt så ska det ut och jag vill inte behöva försvara mina val inför varenda människa. Innan jag går närmare in på hur vad varför så är resultatet: Jag vill inte arbeta med det som utbildningen utbildar mig för. Jag har bara trott det, eller ja, innerst inne har dessa tankar spökat ett tag. Magen har varnat mig många gånger med den där klumpen man kan känna där, men som man själv kan lösa upp eftersom den inte är så stark ännu. Den klumpen har kommit och gått och jag har väl blivit ganska van. I sommar jobbade jag på ålderdomshem och jag hoppades att jag inte skulle trivas för då visste jag att den lilla klumpen skulle göra återbesök till hösten och antagligen vara starkare än någonsin. Och herre min gud, den hade biffat upp sig rejält i sommar. Jag kunde inte lösa upp den nu, jag kunde bara dra ut på explosionen en liten stund till. Och i helgen small det, jävligt rejält. Det var det jag försökte beskriva i förra inlägget, men utelämnade orsaken. Jag hatar det. Jag vill inte att det skulle bli såhär, självklart inte. Jag vill brinna för intern och extern kommuniaktion, marknadsföring och hur man kommunicerar effektivt i en organisation så vidare och så vidare. Men det går inte. Jag saknar nyfikenheten.

MEN HALLÅ; ETT (ETT!!!) ÅR KVAR! Jaa, ett år kvar, ingenting. Fast jo, det är ett år för mycket om jag inte vill arbeta med det. Om ett år är så litet så är två år inte heller så mycket som är det som jag har läst. De två år jag bott här är inte bortkastade, det är inte slöseri med liv. Jag flyttade hit utan att känna någon, har träffat massa människor, bott på campus i korridor och nu med David på 20 kvm (och ja det är konstigt men jag ser det som ett tecken på att vi tycker att den andre är rätt ok). Jag har ju blivit två år äldre och har fått massa erfarenheter. Jag ska arbeta ca 40 år till och jag är bara 23 år. Det är nästan tonåring när man tänker tillbaka när man är 90. Det känns såklart skiiitjobbigt att börja om från scratch, jag vet det. Jag har tänkt allt hundra gånger. Jag vill inte höra va, hur, varför? Då blir jag bara ledsen.

Över en helg har har livet svängt om totalt. Jag förstår inte, men det känns för första gången som jag verkligen lyssnar på mitt hjärta (höll jag på att säga haha, det låter så käckt), men nej det är väl det jag menar. Jag vet precis vad jag ska göra nu, jag vet vad jag vill och det känns så skööönt även om det känns ganska så oskönt att behöva vänta ytterligare fem år innan man kan få jobba och bli den där vuxna som jag längtar efter att bli. Med hus och bebisar. Men då kommer jag ifall inte vara en gråtande mamma.

Ett sånt här jobb kanske?

I bland blir allt så fel så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Ofta börjar det i något och övergår till det andra. Så har man gjort båda. Efteråt kan man känna lite lättnad. Tills man kommer på varför man började gråta från början. Eller om det var skratta. Och så börjar det om. Never ending story.

När jag skrev ett inlägg på min födelsedag skrev jag att ångesten var ett minne blott och gud vad jag gått vidare och hej och nu är jag mogen. Va? Va va va? Jag kunde inte ha mer fel. Och jag ljög också. Jag gråter ganska ofta. Jag tror också att om jag håller inne gråten så kan jag tränga bort det jag är ledsen för så kommer jag glömma av det. Det har jag alltid trott. Visst grinar jag mycket ändå, men ganske mycket grin har aldrig kommit ut för att jag inte orkar. Orkar inte hulka, orkar inte bli ful (are) och få svullna ögonlock. Så poff, denna vecka. Nej nej nej!

Det är ganska ironsikt. Det brukar vara det för mig. Samma kväll som vi såg Inception (bra, bara några få viskningar om "vad händer nu egentligen??") vaknade jag själv ur en dröm. Det var jobbigt. Bubblor är det bästa att befinna sig i och reflekterar man inte så mycket så stöter man sig inte mot kanterna så hårt, vilket resulterar i att bubblan inte spricker. Mitt uppvaknande blev hyperventliering. Skrika och gråta och det var inte alls något trevligt. Inte för David heller STACKARN. Herregud. Fy farao för att vara med mig då. Men han är det. Hela tiden. Trots mitt skrikande och gapande och oroande och min ledsamhet till trots. Han verkar tro att det ska försvinna. Och den tron ger mig tro. Hade jag bott ensam hade jag gråtit mig till söms många nätter. Men nu gör jag inte det. David får mig att skratta så jag får ont i magen flera gånger varje dag. Jag hoppas han skrattar åt mig med ibland för jag kan faktiskt vara ganska rolig. Ofta rätt torr, men stundtals hyffsat kul.

Och förr när jag kände såhär så vågade jag inte prata med någon. Tips är att det känns sjukt mycket lättare om man gör det. Håller man allt inne så växer hjärtat krampaktigt så det snart inte får plats i kroppen längre. Det gör väldigt ont. Jag vet inte om det växer så på riktigt men jag tror det. Igår hade jag hjärtat utanpå kroppen. Ganska coolt i efterhand men just då ville jag bara stoppa in det igen. Eller kasta iväg det för det störde mig så fruktansvärt. Nu i efterhand är det rätt intressant att man kan känna så tydliga känslor mitt i all jävla förvirring. Dunkar hjärtat 115 slag i minuten när jag vaknar så kan man vara ganska säker på att man gör något som magen inte vill. Haha min mage, va, vad har den att säga. Jag har kört över den fullkomligt. Den har fått äta hur mycket den har velat i sommar och den har inte behövt använda en enda muskel, allt för att göra den nöjd. Och så kommer den här strejken?? Är det rättvist? Har jag inte behandlat dig väl? Vi ska väl leva ihop några år till så jag ska inte streta i mot. Jag ska försöka följa med dig, men ge mig gärna en hint lite tidigare nästa gång. Detta var i senaste laget.

Jag tänker bort min fot för ett tag och jazzar ikväll. Pappa sa klart du ska gå ut Emelie, du kan ju stå lite stilla om det gör ont och vifta på armarna. Haha YMCA får jag hoppas dom spelar då! Då kommer jag äga golvet, eller? Nu ska jag inte prata om min fot längre, tycker den får så himla mycket uppmärksamhet. Ja jag blir lite arg på den. Det är jobbigt när man blir arg på en av sina kroppsdelar. Det händer mig ganska ofta och man kan ju inte göra som så att man delar på sig ett tag och hoppas ilskan ska gå över. Nej konstant måste man vara nära varandra och det vet ju alla att det inte löser några konflikter.

Jag har fått en ny granne, Erica. På andra våningen bor hon och jag på sjunde. Det är synd att det inte är på samma våning så man kan skicka saker till varandra i en korg mellan våra fönster. Jag går ju förbi hennes lägenhet på vägen ner så jag kan ju slänga i ett brev då och då men hur ofta pallrar man sig upp fem våningar för att lämna brev. Nej jag vet inte, vi får se. Jag ska hur som helst ner om några minuter för att ta mig ett glas skampagne. Nu lyssnar jag på Eminem igen. Jag önskar jag kunde rapa. Nej det låter som rapa, menar rappa. Rapa kan jag.

Vissa kan ha läppstift. Varför kan inte jag? Jag tycker det är ursnyggt men när jag skrattar hjärtligt så förvandlas det till ett nervöst skratt för jag inser att risken är ganska så stor att mina tänder blivit röda, eller nej, inte röda utan äckligt rosa när dom blandats med mitt spott ush. Äckel-emelie! Hon vill jag inte vara fast jag vet att jag brukar ha smutsiga kläder. Jag vet inte hur det alltid blir så. Jag har helt enkelt aldrig lyckats lära mig att äta. Jag kan ha en fläck på tröjan som jag ser innan jag gått hemifrån och resonera som så att den kunde ju kommit efter att jag gått. Som om det hjälper?? Fortfarande snusk.

Kan man se sig mätt eller?         


Äsh nu lyssnar jag på Mikael Wiehe istället. Så vi får lite ordning på allt trassel. Mikael skriver också om trassel, men lite mer förståligt. Jag har liksom inte knarkat särskilt mycket och får inte brev från mina fans om att dom ska döda sin fruar eller vad det nu är dom håller på med. Mikeal sjunger om mod och fåglar och frihet och jag känner att ja, det är lite småtrevligt just idag.