Prinsessfröken

Snart åker jag hem till Mammi och Pappi. Det är kul att jag haft ett syskonpar som dagisbarn som hette så. Det är verkligen jättekonstiga namn, förlåt men det är det. Pappi var jätteduktig på att dansa och göra coola moves. Han svängde höfterna i en cirkel samtidigt som han gjorde grimascher. Han ville aldrig sitta still på våra samlingar heller så ibland fick jag gå ut med honom så han fick dansa av sig. Synd för jag gillade samlingarna. Då fick man sitta still och ha ett litet barn i knät och två på ryggen. Eller sagostunden efter maten, den var också bra. Det var mest då man kunde hänga med killarna. Annars var dom ofta på vift i kojor eller springtävlingar och det orkade jag inte medverka på så ofta. Det är ju faktiskt så att de flesta som sitter vid pysselborden är tjejer och det är även min favoritplats. Man får sitta stilla och rita, perfekt.

Jag är en väldigt dålig pedagog insåg jag där. När jag var liten ville jag ju ofta att fröken skulle hjälpa till lite så man fick något fint på sin teckning. Därför blev det väldigt svårt när barnen frågade om jag inte kunde rita en prinsessa åt dom. Eller en flicka. Neeej...du kan mycket bättre själv.. försök.. Ja jag försökte verkligen låta som en riktig fröken, men jag vet ju! Jag ritar ju mycket bättre än dom, det vet ju både dom och jag! Och så kunde jag inte hejda mig. Jag ritade en jättesöt Skönheten precis som hon såg ut i boken med gul klänning och långt hår och sen spårade det totalt. Rättvist ska det ju vara, det hade jag glömt! Så det blev Ariel, Askungen, Jasmine och någon prins innan ryktet hade gått till killarna. Det finns en fröken som gör allt åt oss! Jag målade bilar, tårtor, flygplan och jag kunde inte hjälpa det för dom blev så glada. Det blev inte fröknarna.

På ett dagis hade jag en hemsk kollega. Hon var en sån som nästan hade receptet på maten i matlådan på locket. Så fruktansvärt redig. Jag frågade om någon ville ha en macka efter maten. Smörgås heter det emelie! Jag satt som ett dagisbarn vid bordet varje dag och stämningen var verkligen torr. Vi barn fick inte skoja någonting, förutom när hon var sjuk, då var vi bästa bordet. En gång var jag faktiskt, tro det eller ej, så rolig så ett barn höll på att sätta blodpuddingen i halsen. Han blev alldelses röd och jag blev skiträdd så jag fick snabbt säga något om nyheter eller fisk och han överlevde.

Kommentarer
Postat av: Sanna

Meen hallå, är det där om ett syskonpar som heter pappi och mammi sant? Det är ju jättekul i så fall! Vilken jävla torrboll den där smårgåskärringen verkar vara. Men vad härligt att få känna sig sådär sjukt skojjig så att någon till och med ramlar av stolen när man drar ett skämt.

2010-09-10 @ 22:42:05

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0