emelie sporre

Jag springer runt och yrar. Går in i köket, glömmer varför jag är där, går tillbaka till stället jag var på när jag kom på att köket skulle vara bra att gå till. Kommer ihåg varför, går till köket igen och undrar varför jag är där. Struntar i köket. Jag måste hitta hatten. Emelie kommer snart och hatten är borta. Vi ska ha en M&M night som hennes kille kallar det. Det var under en M&M night som jag bröt foten. Det förstörde inte våra kvällar utan blev tvärtom roligt. I efterhand. Emelie tyckte det var roligt redan när det hände. Men vi har pratat om det där och jag tycker det är okej. Man får skratta är någon slår sig. Sen så gjorde det ju inte särkilt ont heller. Så jag har ju inget att direkt vara arg för. Vi ska mötas på ett berg. Där ska vi sitta och dricka ur fina flaskor. Och ur mindre fina flaskor som jag tog med från Barcelona. Med med bärnstensinnehåll som är himlen på jorden. Och äta ostar. Choklad. Och bröd. En skinka kanske. En vindruva. En guldpicknick.

Och varför är jag inte ute i solen och blir brun? Jo, för mitt hem ska inte vara en enda stor walk in closet med kläder överallt. Men jag vill ju bli brun. Så nu ser det ut som jag trampat i hundskit. Det är en liten gåta det där med bruna krämer. Men annars är jag snart lika brun som er! Ha.

Hatten skapas.

Mamma säger att jag ska vara försiktig i Barcelona. Ta det lugnt, tänka rätt. Hon vet att jag tycker det låter fånigt. Hon vill inte säga det. För på riktigt, det betyder ju ingenting. Man nästan hör hur hon själv tycker hon låter tramsig. Men det måste bara ut. Så jag ska veta att hon bryr sig. Bara för att vi båda vet hur dumt det är så måste jag ibland hitta på saker som inte hänt. Urdumt. Jag vet. Men hon ber ju om det. Lite.

Och jag klarade ju mig, med en blåsa på foten som värsta skadan. Nu är dom i Grekland. Johanna ville att dom skulle höra av sig när dom var framme. Då skrattar dom lite. Som om dom tänker vilket trams, vi är väl vuxna. Sen får man ett mms idag av mamma; pappa med en jättefyrhjuling vid ett stup. Vad håller dom på med? Har dom blivit som jag? Berättar om farligheter för att vi ska bli rädda här hemma. Förstå att vi minsann inte alltid har kontroll över dom. Isåfall lyckades dom inte. Hade jag sett två fyrhjulingar hade jag ringt Fonus direkt. Nu förutsätter jag att damen åkte därbak och då känns det faktiskt inte alls obehagligt. Förlåt mamma men vi vet att det är så.

På rätt vagn hem. Det är skönt. Med vin och helena i slottsskogen blev det en bra kväll. Efter en stekdag vid havet. Jag skrattar åt solskyddsfaktor. Tycker det är för bleka mesar. Kommer hem och möts av ett rött tryne och en kropp med bonnebränna. Det finns inget att göra. Man är dum bara. Som glömmer att solen ger färg. Alltså, jag tror inte på det fortfarande. Tänker att det är en slump. Men jag vet ju, jag kan bli röd. Det luktar blommor ute. Jag vill inte gå in. Man kanske skulle sova på balkongen inatt. Det hände ofta när jag var liten.

Det kanske blir bra att jobba en del kväll i sommar ändå. För det är skönt att vara vaken på natten. Och det är skönt att sova utan väckarklockans oväsen. Nu ska jag visserligen upp imorgon. Halv tio tänker jag mig. Jag fick en klockradio av mamma. Hon tyckte det var dags efter en termin utan. Eller med en mobil som ringer när den har lust. Inte alltid. Nu kom jag på att jag inte har satt i kontakten och ställt in tid. Det låter inte jobbigt, eller jo, det låter väl jobbigt när man gått och lagt sig? Jag ändrar min äggtid på mobilen från 4 minuter till 8 timmar och 4 minuter.

På natten kommer man på att man vill färja sitt hår. Jag vill bli brun igen. Jag tror jag kan fixa det själv. Jag kan inte fixa det själv. Jag gjorde den sötaste bebisdockan till en snuskig rocktant. Åh snälla, det får inte hända med mig.

Jag känner för att skriva saker. Åh verkligen. Jag lyssnar på finurliga texter som man nästan blir lite arg på att man hör, för hade man bara sluppit så hade man snart kommit på det själv. Tänker jag. Och då hade det känts mer på riktigt. Jag har ett dokument som jag skriver upp roliga ord på, eller bra ord. Eller urfåniga som jag absolut inte under några omständigheter får använda. Jenny träffar jag idag. Hon tycker om ordet vasinnig. Jag tycker om det också då. Jag kan vara en liten kappvändare när det gäller ord fast jag trott jag varit ganska bestämd. Det är jag inte. Vansinnig är dramatiskt. Det är bra. Man måste vara det ibland. Sen pratade vi om ko på isen. Det var något som inte var en ko på isen tyckte jag. Men om det är is på kon, då är det bråttom! sa Jenny. Annars blir kossan förkyld. Klok kompis!



Det hade varit skönt med en promenad i solen nu om jag inte hade gått hela dagen. Jag tog en nattpromenad i natt för första gången efter besök hos paret nere i dalen. Jag skulle hem för jag ville inte gå i mörkret. Och så kom jag hem, jag ville inte hem. Och det var inte alls mörkt.

Lite bilder från Barcelona.

Tryck bara så poff! blir det en stor bild.

Kan det inte få vara midsommar varje dag. Eller dagar att fira varje dag. Jag älskar att fira. Det är ganska mycket som kan firas. Emelie och Thomas hade jobbat bra och gjort så fint. Alla var så fina så jag gjorde ett ombyte framåt natten i ett försök att se lite mer somrig ut. För vem har svartvitrandig t-shirt om man inte går på Schillerska längre. Ingen kom jag på och bytte om till rosa. Det blev kanske sådär men äh, det spelar ingen roll. Det var kul. Kul och sorgligt som jag visste. Magdalena åker till Hongkong massa veckor. Jag har också gjort sånt, flytt härifrån och man får göra sånt, bara man kommer tillbaka. Men jag blir ju sugen på att bo någon mer stans också. Så var det ju inte tänkt men man tänker vad man tänker och det kan bli lite lättare om man accepterar det. Sedan kanske man inte gör något av det. Så kanske blir det en annan stad någongång. Eller kanske orkar jag inte flytta mitt arlse från östra Göteborg.

Utflykt till Borås kommer det bli igen. För det var kul. Idag är det midsommarafton kom jag på nu. Jag vet ju att jag ska fira midsommar men vet inte vad jag ska fira riktigt. Det är hejdåfest för Emelie också. Jag vet om det, men jag vill inte tänka på det, för det blir mer på riktigt då. Jag pratar definitivt inte om det. Fast långt därbak i huvudet ligger det och gnager. Det är roligt för henne. Jag tycker ju det. På riktigt. Det är bara så svårt att inte tänka ego också. För jag vet inte hur det kommer gå. Alla fantastiska, roliga, dumma, jobbiga, fåniga saker som hänt denna konstiga vår har jag ältat med henne. Och det kommer jag göra i höst med, men lite svårare blir det göteborg-parre.

men glad midsommmar ja!

Det var kul att se Floging Molly igår. Man blev fnissig. Det var så konstigt alltihopa så jag hade fullt upp med att kolla in publiken. En ensam karl i fotriktiga skor. En smalis i nya jeans med långt hår och skägg. En sur flickvän som var med för att det var bättre så än att han gick med kompisar. Ett barn med sin pappa som inte hade barnvakt. En tjej som gillar att hänga på liseberg bara. Och så jag. Som aldrig hade hört dom förr men bara ville hitta på något. Jag försökte verkligen släppa loss den stele saten i mig. Jag vaggade lite. Klappade när jag tyckte det var extra bra. Eller när han sa nåt i mellansnacket som skulle kunnat vara kul om jag hade samma humor. Försökte se vad bandet hade för frisyrer men intorkade linser gjorde mig lite isolerad. Så då övergick jag till publiken, för lyssna kan man ju göra ändå. Men det var kul. Kul med konsert.

Onödig extrafakta:

Och en kille i publiken.. Jag vet att det är totalt onödigt att börja beskriva honom för det kan ju inte gå, men för min skull, för jag blir alldeles fnissig av att tänka på honom. Man träffar såna männsikor ibland. Dom borde man ta ett kort på. Men det vågar man ju inte. Han var verkligen i sitt esse igår. Ni vet såna där ögon som bara lyser, på gränsen till obehagligt, av lycka. Han hade lite för långt hår för sitt eget bästa för han kunde inte sätta upp det utan det åkte konstant fram i ansiktet. Det svängde han vant bort med en liten nick, så jag gissar att det inte alls var för långt enligt honom, utan precis som han brukade ha det. Han hade bekväma skor, jeans och kortarmad skjorta. Lagom fin alltså för en konsert på Liseberg. Inte uppklädd men ändå prydlig. Skorna var helt rätt val för vad han dansade. Han var så glad, han kände sig lätt tror jag. Han var nog inte så lätt i verkligheten så det unnar jag honom. Han hade ett sånt tempo. Jag fick hoppa bakåt när han kom mot mig i en jättefart och dök ner framför mig. Jag tittade på Helena och vi insåg att nu, nu faller vi. Men vi stod kvar. Vi öppnade ögonen och där satt han och knöt sina skor. Och så slutade det ganska bra ändå.

Vilken berättelse va!

Det finns så många snälla människor. Massa tolerans och förlåtande HÖLL JAG PÅ ATT SKRIVA. Haha nej fy, det går inte. Vilken urtöntig start på ett inlägg. Tolerans, finns det på riktigt ett muppigare ord på något som är så fint att ha. Det skulle vara charmig då. En charmig och tolerant person, det måste vara det fulaste man kan vara. Rent ordmässigt estetiskt. Om det är en mening. Man kanske kan förstå vad jag menar iaf. Och det är mitt syfte när jag skriver. Jag läste svenska en termin på Karlstad universitet. Jag var så väldigt rädd att jag skulle bli en språkpolis. Och så blev det tvärtom. Det präntades in i huvudet att språkets viktigaste uppgift är att vi ska förstå varandra. Ord kan ändra betydelse, men det spelar ingen roll bara vi fattar vad vi menar. Jag vet att jag börjar meningar med och och men. För det är så jag pratar. Och det är ganska vanligt att jag blir förstådd när jag pratar.

Tanken var att jag skulle skriva om snälla människor, men så blev det ju inte alls. Det kanske kommer en annan gång.

Dagar i Synneröd så nu är man lite med i skallen igen. Sov utan drömmar. Och åt mackor med tio pålägg på. Nu ska jag hem till min knarkarkvart som lägenheten förvandlats till. Det måste verkligen röjas. Kanske slängas några påsar. Jag kommer inte sakna något. Halva min lägenhet skulle kunna bli stulen och det skulle nog bara kännas lite skönt, lite luftigt tom. Jag borde börja sälja. Ha affär. Men det är en liten sorg att jag älskar mina saker så mycket. Att älska sina saker. Det borde vara förbjudet.

Imorgon blir det att hälsa på i staden som skulle kunna blivit min. Borås Borås, men den blev inte min. Men kul att man kan hälsa på. Älskar att hälsa på. Jag skulle vilja göra det jämt.

Här sitter jag och är nervös. Försöker tänka att det är jobbet. Men det är det ju inte. Det är ju jobb, det kan man lära sig. Man kan fråga så man gör rätt. Man kan lära sig hur man ger medicin och man kan lära sig alla boendes egna små rutiner. Den riktiga nervositeten är för allt det andra. Som man inte kan fråga någon om. Som man kan få råd angående, men ändå inga svar. Jag ska sluta upp med hemligheter nu. Kom jag på igår när Emelie ringde och frågade hur det är, och jag började gråta. Då insåg jag att det inte funkar längre. Jag är ju egentligen inte så hemlig. Berättar allt för mycket om någon frågar, rakt ut. Men rakt ut är ju ganska svårt att fråga om man inte vet vad det handlar om. Så jag ska skärpa mig. Det blir lättare då. Suck. Samtidigt som jag skriver detta så vet jag att det inte kommer hända. Mitt huvud väger ton, det måste finnas någon som kan borra ett litet hål så det kan få sippra ut lite.

Och så är det första dagen på jobbet och just idag har jag fler andra tankar att tänka på än vanligt. Kanske bra att jobba, ta bort det andra. Om det gick. Risken finns att jag blir mer virrig än vanligt. Tur att jag ska jobba med dementa. Dom kanske har förståelse. Jag kanske kan få en ny vän där. Det hade varit trevligt.

Det kommer bli en bra vecka tror jag. På onsdag ska jag på fest hos mamma och pappa. Vi ska tydligen fira att vi har sommarlov. Det känns som jag haft sommarlov en månad men men, fest är kul. Mamma tycker det är konstigt att jag säger fest, vi ska ju bara ses och äta men man kan höra att hon ändå blir lite förtjust. Fest liksom, det låter ju roligare än middag. Vi brukar ha bra fester. Fast vi sitter inte i en ring med en kortlek i mitten. Och man får gå på toaletten när man vill.

På bröllopsfest

Vad fint det blev. Och fortfarande är inte alla saker med hem, men nu är dom iallafall hos Frida. Jag satte mig en stund vid mitt gamla fönster. Tittade ut för sista gången. Det regnade. Det skulle ju vara så poetiskt om jag hade gråtit. Det var nästan så jag försökte pressa fram några tårar. Och det kanske jag skulle gjort om det varit min lägenhet. Nu var det längesen. Och jag blir mer arg av att vara där, argledsen.

Vad bra man kan ha det. Förrutom att Sanna är sjuk så jag inte får träffa henne. Men en bra anledning att åka hit snart igen. Det enda som är synd med att vara här är att det är söndag imorgon och jag måste åka hem. Fy. Jag saknar detta så mycket. Nu ska jag snart åla in mig i mina nya jeans och försöka knäppa knappen och bege mig på kalas. Eller inte alls snart. Men vi kan inte vänta. Kul!

Det är så skönt att åka bort. Nu, alldeles snart ska jag åka. Tåget går inte än, men jag kan sätta mig på centralen och vänta. Det gör inget. Då är jag mer påväg. Jag tror det blir lättare där. Kanske redan på tåget. Jag älskar tåg. Blunda, tänka och stirra. Men ändå komma nånstans. Jag har inget att skriva nu. Och vill inte skriva. Det är väl därför jag inte har något att skriva antar jag. För vill jag kan jag väl ordbajsa lite. Men jag vill inte.

Jag måste till Karlstad. Därför åker jag dit imorgon. Så underbart som det alltid är där kommer det bli igen. Som ett spa fast utan allt som ingår i ett spa men ändå samma känsla på något vis. Nu kom jag på att jag aldrig varit på ett spa.

Utöver det så är det ett helvete. Man kan hata livet ibland. Det gör väl alla. Nej? Eller det som är i livet. Förlåt man ska inte vara kryptisk. Men livet är så jävla kryptiskt i sig självt ibland. Och då är det inte lätt att vara konkret.

Jag saknar allt och är samtidigt så glad över det som finns här. Jag älskar att det är sommar. Att man kan göra måndag till en lördag och att jag bor i Göteborg för första gången. Att man har tid att se fem filmer dagen efter för alla är lediga. Men det jag saknar mer och mer är Karlstad. Igår kände jag att jag måste dit, snart. Det blir nog en helgvisit. Lite vill jag att det ska bo kvar människor där så man kan åka och hälsa på. Men sen kommer man på, skulle man få välja skulle alla jag känner flytta hit. Jag vet att jag skriver om sånt ofta. Men jag tycker på riktigt att det känns så sorgligt dethär med så utspridda kamrater.

Blåsan på tån efter mina blå skor har inte försvunnit. Då har man kvar Barcelona lite till. På ett konsigt sätt men ändå lite sant. Mina ben darrar när jag nu vilar dom för första gången på riktigt. Nästan skakar. Huvudet dunkar. Det kommer lite ledsamhet. Jag hatar när det gör det när man egentligen bara är trött. Och man vet om det. Det om något är riktigt trams.

Jag fick en bra kväll hos Emelie igår. Med en filt om sig, rosé och massa bailys passar vi ganska snart perfekt på hemmet.

Imorgon aker vi hem. Det ar val sjalvaste fan att den dagen alltd ska komma. Just nu ska vi packa men det ar sa trakigt. Det ar nog roligare imorgon kl 5. Det ar inte roligare da. Men inte nu heller. Vi ska ata snart. Jag kan ata hela tiden. Ata och dricka i Barcelona ar gott. En sangria pa stranden holl pa att knacka min nacke idag. Ett golv som ar upphojt fran stranden dar ena benet pa stolen star utanfor. Det borde vara forbjudet att stalla en stol pa det viset. Igar kvall gick vi till  ett stalle som kandes som en jaktstuga i Alaska. Med djur pa vaggarna. Skulle det kunna varit. Det var mysigt sa darfor stannade vi dar i stallet for att jazza vidare. Man kan jazza sittandes. Det ar skonsamt mot fotterna.

Vi vilar oss. Mina ben ar sma spagettis, okokt, sa de kan brytas narsom. Jag spiller ner mina klader sa nu far jag borja ta av Helenas. Vi haller i vara vaskor och tanker pa tjuvarna. Men lik forbannat sa forsvann en planbok igar. Kortet sparrades i panik. Sen lag det i en annan vaska nar vi kom hem. Sa ar det hela tiden. Jag har hjartat i halsgropen lite for ofta. Skriker ut ett litet tjut av radsla. En manshand var och gravde i Helenas vaska pa tunnelbanan. Vi blev sa arga och dom stod och fnissade at oss hela ganget. Darfor kanner jag att jag har anledning att bli lite radd ibland. Det ar konstigt att det inte hant mer. Sa det kanske ar ganska palitligt folk har anda. For jag tror vi ser ganska virriga ut nar vi snurrar runt i granderna i matchande klanningar. I skor dar lilltan har letat sig ut. At fel hall, ibland at ratt, hem har vi iaf kommit varje gang. Det ar sa bra har.

Vi har kopt te och vilar oss. Det regnar idag. Det regnade hela natten. Vi hittade ett tjusigt paraply pa en tipp. Det var ganska tomt i granderna men det var lite mysigt. Drinkarna ar sa forfarligt goda sa dom fick oss att missa frukosten imorse. Det gjorde nog inget for jag tror man ater gula muffins till frukost. Vem ater gul muffins till frukost, sa torrt. Muffins ar faktiskt en av de trakigaste kakorna, jag kan inte se meningen till varfor den finns. Om det inte ar saser och andra saker i den. Da ar det en okej kaka, kanske en god. Maten ar jattegod. Igar at vi pitabrod som man fick fylla sjalva. Det var en halvbra ekonomisk ide for dom tror jag. Brodet foll isar. Glassen ar ocksa god.

Man packar alltid for mycket. Man har med sig massa trasor som man tanker "hur tanke jag har" om nar man kollar vad man ska ha pa sig. Man undrar varfor man har langbyxor och jacka med sig i Grekland. Sa ar det inte nu. Min vaska vagde 15 kilo men anda har jag ingen varm troja med mig! Ingen jacka, inga byxor som gar over knana. Det gor ju inget. Det ar lite kul. Men lite kallt nar det regnar kanske. Ikvall ska vi gora sangria och tapas har pa hostelet. Vinet kostade 5 kronor, det ar sakert jattegott!

Nycklar glñms. Panik sma korta stunder varje dag. Det ar ett virrvarr. Men det loser sig. Vi bor in oss ganska ordentligt, och da vet alla hur det kan se ut.. klader, smink, skor, vaskor, pasar, blota handdukar i en javla rora. Sa kom vi hem inatt och upptacker en ny kamrat i vart rum. Man tycker synd om henne. Man skams lite att man brer ut sig sa, men sa gor man likadant igen.

Okej, vi flyttade pga en kille. Obehaglig kille. Acklig. Inatt var jag saker pa att han stod och stirrade pa oss i morkret. Jag tankte ga upp och tanda lampan. Jag lag och kikade pa honom, vilket antagligen var en gardin, han rorde sig inte sa sen somnade jag. Vad palitlig jag ar..

Idag ska vi fortsatta strosa. Jag alskar att strosa. Alskar att ga runt och se vad som hander, var man hamnar, vad man ater och vad det blir av allt. Det ar sa mysigt overallt. Och sangrian ar god.

Jag och helena flyttar imorgon. Vi hade lite problem i rummet. Vi brukar inte klaga, vi brukar inte ha problem och bli ovanner med agare men vi ville faktiskt flytta. Vi har inte bestamt om vi ska overdriva historien lite sa vi inte uppfattas som kansliga sa darfor vantar jag med det.

Vi gick ut i langklanningar igarkvall. En kille ville fa med oss pa pubrunda. Han sa att det var inte forran senare sa vi hann hem och byta om!? Tack men vi vill nog inte folja med. Annars ar det ganska gott om harliga killar som smackar med munnen efter en och rabblar nagon spansk ramsa. Det ar ackligt men annars ar det jattebra. Dom foljer inte med oss in i granderna, eller ja, alla ar i granderna. Det finns bara grander. Och sa mysigt det ar. Igar blev en stackars rullstolsbunden man ev utan hem knuffad ur sin rullstol och fickorna lansades. Det ar inte mysigt. Och det ar inte bara sana stallen vi ar pa. Men som jag gjort forrut, jag maste ju meddela mamma lite sa hon har nagot att tanka pa alla somnlosa natter. (Hon tycker det ar kul sa tank inte att jag ar ett elakt svin)

Kul sak. Skor ar givetvis inhandlade av oss bada. Urtjsusiga.

Det ar kul har. Det var roligt att aka hit. Det gick bra med tunnelbana och bussar och planbyte. Kul uppdatering nej men jag ar sa forfarligt virrig. Jag gar vilse men helena kan. Jag kan saga por favour. Det ar sa tjusigt har. Sa fint, precis overallt. Det ar vackert, la rambla ar som andra langgatan nar den ar som bast. Ni kan glomma kort harifran tror jag tyvarr for att skriva detta inlagg tog mig en liten evighet for jag hittar inte knapparna.

Väskan är halvpackad och morgon kl 5 åker vi. Ska skriva lite från veckan. Kanske lägga upp ett kort. Vi får se vad jag kan. Jag kommer nog glömma en sladd hemma så det inte går. Jag börjar bli lite reservös. Den positiva nervositeten. Åka flygplan. Äta annan frukost. Det är så mycket på samma gång. Och jag har så mycket småfix kvar att göra och jag ligger fortfarande i sängen. Massa små dumma skitsaker jag måste köpa. Hårband, spännen, plåster, linsvätska. Och Andra Långgatan ska firas idag. Det är gatans dag idag. Jag undrar vad vi firar men jag tar väl på mig nåt fluffigt och går och kikar efter.

Och grattis Carita du är sjuksköterska! Jag skulle vilja träffa henne på sjukhuset om jag blir sjuk. Jag tror hon kommer vara så bra. Hon bjöd på en riktig pangkväll igår. Tack skaru ha.

caritaszmida.blogg.se

Min kväll igår blev ingen kalaskväll. Jag var redo. Nydushad (men blödde av att jag rakade benen), sminkad (men fick ögonskugga på näsan), målade fina naglar (men även på datorn). Det var ju bestämt att vi skulle fira. Vi hade ju längtat så länge. Vi skulle ha konfetti. Men det gick inte. Hela våren la sig på mig och jag ville inte ramla omkull av den. Därför la jag mig på min soffa. Pratade med Emelie istället. Jag kommer sakna henne så förfärligt i höst. Hon säger allt jag behöver höra. Som jag kan ringa när jag är ledsen och börja fnissa bara jag hör signalerna gå fram. Hon formulerar sig så bra, så man förstår precis. Vi pratade om en människa. Hon sa att han har fötterna på jorden men han behöver ju inte ha hela röven i marken också. Och det är så. Det finns alltför många rövar i marken.

Ja men det är såhär det ska kännas alltså. Första termien på sjuksköterskeskolan klar, sjuttioelfte sommarlovet, första kuggade tentan. Eller en deltenta åtmistone. Töntig liten venprovtagningstenta har dom slängt in. Jag säger dumheter om mycket men detta var verkligen dumt. Stora tentan om njuren och kompisarna där inne kan ha gått vägen. Men ni, jag mår bra ändå. Jag är glad.

Jag var en jobbig människa på tentan. Jag åt godis, hela tiden. Jag tänkte mig en godispaus efter varje organdel men det gick inte att hålla den planen. Det prasslade, störde. Jag var obekväm och mina ben fick inte plats under bordet. Jag fick tvångstankar att kolla bakom mig så jag misstänktes väl som en fuskare. Jag hade kunnat grina en stund men jag tror jag var för trött. Jag kommer väl vara sjuk imorgon. Jag vill lägga mig i sängen och sova, fast ingen tid får gå till det för det händer roliga saker nu. Så nu ska jag duscha mig pigg. Ta en huvudvärkstablett. Fira mig själv. För att jag inte kan ta ett venprov. Dumt.

Sista dagen. Då ser man ut sånhär. I en dimma. Jag är så trött nu. Jag är nervös så jag har inte sovit. Jag tänker på matstrupen och får ett litet extra hjärtslag. Allt som händer i min kropp nu ska jag tenta på snart. Jag får aldrig vara i fred. Blir jag anfådd av min trappa tänker jag på hur bronkerna vidgas och alveolernas gasutbyte. Äter jag tänker jag på amylasen som bryter ner och hur gastrin frisätts för att paritalcellerna ska utsöndra magsaft. Inte ens på toa får man vara ifred. Där måste jag tänka hur glumeruluskappillären filtrerar mitt blod och leder det till vesica urinaria. Det händer ju att man undrar vad man håller på med..