emelie sporre

Några små dagar kvar till nytt år. Jag som älskar omstarter. Nu kommer den största. Så nu ska jag göra massa saker som jag inte lyckats med i år. Och göra saker igen som varit bra.

Det har hänt lite 2011. När man tänker efter. I, till och från, kronologisk ordning.
Jag blev singel på riktigt. Och klarade mig ju fint själv. Den viktigaste lärdomen 2011 kom nog redan där. 
Började läsa till sjuksyrra i Borås, trivdes som fisken men förflyttades till Gbg:s universitet. Där träffade jag finfina människor, både okända och kända för mig. Och även om det gick bra, det var ju roligt, allting. Så trillade jag, lite otippat, ner i den mörka äckelgropen. Jag kände som tur var igen den fort. Tänkte att jag inte har en dag till där att göra och gjorde mitt debutbesök hos en psykiatriläkare. Han var så himla trevlig och det var tack vare honom jag fick träffa den festliga doktorn Urban som ville kika på mitt blod. Nu har jag föresten kollat upp det igen och Urban säger att vi inte kunde skylla allt på blodet, för det var ganska okej. 

Men sen, sen har det varit bra igen. Med en del dippar. Som visserligen har blåsts upp till enorma proportioner men ändå inte tryckt ner ryggraden i röven. Jag vet inte om det är ett uttryck som används, men det passar här, tror jag. Lite olycklig kärlek genom året. Och det är ju bra att veta hur det känns. Om man ska fortsätta på den positiva banan jag tänker att jag ska börja med. Och i allt detta, så har jag lärt mig att våga berätta mer och mer för mina närmaste. Snart har jag inte en enda hemlighet kvar som bara jag vet. Väldigt, väldigt konstigt för en sån som jag som spelat så väldigt mycket amatörteater.

Jaha, slutkläm? Finns ingen, jag är nöjd med året. Aldrig haft så många toppar och dalar på ett och samma år. Det mest händelserika och viktigaste hittills. Hur vidrigt det än har varit ibland har det aldrig varit så vidrigt som 2010. Och det var ju det viktigaste som hände det året. Äh, nu försöker jag bara få till ett slut. Jag menar att ur skit så kommer det oftast mindre skit, kanske till och med lite solsken. Äh, lägg ägg.

Det kan alltid vara värre. Tänk, att det gamla trökiga man fått höra när man gnällt äntligen har satt sig. På riktigt. Jag tror att det är det jag är mest glad över nu.

Jag var ute och jazzade på juldan. Och på något tramsigt vänster så blev jag av med min splitternya iphone. Den andra telefonen på en månad. Jag har legat i min säng och varit så besviken på min virrighet som nu verkligen har gått för långt. Men den där ilskan kom aldrig. Jag väntade på den. På lite tårar åtminstone. Jag betalade redan innan dubbelt för en telefon jag inte längre hade. Nu blir det tredubbelt. Som den snåla jäveln jag kan vara så borde det ju svida lite. Men, jag har ett knep. Lyssna här: Jag märkte när jag skulle stämpla kortet på vagnen att det gått ut dagen innan. Hittade ett kontantkort som jag stämplade istället för att tjuvåka. Kontrollanter kommer och jag har nog aldrig varit så glad över att se dom. Katjing! 1200 spänn sparade jag där. Jag hade tänkt åka till Berlin över nyår. Oj, oj! Katjing minst 4000 kr där! Mellandagsrea som jag nu skiter fullständigt i. Jag tänker att jag nog hade shoppat väldigt mycket annars. Nu är vi ju uppe i jättemånga tusen.

Och bonus: Jag trodde länge att jag även hade blivit av med min plånbok. Kanske hade någon listig tjuv tagit ut massa pengar från mitt kort. Slippa ringa (som jag inte kan) och spärra kort och byta körkort är ju värt lite med. Mamma fick inte tag på mig och trodde kanske att jag låg i någon buske någonstans. Men sidär, det var ju bara telefonen Emelie säger hon. Du har ju inte blivit våldtagen. Nej, det har jag ju inte. Jag är hel på både in- och utsidan.

Sen kan jag känna att jag kanske borde bli lite mindre spontan. Jag köpte en ny iphone kontant idag. Inte så genomtänkt. Jag är uppenbarligen inte någon som ska äga en telefon värd mer än några hundra. Kanske ska jag byta, men då kan jag inte ta roliga kort på föreläsningarna. Men hur många tusen är dom korten värda? Svår matte. Jag tänkte iaf att läxan jag lärt mig, den är ju värd massa. Jag kanske har blivit botad från virrighet. I samma stund hoppade jag på vagnen mot Mölndahl. Man kan ju inte alltid vara på topp.

Jag tror nästan att jag blivit en såndär positiv person. Tänk att 2011 skulle sluta såhär bra.

Och så blev det julafton igen. Jag är glad att jag inte är 5 år. Det var så sorgligt då. Sådan tomhet när det man laddat för i en månad eller mer var borta. När alla paketen var öppnade och det bara var papper, snören och nötrester överallt. Ett sådant fruktansvärt stort I-landsproblem och jag är så glad att inte ha det längre.

Julafton börjar 23:e. I alla år har Morgan, Karin, Joel, Maria, Hannes och på senare år även Nicole, Andreas och Jenny sjungit Goder Afton i hallen på kvällen innan julafton. Den bästa av jultraditioner vi har. Sedan träffar vi inte så mycket mer folk. På julafton glider jag, mamma, pappa, Johanna och Morten runt i våra pyntkläder och bara känner oss lite snyggare än vanligt. Vi delar ut presenter och kommer fram till att vi aldrig ska bli såna som bara ger ett paket var. Jag älskar paket så väldigt mycket. Jag fick pedikyrpresentkort av Morten. Han hade hintat om det under dagen. Sagt att jag inte tog hand om mina fötter. Att mina naglar inte var så fräscha. Jag fattade inte vad han höll på med. Var lite snäll om vi ska ha den där fröjdefulla julen. Sen gick ljuset upp och det kändes ganska så okej. 


Ibland kan jag tröttna på "riktiga" julklappar. Som är så seriösa. Jag gav en bok till mamma i år. Det har inte hänt förr. En seriös bok som hon ville ha. Jag gillar överaskningar. Jag kände mig inte helt bekväm med mina paket i år så jag sprang in på apoteket och fixade till det. Tabletter mot tillfällig diarré och förstoppning. Det fick pappa. Då kände jag igen mig själv igen. Han fick lite mer också, men detta var verkligen roligast.

Varför har du en leksaksslips på dig, frågade Johanna. Men det var visst hans bröllopsslips.

Jag gick vilse i Kungälv idag. Eller, verkligen inte vilse, men jag visste inte på på några sekunder var sjuttsningen biblioteket låg. Sen hittade jag dit. Jag och tre andra röthuvun som sitter här dan före dan före dan. Jag försöker göra det lite trevligt runt mig. Röd tröja, kaffe och lussebullar. Nu är det slut tyvärr. Och strukturen också. Jag blandar hejvilt hjärtsvikt, diabetes och subduralblödningar. Lite samtal till mamma när jag förstår mindre än vanligt. Men jag har slutat ringa henne nu. Man vill ha svar på en liten, jätteenkel fråga, men får ett svar på 20 minuter. Då är man nära att skrika men det ska vi inte ha på tentan! Som är så dumt, egentligen. Men nu, just denna gång, så kan jag faktiskt inte lära mig en enda liten sak som inte är relevant för tentan. Men allt hänger ihop. Säger mamma. Och det kanske jag förstår, om 10 år. Men nu kan jag inte förstå det. Nu vill jag veta exakt skillanden mellan alla hjärttjosans man kan råka ut för. Och när hon inte kan säga det, ja ungefär då brukar jag klampa iväg och mumla något hon inte vill höra. Äh vad fånig man är.

Innan ni börjar läsa och tänker men herre, slappna av lite det är bara några veckor, så vill jag säga att tänk inte så.

Miriam, Magda, Josefine, Maria och Helena, här har ni ett jävligt ostigt brev. Ett julkort? Ja, det kan det vara. Billigt blev det också. Jag satt kvar i skolan idag, som en tönt. För jag kom på att jag inte kommer vara där på tre veckor. Jag kommer inte hitta dit i januari. Så jag drog ut på det lite, för jag kom på att det kändes lite sorgligt. Jag drack kaffe med Miriam idag och hon lämnade kvar två russin från lussebullen efter sig. Hade det varit förra veckan skulle jag slängt dom efter henne och sagt att hon fan får plocka upp skräpet efter sig. Men nu kände jag inte för det. För nu var det sista gången på jättejättelång tid till nästa gång vi ses. Okej det handlar om ett jullov, jag vet att det låter töntigt, men man vänjer sig vid bra saker.

Så nu, när jag inte får se er varje dag, känns det inte alls lika roligt att kalla er töntar, säga att ni luktar illa eller att jag helst vill äta min lunch ensam idag. För ni är tuffa, luktar nyponros (ev lite äckligt när era katetrar läcker) och jag vill alltid äta lunch med er. Köss för tusan. Och God Jul ja.

Imorgon är det sista dagen på uni. Sen ska jag skrota runt i två veckor innan jag börjar termin 3. Med mer praktik och plötsligt har jag läst halva tiden. Jag har en ny plan nu. Jag tycker inte att jag tänker på så mycket annat än det jag gör just nu men ändå kommer det upp nya saker i huvudet. Nu ska jag inte bli amulansssk/psykiatrissk/barnmorska etc. (Etc är ett fult ord men måste använda det ändå, jag får rys när jag hör det men det har inte med saken att göra här). För jag saknar det jag gjorde i Karlstad. Jag var tvungen att bli sjuksköterska, så var det bara. Och jag har inte ångrat det en sekund. För här har jag fått ihop mitt liv igen. Bara en sån sak är värt alla studielån i världen. Men jag ska hitta ett sätt att kombinera det. Som kan fungera. Men det är många år fram. Först ska jag jobba, lära mig se skillnad på hjärnhinneinflammation och rosfeber som jag missade på förra tentan. Så dumt. Kanske lite pinsamt, men jag har iaf ett glädjande ansikte. Som gubbarna sa på östra. Jag skulle gärna vilja tro att det kunde räcka men jag behöver nog gå klart denna utbildning.

Äh jag tog bort det senaste inlägget. Det såg ju skittråkigt ut. Vem bryr sig på riktigt om vad jag gör på dagarna där borta vid Annedahlskyrkan? Dom frågar ju för att vara snälla. Och det är snällt, jag blir glad när någon frågar. Men vill dom ha ett realistiskt svar? Inte en lång diagnoslista iaf. Det hade jag haft noll intresse i.

Jag kan istället berätta att jag passade en hund i helgen. Jag var ensam med en stor hund en hel timme, för första gången i livet. Jag vet ju hur man ska göra, man ska gosa, verka snäll, djurvänlig och inte alls rädd. Och inte tycka att hundtunga i ansiktet är något snuskigt. Jag böjde mig och sa hej hej. Och redan där gjorde jag fel. Han måste ha av sin sele först, nu jobbar han. Jag visste ju det. På något av alla hundratio hundprogram som går på tv har jag ju hört att man inte tramsar sig med ledhundar när dom jobbar! Jajust det, det visste ju jag (som om det spelar någon roll i efterhand). Börjar han springa runt säger du bara till honom att han ska lägga sig ner. Okej sa jag, som aldrig har pratat med en hund på riktigt. Han började gå runt, det störde ju inte mig, men jag sa mina ord jag lärt mig och det fungerade ju inte alls. Jag försökte ha pondus i rösten men han bara glodde på mig. Och la sig vid mina fötter. Jag kröp ner och försökte mig på det där gosa istället. La mitt huvud på hans. Och hoppades att ingen skulle komma in genom dörren. Men det var inte alls gosigt. Jag tror att jag måste känna hunden. Då tror jag att jag skulle kunna lära mig snacka med den och ev få lite gos tillbaka. Jag hade bara lite otur såhär i början.

Igår fick jag ett litet ryck. Man ska bara ha saker i sitt bo som man tycker om. Jag tycker inte att man ska ha något som gör en irriterad. Såklart. Jag tittade på min fönster. Där hängde en, visserligen fin, men släckt julstjärna. Sladden låg snett över hela fönsret eftersom jag inte riktigt kommit mig för att sätta dit en liten spik. Jag har en julsvacka. Tycker inte alls det är lika kul som förr. Jag avslöjade en julkapp för Johanna som jag hade köpt till henne. Jag har ju tappat det helt. Jag har köpt en tråkig sak till mamma men som jag vet att hon vill ha. Då kändes det som pricken över i att ta bort det fjösiga julpyntet jag hade. Allt eller inget. Har jag inget tomtelandskap på byrån eller krans på dörren så behöver jag inte ha en stjärna heller. Just i år. Nästa år kanske jag går all in, redan i november. Det får vara så. Jag är ju trots allt i en ålder mellan ung vuxen och en riktig äkta vuxen. Och det är väl periodern som man kan göra såna här dumheter som julstrejk.

Idag kom vi på att det är julafton nästa vecka. Det kan ju inte stämma. Så jag väntar med att tänka på det en stund. Istället tänker jag på om mamma och pappa skulle blivit kompisar om dom träffats när dom var barn. Jag frågade det en gång och dom sa nej.. Men jag tror det. Så söta så jag dör lite. Och dom har ju samma präktiga klädstil. Bara en sån sak. Tänk vad blyga dom skulle bli om dom fick veta att dom skulle bli ett par om 30 år.


Och vad rädda dom skulle bli om dom samtidigt skulle få veta att dom skulle avla fram detta lilla modelejon.

Jag tänkte läsa på om i alla fall en av alla diagnoser jag ska kunna. Men så hittade jag Häckners samlade krönikor i min hylla. Och då gick det inte att göra något annat. Jag skulle vilja kunna skriva som honom. När jag tillbringade min tid med att försöka formulera hur jag kände istället för att bara känna så kunde jag läst detta. Då hade jag kanske förstått att mina tankar inte var så jävla originella och börjat leva istället. Jag försöker ta igen det nu och då är det inte så konstigt att jag blir helt slut emellanåt. Vilka dumheter!

Och vilken snygging, nu märkte jag tyvärr att jag spanade in armen först men ser ni!? Vilken härlig ven!

Det blev den konstigaste redovisningen i mitt mannaminne åtminstonde. Tumörer i alla slag och turen kom till livmodershalscancer. Dom var bra, förklarade rätt så tydligt men ändå fanns det frågetecken i publiken. Det blev en diskussion hur tjejer kan undvika att bli drabbade. Kondom, eventuellt? Men det stannade inte där. Tyvärr, eller.. det var ganska roligt. Vänta med sex så länge du kan! tyckte någon. Akta dig för sperma! sa någon annan. Och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Inte tumörproffesorn heller faktiskt. Men det var fler än jag som tyckte att diskussionen började spåra Vi kan väl säga som så att man får knulla runt hur mycket man vill bara man skyddar sig.
-Ja. Men man behöver ju inte knulla hela världen avslutade den stackars gruppen som hamnade mitt i stormen. Och det låter ju rätt klokt. Och tumörprofessorn blev nöjd.

Sen blev det min tur. Rektumcancer. Jag skulle kunna lindat in orden, men jag var tvungen. Jag hade laddat. Jag skulle komma över min redovisningsprydhet. Och nu tror jag inte jag kan vara med om något värre. Med hög och tydlig röst berättade jag om förändringar man kan se i avföringen (ja, jag sa det ordet). Men sen kom ordet jag hatar mer än allt, anus. Som jag fasat för. Jag visste att jag inte skulle kolla på en viss person i publiken, men ändå, ändå drogs mina ögon till henne och jag sa det. Och jag fnissade såklart. Jag klarade det inte hela vägen. Men jag sa det. Och jag känner mig lite stolt.

Var det Dexter som hälsade på eller hälldes det upp glögg? Det hälldes upp glögg med sondslangar och operationsdukar til hjälp. Det gick skitbra faktiskt. Det blev en bra glöggfest. Efter en stund. Först satt jag tyst i soffan en stund och tänkte och tänkte på saker att säga men det låste sig. Sen, poff, blev det jättebra och allt var jätteroligt. Och vi gick ut och dansade. Då hände det något roligt igen. Det blev strömavbrott. Man kunde inte dansa, inte handla, man kunde bara sätta sig på golvet och ha lite picknick med ölen som fanns kvar. Det var ganska mysigt, det blinkade till några gånger och jag såg framför mig hur vi skulle behöva leta oss ut i mörkret, eller bli inlåsta och spendera natten där. Men det hände inte. Det blev ljust igen och vi kunde sträcka på benen.

Näst efter tandläkaren så är optikern det värsta av sånadär besök man måste göra ibland. Jag vill vara bra, vill veta om det är meningen att jag ska se siffrorna bättre på den gröna eller den röda sidan. Jag blir nervös vilket gör mig så störd. Jag sa grön, då säger hon är du säker? Så kan hon ju inte fråga. Klart jag inte är säker, jag ändrade mig snabbt till rött och då blev hon nöjd. Jag ser sämre, som vanligt. Man kan tydligen få sämre syn av en liten, liten tablett jag äter också. Då kändes det lite bättre. Då beror det inte enbart på att jag köper billiga internetlincer för 400 kr/året. Men det är konstigt, hos optikern vill jag vara bra, vill inte att hon ska skälla på mig för att jag missköter mig. Men på sjukhuset förra veckan, då pep jag till lite, lite högre än vad jag behövde när hon slog på njurarna. För då ville jag ha den starkaste antibiotikan jag kunde. Jag kan ha sagt att jag ev hade en liten, liten extra åkomma utan symtom för att verkligen, verkligen få det bästa dom hade. Och jag blev ju frisk efter några timmar så jag känner att jag lyckades med mitt besök.

Vi har nu fått upplägget för tentan i januari. 60 diagnoser, precis lagom. Men jag lägger mig inte och dör. Jag har lite saker jag gärna skulle vilja göra innan.

Jag har bra dagar nu. Det flyter på ganska bra. Jag har fått tummen ur röven och bokat tid hos optikern. Jag grät en skvätt på lunchen, det var det enda minuset idag. För det kom inget bra ur det. Jag kände mig som en dålig människa och det är en halvskön känsla. Men annars är det en bra dag. Jag har min blåa klänning och fick höra att jag både såg ut som en dalkulla och självaste jungru Maria! Det tycker jag låter tjusigt.

Jag hade ett litet M i hörnet på min miniräknare. Att jag, som varit nervös för att jag inte skulle förstå mig på miniräknaren hade ett M kändes självklart. Nervöst ropade jag på en tentavakt och frågade om den lilla störande bokstaven. Hon tryckte på alla knappar hon kunde, stängde av och satte på några gånger tills M:et var borta. Åh, du kunde koden sa jag på skämt. Nej, jag bara tryckte lite sa hon, som inte fattade skämt.

Finns det något bättre sätt att fira sin bedrift än med en repris från igår, men ev utan tårar? Nej jag tror inte det, så ikväll ska jag äntligen få se Pretty woman igen. Helst två gånger. Jag minns inte om man kan gråta till den. Jag är tveksam, men nu kanske kanalerna har kommit igång. Jag kanske gråter när hon horar in i hans bil, när hon ligger med benen runt honom i badkaret, eller när hon sitter i baren i den vackra svarta klänningen. Eller när han kommer i limon med rosorna. Åh herre, tänk om man kunde få vara med om den grejen!

Söndagen slutade med svullna läppar, ihopkrympta ögon och flammiga kinder. Så som jag ser ut efter en riktig gråtstund. Det var så mysigt hos Maria. Hon hade bakat och fixat och vi såg på film om grottor, krokodiler och vattenfall. Jag var i himlen. Kan inte ha det bättre än så. Men sen kände vi att vi behövde något annat. Vi behövde nog alla gråta lite, av olika anledningar. Då sätter man på "allt för min syster" och så kommer det. Allt sorgligt man varit med om förr, allt sorgligt som finns nu, och alla sorgsamheter som ev kommer komma i framtiden gråter man för. Oh herre vad jag behövde det. Som jag sagt så gråter jag inte längre, även om jag behöver det. Jag trodde inget skulle komma. Men ögonen blev blanka och kranen sattes på. Så där satt vi. Med servetter redo fast det var skönt att känna tårarna på kinden. Och jag kom att tänka på förr, givetvis. När jag var tvungen att se det positiva i tårar och tänkte att jag inte behöver tvätta av sminket, som alla andra. Fast dom också grät när dom kom hem, det visste ju inte jag. Dom hade det lika praktiskt som jag. Så här ligger jag, rengjord i ansiktet, fast kranen i handfatet inte ens varit på. Sov gott!

Nu är jag frisk och glad. Matten går trögt framåt. Jag ringer mamma tio gånger och kommer på svaret bara genom att ha henne i luren. Synd att jag inte får ha en anhörig som sitter och glor bredvid mig i salen. Jag är trött på tentor, har gjort fler än fingrar och tår detta år. Så imorgon är det dags igen. Men jag stressar inte, har gjort det för mycket. Istället ska jag göra mig fin och gå på adventskalas. Det är en perfekt söndag. En dag när jag skrattar för mig själv även när jag inte tänker på något speciellt. Jag är van vid att söndagar är lite halvdeppiga. Vid denna tiden brukar jag ligga och tycka synd om mig själv. Rada upp mina problem men strunta i att komma på någon lösning. Att jag masar mig till duschen för att det är det man ska göra. Idag gjorde jag det utan tvång, jag har smörjt in mitt ansikte så att det inte ska falla av och jag överväger att leta upp min handkräm. Jag älskar att förvånas över mig själv. Jag tror det är för att jag har min nya pennkjol på mig. Jag vill inte att den ska behöva skämmas över att sitta klistrad runt min röv.

Nu har jag rast, jag tänker mig att klockan ringer in om 20 minuter. Nu tänker jag på min gamla vaktmästare som hade skägget på halsen istället för på hakan och kinderna, som är lite mer vanligt. Jag tror att det var han som tryckte på ring-inknappen, och jag tror att jag var inne hos honom och gjorde det någon gång. Jag hoppas att det är sant för det skulle ju vara väldigt roligt. Tänk att ha ansvar för den knappen. Om det är som så att vaktis inte har den uppgiften så behöver jag inte veta det.

Ja men advent idag igen! Idag ska jag fira den som sig bör. Vi ska premiärdricka vår glögg och äta lussebullar. Och jag tar tänt min stjärna. Jag kom på att den ska ju ner snart så den måste ju hinna lysa lite först. Nu ska jag lyssna på fem låtar, sen måste jag gå upp.

Vad skönt att vara hos mamma och pappa. Dom tar hand om en så bra. Det finns duntofflor och ett förskräckligt fult nattlinne (med blommor i olika lila nyanser på som går till fötterna) att sova i. Det knackar på sovrumsdörren och mamma säger att frukosten är klar. Det känns som julafton. Utan paket. Jo jag fick vitaminer, hon tror att jag är undernärd. Jag drar upp tröjan och visar min mage och säger nej, det tror inte jag. Hon säger att man kan vara det ändå. Hopp. Jag kan väl prova lite vitaminer. Som om falukorv och makaroner inte ger mig det va. Man smörjer in ansiktet när man är här också. Jag har aldrig köpt en kräm i hela mitt liv, allt jag har kommer härifrån. Fick en fin lotion med parfym förra julen. JLo minsann. Den fick hon tillbaka sen. För hon uppskattar såntdär mer. Jag har tvål, deodorant, lite parfym ibland, men man ska tydligen ha mer. För man måste ta hand om sin hy. Jag tänker att jag kanske ska ge det ett försök. Jag ska börja ta hand om mig själv! Smörja in ansiktet, händerna, fötterna och läpparna. Jag ska nog köpa en fuktåtergivande kräm för alla vecken i öronen med. Så fräsch jag kommer vara.

Jag hade rätt om mina njurar. Dom satt där jag trodde. Det blev en dag på akuten. Ganska roligt om det inte hade gjort så förbaskat ont. Men det är ju förutsättningarna för att man är där. Man får ta det goda med det onda eller tvärtom. Jag fick en pvk (slang in i venen som man kan spruta in läkemedel i), men den användes inte. En halv sekund tänkte jag tanken att man kanske skulle få bli inlagd någon dag! Då kände jag mig dum, man vill inte ligga på sjukhus. Såklart man inte vill. Nu får det räcka. Jag hade ont och kommer bli botad på hemmaplan. Då är sjukvården som bäst.

Jag hade rätt om mina njurar. Dom satt där jag trodde. Det blev en dag på akuten. Ganska roligt om det inte hade gjort så förbaskat ont. Men det är ju förutsättningarna för att man är där. Man får ta det goda med det onda eller tvärtom. Jag fick en pvk (slang in i venen som man kan spruta in läkemedel i), men den användes inte. En halv sekund tänkte jag tanken att man kanske skulle få bli inlagd någon dag! Då kände jag mig dum, man vill inte ligga på sjukhus. Såklart man inte vill. Nu får det räcka. Jag hade ont och kommer bli botad på hemmaplan. Då är sjukvården som bäst.

Idag känner jag mig blek. Och jag är ju det. Men det känns också. Jag dricker fil för att få lite färg. Dum sak att dricka. Man borde äta en kanelbulle. Det är en okej dag idag, jag känner mig inte så glad, men det är okej ändå. För nu vet jag att dagar som dessa kommer och går. Jag har ont i njurarna. Japp nu vet jag var dom sitter och det är precis där jag har ont. När jag rör på mig gör det ont och jag ser liksom framför mig dom små bruna klumparna som tramsar sig där inne. Det gör mig lite gladare. Dom får väl bråka ett tag.

Jag försöker räkna men inser att det inte kommer gå. Jag vill inte inse det så jag sitter ett tag till. 

Uppgift 7 Glukos infusionsvätska 50 mg/ml med tillsats av Heparin 2500 IE/ml

a) I en volym av sammanlagt 500 ml har en tillsats gjorts av 20 000 IE Heparin. Hur många ml Heparin 2500 IE/ml har satts till glukoslösningen?
b) Vad är styrkan av Heparin, uttryckt i E/ml, i glukoslösningen?

iE E? Vad vill dom? Snälla, ta någon hänsyn till mina njurar.