Ett bländande sken!

Idag sov jag ända fram till halv nio. Det var längesen. Jag vet många som har svårt med sovandet så jag har verkligen inte tänkt gnälla, men för mig som ALLTID kan sova utan att vakna och sånt på natten har det varit konstigt att vakna på nätterna och vakna jättetidigt på morgonen. Det är klumpen i magen som väckt mig och dagarna blir så långa då. Jag vill ha korta dagar, som tar mig framåt. Jag vill helst sova till eftermiddagen. Jag börjar bli trött på att hänga med mig själv så mycket. Jo jag träffar folk, men när jag är själv så kan jag inte bara glo på tv några timmar utan nej, då ska jag tänka. Jag orkar inte tänka så himla mycket, inte på det vis jag gör nu. Det bara mal på i huvudet och jag kan aldrig slappna av och det gör mig vansinnigt arg på mig själv.

Denna vecka har jag promenerat, det har varit skönt. Jag skiter i min fot och går ändå, trots att jag tror den läker fel för den fortfarande är en klump. Nej, den ligger rätt, annars skulle du haft ondare säger pappa som har en viss läkarkompetens, eller? Jag och Sanna promenerade runt någon timme och jag har ingen aning om vart. Jag flåsade runt och vi gick förbi hejdundrande fina hus. Karlstad är en väldigt fin stad och imorgon är det vi som är med i Idol. Inte jag såklart, men stan. Jag såg dom in action när det var inspelningstime. Jag och mamma stod och hängde vid stationen (varför?? jättekonstigt för vi skulle inte åka tåg) och plötsligt går lille Peter förbi. Jag har ju haft hans barn i förskola men blev självklart nervös när han kom och hämtade så jag gömde mig. Är det inte barnen som ska gömma sig när föräldrarna kommer? Inte fröknarna i alla fall. Han skulle spela in något inslag och hur jag än försökte så tror jag inte kameran lyckades fånga mig. Senare den dagen satt vi på stationen (igen??) men denna gång tror jag fakstikt mamma skulle fara hem. Då plötsligt bländas jag och ser att det är Andreas Carlssons tänder som ger mig detta ljus. Jag firar av mig allra störta leende men han tittar bort, kanske generad. Som om detta inte var nog, en liten bit bort står Laila och stampar takten och jag diggar med, knäpper lite med fingrarna och ser ganska cool ut. Troligtvis för cool för hon tittar bort, pga osäkerhet skulle jag tippa. Jaja, nästa gång vågar dom kanske se mig i ögonen.

Igår kväll promenerade jag upp till Kronoparken till Rebecka. Jag lyssnade på tuff musik och hade tuffa kläder, givetvis, och jag gick och jag gick och det rensar huvudet rätt okej. Jag tror min svett smakade gott för hennes vovve William tyckte jag var förfärligt god. 



Och ni är så snälla som hör av er och säger snälla saker! Jag blir så glad. Det känns helskumt just nu att vara mig, för jag har aldrig känt såhär haha så fort man ska skriva något som i alla fall är halvdjupt så låter det så klyshigt. Men det känns så rätt och självklart och jag vet precis vad jag vill och vad jag ska satsa på. Sedan ser jag problem som nu kommer och spökar (såklart). Saker som att nu får alla mina barn jag ska ha vänta ännu längre på sin födelse och tre år som jag inte får någon pension på hahaha jag döööör på mig själv.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0