Nu så

Jag kan inte ens komma på något att skriva. Jag gör ingenting, fast jag borde göra allt. Jag orkade inte gå runt i mitt rum i Karlstad och hoppades att inspirationen skulle ligga i Ytterby. Det vet jag inte direkt om den gjorde. Jag har som sagt sagt (sagt sagt sagt) hejdå till Karlstad som pluggstad. Jag vill inte bli informatör. Nej, det var bara något jag trodde på litegrann fast aldrig riktigt hundra. Det går ju inte att ljuga för sig själv. Det vet ju alla fast jag trodde jag kunde.

Så nej, jag vill bli sjuksköterska, såklart. Det är ju mitt drömjobb, det verkar jättekul och jag kan inte tänka mig något bättre. Jaha, det var ju bra att jag kom på det men samtidigt varför inte för tre år sedan. Men vad ska man göra, jag ville ju inte då, var inte motiverad då, men nu vet jag. Men jag var inte så pluggmotiverad på gymnasiet heller vilket ledde till att jag gick på svarta gymnasiet Schillerska där det rätta var att må dåligt. Upplyftande. Eller hur. Jag läste såklart inte natur b vilket jag måste ta tag i nu. Molekyler och elektroner kan ju ta död på vem som helst och jag vet inte hur mycket motståndskraft jag har. Men jag vill verkligen läsa. Jag kommer väl ha nån halv miljon i skuld men det gör mig inget. Det viktigaste är att jag får ett jobb över huvudtaget och ett mer permantent hem som jag kan få tapetsera i och spika på utan att tänka på konsekvenserna. Då skulle jag må så bra.

Igår fyllde min mamma år. En bra dag blev det, mycket tack vare att Lisbet och Staffan överaskade med sitt gyllene sällskap. Det är alltid alltid kul när dom kommer på besök. Eller när man åker till dom. Dom är bara väldigt bra helt helt enkelt. Gyllene människor. Jag gjorde tre rätter som sig bör på en födelsedag och mina gåvor var en stelton termoskanna och ett pangfyllt fotoalbum. Succé båda två skulle jag vilja påstå. Sedan knackade Morgan och Karin överaskande på dörren och jag som inte hade gjort någon efterrätt till dom fick skämmas som en hund. Dom är också ett väldigt bra par. Väldigt rara och med bra minne. Dom är såna som minns vad man har sagt. Och frågar gör dom också. Det är ganska så ovanligt. De flesta bara pratar och pratar och man känner sig som Emelie Örat Sporre. Jag är gärna ett öra, jag gillar att lyssna på andra. Men jag behöver ju vara en mun också. Det behöver alla. Men jag kanske ser ut som ett öra. Och då kan jag ju inte klandra någon.

Imorgon kommer Emelie hit. Vi ska laga oss ett mål mat. Först tänkte jag paj. Det är ju gott. Sedan kom jag på att senast jag var hos Emelie åt vi upp en hel jättepaj när vi varit ute och jazzat. Vi smälte smör som vi la popcornen i och kände att vi lever faktsikt bara en gång. Då får man. Herregud.

Nu kommer Johanna och Morten.
Kalas i dagarna två, för kalas är det roligaste man kan vara på. Om man inte är sur. Jag ska försöka vara glad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0