Livet tog en liten svängom

Nu känner jag att det är dags att förklara mig lite. Eller kanske behöver jag se mina tankar svart på vitt. Jag vet inte. Oavsätt så ska det ut och jag vill inte behöva försvara mina val inför varenda människa. Innan jag går närmare in på hur vad varför så är resultatet: Jag vill inte arbeta med det som utbildningen utbildar mig för. Jag har bara trott det, eller ja, innerst inne har dessa tankar spökat ett tag. Magen har varnat mig många gånger med den där klumpen man kan känna där, men som man själv kan lösa upp eftersom den inte är så stark ännu. Den klumpen har kommit och gått och jag har väl blivit ganska van. I sommar jobbade jag på ålderdomshem och jag hoppades att jag inte skulle trivas för då visste jag att den lilla klumpen skulle göra återbesök till hösten och antagligen vara starkare än någonsin. Och herre min gud, den hade biffat upp sig rejält i sommar. Jag kunde inte lösa upp den nu, jag kunde bara dra ut på explosionen en liten stund till. Och i helgen small det, jävligt rejält. Det var det jag försökte beskriva i förra inlägget, men utelämnade orsaken. Jag hatar det. Jag vill inte att det skulle bli såhär, självklart inte. Jag vill brinna för intern och extern kommuniaktion, marknadsföring och hur man kommunicerar effektivt i en organisation så vidare och så vidare. Men det går inte. Jag saknar nyfikenheten.

MEN HALLÅ; ETT (ETT!!!) ÅR KVAR! Jaa, ett år kvar, ingenting. Fast jo, det är ett år för mycket om jag inte vill arbeta med det. Om ett år är så litet så är två år inte heller så mycket som är det som jag har läst. De två år jag bott här är inte bortkastade, det är inte slöseri med liv. Jag flyttade hit utan att känna någon, har träffat massa människor, bott på campus i korridor och nu med David på 20 kvm (och ja det är konstigt men jag ser det som ett tecken på att vi tycker att den andre är rätt ok). Jag har ju blivit två år äldre och har fått massa erfarenheter. Jag ska arbeta ca 40 år till och jag är bara 23 år. Det är nästan tonåring när man tänker tillbaka när man är 90. Det känns såklart skiiitjobbigt att börja om från scratch, jag vet det. Jag har tänkt allt hundra gånger. Jag vill inte höra va, hur, varför? Då blir jag bara ledsen.

Över en helg har har livet svängt om totalt. Jag förstår inte, men det känns för första gången som jag verkligen lyssnar på mitt hjärta (höll jag på att säga haha, det låter så käckt), men nej det är väl det jag menar. Jag vet precis vad jag ska göra nu, jag vet vad jag vill och det känns så skööönt även om det känns ganska så oskönt att behöva vänta ytterligare fem år innan man kan få jobba och bli den där vuxna som jag längtar efter att bli. Med hus och bebisar. Men då kommer jag ifall inte vara en gråtande mamma.

Ett sånt här jobb kanske?


Kommentarer
Postat av: Anonym

Oj! Nu blev jag chockad. Men självklart ska du göra som hjärtat eller magen säger! Måste dock bara få erkänna att det är tråkigt om du flyttar från Karlstad, nyblivne granne ;)

2010-09-07 @ 19:21:06
Postat av: Frida

jag blir imponerad över att du har bestämt dig! även om det är tråkigt såklart. men ska inte skriva mer här, vi får prata om det. snart. puss!

2010-09-07 @ 22:41:05
URL: http://frullaaan.blogg.se/
Postat av: Lotta

Du är stark, modig och klok! Och inget är heller bortkastat. Lycka till!

2010-09-08 @ 07:58:03
Postat av: sara

Vad härligt att du vet vad du vill, eller inte vill. Jag är avundsjuk! Jag har ingen aning om vad jag vill eller inte vill! Men jag hoppas att jag kommer på det ganska snart...

2010-09-09 @ 15:44:26
URL: http://kattkerstin.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0