Ett utkast Sept. 5, 2010 som blev ett inlägg

I bland blir allt så fel så man inte vet om man ska skratta eller gråta. Ofta börjar det i något och övergår till det andra. Så har man gjort båda. Efteråt kan man känna lite lättnad. Tills man kommer på varför man började gråta från början. Eller om det var skratta. Och så börjar det om. Never ending story.

När jag skrev ett inlägg
på min födelsedag skrev jag att ångesten var ett minne blott och gud vad jag gått vidare och hej och nu är jag mogen. Va? Va va va? Jag kunde inte ha mer fel. Och jag ljög också. Jag gråter ganska ofta. Jag tror också att om jag håller inne gråten så kan jag tränga bort det jag är ledsen för så kommer jag glömma av det. Det har jag alltid trott. Visst grinar jag mycket ändå, men ganske mycket grin har aldrig kommit ut för att jag inte orkar. Orkar inte hulka, orkar inte bli ful (are) och få svullna ögonlock. Så poff, denna vecka. Nej nej nej!

Det är ganska ironsikt. Det brukar vara det för mig. Samma kväll som vi såg Inception (bra, bara några få viskningar om "vad händer nu egentligen??") vaknade jag själv ur en dröm. Det var jobbigt. Bubblor är det bästa att befinna sig i och reflekterar man inte så mycket så stöter man sig inte mot kanterna så hårt, vilket resulterar i att bubblan inte spricker. Mitt uppvaknande blev hyperventliering. Skrika och gråta och det var inte alls något trevligt. Inte för David heller STACKARN. Herregud. Fy farao för att vara med mig då. Men han är det. Hela tiden. Trots mitt skrikande och gapande och oroande och min ledsamhet till trots. Han verkar tro att det ska försvinna. Och den tron ger mig tro. Hade jag bott ensam hade jag gråtit mig till söms många nätter. Men nu gör jag inte det. David får mig att skratta så jag får ont i magen flera gånger varje dag. Jag hoppas han skrattar åt mig med ibland för jag kan faktiskt vara ganska rolig. Ofta rätt torr, men stundtals hyffsat kul.

Och förr när jag kände såhär så vågade jag inte prata med någon. Tips är att det känns sjukt mycket lättare om man gör det. Håller man allt inne så växer hjärtat krampaktigt så det snart inte får plats i kroppen längre. Det gör väldigt ont. Jag vet inte om det växer så på riktigt men jag tror det. Igår hade jag hjärtat utanpå kroppen. Ganska coolt i efterhand men just då ville jag bara stoppa in det igen. Eller kasta iväg det för det störde mig så fruktansvärt. Nu i efterhand är det rätt intressant att man kan känna så tydliga känslor mitt i all jävla förvirring. Dunkar hjärtat 115 slag i minuten när jag vaknar så kan man vara ganska säker på att man gör något som magen inte vill. Haha min mage, va, vad har den att säga. Jag har kört över den fullkomligt. Den har fått äta hur mycket den har velat i sommar och den har inte behövt använda en enda muskel, allt för att göra den nöjd. Och så kommer den här strejken?? Är det rättvist? Har jag inte behandlat dig väl? Vi ska väl leva ihop några år till så jag ska inte streta i mot. Jag ska försöka följa med dig, men ge mig gärna en hint lite tidigare nästa gång. Detta var i senaste laget.

Kommentarer
Postat av: Frida

fina fina emelie, nu började jag gråta. som ett litet barn. men det behövdes! längtar efter att få prata med dig.

2010-09-06 @ 12:49:30
URL: http://frullaaan.blogg.se/
Postat av: Rebecca

du vet att du alltid kan prata med dig. Jag gillar dig exakt som du är. Alla har bra och dåliga dagar <3

2010-09-06 @ 16:21:59
URL: http://www.majlov.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0