emelie sporre

Om en person beskrivs som envis så uppfattas det ofta som en negativ egenskap, att man är lite svår att ha att göra med liksom. När jag umgås med någon tycker jag att det är ganska jobbigt när den är så himla enveten. Den betsämmer allt och håller fast vid minigrejer även om det verkligen, verkligen inte spelar någon roll. Och jag har kommit på att det inte är en slump att just jag träffar så många såna. Det är ju pga mig!

Jag, den veligaste själen är ju perfekt för någon som vill bestämma! Jag säger sällan emot om det verkligen, verkligen inte är något viktigt. Jag bryr mig ju inte vilken väg man ska gå eller var man ska sitta och säger jag ett förslag och någon annan säger något annat så visst, för det spelar ingen roll!!! Jag orkar inte bry mig om onödiga grejer, men nu tror jag att jag måste göra det. För annars blir man ju toköverkörd! Det handlar ju inte om att jag inte har några åsikter utan bara att jag tycker att en väldigt liten del av alla småbeslut varje dag som tas är värd en diskussion.

Jag pratade med Emelie till höger om detta problem (såklart hon till höger eftersom den vänstra är jag och JA vi har klätt ut oss för vi älskar att göra det) och man kan säga att vi är ganska lika på den punkten. Vi bestämde att vi skulle fatta ett beslut varje dag men jag glömde bort det efter några dagar. Det ligger liksom inte i min natur. Men naturen förändras ju utomhus så då borde man ju kunna förändra sin egen natur med!?



Jag var väldigt envis när jag var en liten människa. Men nu har jag fått ett samvete som är gigantsikt och det är ständigt dåligt. Jag har sällan anledning till att ha det, men vissa saker finns kvar och det kan jag aldrig bli av med och allt ska man inte bli av med. Men allt annat som lägger sig på hög försöker jag att förtränga.

Lite envishet har jag såklart kvar och en fånig grej med den är Eminem. David älskar denne man och han ska hålla på och visa mig låtar och texter och jag ska läsa och bli berörd och imponerad och allt men det går inte! Tills han har lämnat lägenheten. Då är Eminem min idol, jag lyssnar på honom konstant och tycker det är så bra på alla sätt. Ibland blir jag ledsen av det och ibland känner jag mig bara lite tuff. Det är som att jag har min egen Eminem och när David kommer hem igen så blir det liksom bådas och inte alls på samma sätt. På något sätt så blir jag irriterad när han kan så många låtar och förstår allt han säger och jag hör ju inte alls, det går ju så snabbt! Jag känner mig sämre, men när det bara är Eminem och jag så förstår han att jag är ny på det där med snabb pratsång och då fungerar det jättebra!