emelie sporre

Jag går bara runt och tänker om inte om hade varit. Det enda jag tänker på är utbildning, vilken utbildning och om det blir en utbildning. Jag hatar om. Om om om, inte blir det bättre av att säga det högt. Jag ältar, ångrar, tänker, funderar och ältar lite igen. Hade jag varit en det-löser-sig-människa så hade jag nog varit världens lyckligaste, för allt är egentligen väldigt bra. Och det vet jag. Därför tar inte oron över så mycket ändå. Jag har kommit på att jag är en känslomänniska och jag vet inte vad jag ska tycka om det. För lika mycket oro jag känner, lika glad är jag också. Jag har alltid tänkt att allt tjat om känslor överallt är lite trams och tjafs. Samtidigt är det ju bra att veta vad man känner. Visserligen. Jag har köpt mjölk och ska äta/dricka vaniljsås och det gör mig glad. Jag gjorde högskoleprov som stressade upp mig så jag grinade. Biggest looser sverige-deltagarna fick besök hemifrån så jag lyckades pressa ut några glädjetårar. Och så blir jag arg, mest på mig själv. Varje dag. Men jag har lovat att om jag, mot alla odds, skulle plugga i Göteborg i vår så kommer jag aldrig mer vara arg. Jag lovar!

Glad