emelie sporre

Äntligen! Nu är det bokat och man kan inte ändra sig. Jag och Helena firar vår första termin med buller och bång under en vecka i Barcelona. Med tjusiga resväskor tar vi flyget den 5:e juni. Vi ska vandra längs gatorna i stråhattar och sandaletter. Med en drink i handen tar vi ett dopp och sedan en cykeltur ut ur stan. Jag kan inte förstå att jag ska få åka. Barcelona är så underbart fint. Alla vackra byggnader och den fina långa mosaikbänken. Det kommer bli så fabulöst. Jag kommer sitta på bänken och fotografera. För i min dagdröm har jag en stor kamera med ett jätteobjektiv och turister kommer fram till mig och säger kan du ta kort på oss, du ser ut att vara duktig. Och såklart jag tar kort på dom. Korten blir fina och jag hör hur dom säger till varandra att dethär det får vi förstora när vi kommer hem. I det verkliga livet händer det inte. I det verkiga livet har jag inte ens en kamera. Men det livet kan man få tänka bort ibland.

Och påsk har det varit! Jag kom på att man kan lägga in bilder istället för bilder säger mer än flera tusen ord. Jag har haft bra påskdagar. Gjort saker som bara är roliga. Påskmiddag blev god men alla köttbullar och korvar, varför ska dom ta plats på bordet? Jag tänkte att jag kunde göra ett quiz för gästerna men jag kom på att frågan jag var mest nöjd över på mitt senaste quiz handlade om framfall. Det känns inte så påskigt. Det passade liksom bättre på en pantertantfest. Men påskfrågor kunde man ju haft. Till exempel hur påskharen har lyckats knipa åt sig en plats bland Jesus och alla fjädrar. Eller varför jag inte får påskägg längre. Det hade jag velat veta.

Okej dom där bilderna ja.
Jag pimpade ägg. Men övriga året räcker det med Kalles på.


Och jag gjorde min första glassbomb och det kändes som vi skulle ha 5-årskalas.


Vi försökte ta fina sommarbilder i hängmattan. Jag levde mig in och glömde hur man posar för att inte lägga på 5 kg. Johanna kom ihåg.


Maria i trädgård.


Karlar och mat.